godisklubba
Trådstartare
Alltså... min bonusmamma. Jag blir så trött på henne ibland.
Hon tycker att jag och min bror kan dela rum (vi är totala motsatser till varandra, jag har autism, han har adhd, han gillar ljud och är högljudd, jag hatar ljus och vill ha det tyst och han skriker hela tiden när han spelar playstation) vilket aldrig någonsin kommer fungera. Hon vet om det och pappa har förklarat det flera gånger.
Hon tycker att JAG ska skärpa mig hela tiden, men min bror behöver aldrig ens försöka utan kring honom är det bara anpassningar och vänliga försvarande ord för att han är den minsta och mest utåtagerande.
Igår sa hon "nä /godisklubba/ gå och packa dina saker NU så att du kan gå till din mamma!" och så gav hon mig 15min att packa sakerna. Glömde några saker pga det och ringde nyss pappa och frågade om jag fick komma och hämta dem. "Nää, /bonusmmamans namn/ vill inte ha besök nu, hon vill ligga i pyjamas i sängen och titta på Netfix, du kanske får komma imorgon". Men jag ska ju inte ens in i deras sovrum?! Stäng dörren då. Eller skit samma, hon går ju upp och äter frukost i pyjamas varje dag.
Jag måste fråga min bonusmmama VARJE gång om jag får ta hem någon kompis på besök, för hon kanske inte vill ha besök. Min bror kan ta hem kompisar hur han vill utan några problem. Kan tillägga här att mitt rum är i andra sidan av lägenheten och hennes och pappas sovrum behöver min bror och hans kompisar gå igenom för att komma till hans rum.
Min bonusmamma vill vara ifred när hon ska amma barnet sen (förståeligt). Så då ska vardagsrummet och deras sovrum (vilket är halva lägenheten.. som sammanlagt är typ 90 kvadratmeter) bara vara deras, vilket betyder att jag och min bror inte får vistas i vardagsrummet längre. Vi (jag och min bror) kommer alltså att ha hallen + köket samt våra rum att vistas i från och med nästa gång vi kommer till pappa.
Vi får GUD FÖRBJUDE OSS inte säga att ungen är vårat halvsyskon, vi måste säga syskon. För annars kommer halvsyskonet (oj, oj) känna sig ensam av att inte ha några "riktiga" syskon. Däremot ska ungen endast ha mammans namn och inte pappas efternamn, med anledning att hennes efternamn är coolare än vårat och att hon därför inte vill ha med det. Jag kontrade med vi kanske ska börja kalla henne för mamma också i så fall, om vi nu ska vara en hel familj utan bonusmammor och halvsyskon. Det var inte uppskattat.
Varenda jävla gång pappa och hon tycker olika så hotar hon med "men vi är inte gifta så du kommer inte få vårdnaden om jag inte skriver på papper om det så jag kanske inte ska göra det då, för tänk om vi kommer tycka olika om /barnet/ och du har vårdnaden, då får ju inte jag som jag vill?". Nä men det är väl en del av att vara förälder, att ibland tycka olika angående barnet? Dessutom är det ett väldigt maktutövande att dra till med det varenda gång minsta diskussion uppstår och inte så jättekul för min pappa att bli hotad med det hela tiden
Angående efternamn får jag och min bror inte prata om det längre för att vi är tre mot en. Då både jag, min bror och pappa vill att /barnet/ ska ha dubbla efternamn. Hon känner sig inträngd i ett hörn när vi pratar om det, men jag får aldrig chans att prata med pappa enskilt om det heller för hon är hemma 24/7 och jag har ingen lust att ringa pappa från skolan och ta upp diskussionen om efternamn. Det är liksom inte lämpligt.
Hela hennes släkt är extremt avvisande mot mig och min bror. Däremot är pappa en del av familjen. För dem är det min bonusmmama, /barnet/ och pappa. Sen är jag och min bror bara en liten oviktig detalj som kommer med då och då. Andra barn som är i samma sits som mig och min bror är dock väldigt varmt välkomna.
Efter att min bonusmamma sa idag att jag inte får komma och hämta mina grejer så sa jag att då tänker jag bo hos min mamma hela tiden. Jag känner mig liksom inte jättevälkommen där när det alltid blir att jag och min bror "knuffas undan" och då blev pappa jättearg och sa att jag inte kan hota med något sånt. Nej, det kanske är fult. Men då får han kanske säga till min bonusmamma någon gång också att det faktiskt räcker och att det är vårat hem också.
Ringde mamma efter och hon blev jättearg och ringde pappa direkt och har väl troligen "läxat upp" honom med att det inte är okej att vi inte är välkomna dit för att hon vill ligga i sängen i pyjamas. Några minuter senare ringer pappa men jag svarar inte pga trött på att det ska gullas så fort mamma säger något. Det tar några minuter till, sen kommer ett sms "det löste sig med Y, du kan komma nu" så nu är det helt plötsligt okej. Egentligen har jag inte så bråttom att hämta mina grejer, klarar mig utan. Har kläder hos mamma och skulle kunna köpa ett nytt anteckningsblock (har använt typ 10 st sen i augusti och det var tomt, så gå åt kommer det att göra oavsett) så jag funderar på att svara något i stil med att jag skiter i vilket eftersom det bara blir okej så fort det är mamma som säger till...
Suck. Jag tycker mycket bra om min bonusmamma egentligen, men hennes beteende och sätt att resonera går mig verkligen på nerverna emellanåt. Jag vet att hon är gravid och gravidhormonerna sprutar etc, men hon kan inte skylla ALLT på det för de flesta sakerna har varit exakt likadana ända sen hon och pappa träffades - ett tag innan hon blev gravid.
Nu har jag i alla fall klagat av mig lite och det känns något bättre. Undanber alla kommentarer om att min pappa är dum i huvudet, jag är det, eller min bonusmamma är det. Vi är inte korkade, vi har olika personligheter och de krockar emellanåt.
Hon tycker att jag och min bror kan dela rum (vi är totala motsatser till varandra, jag har autism, han har adhd, han gillar ljud och är högljudd, jag hatar ljus och vill ha det tyst och han skriker hela tiden när han spelar playstation) vilket aldrig någonsin kommer fungera. Hon vet om det och pappa har förklarat det flera gånger.
Hon tycker att JAG ska skärpa mig hela tiden, men min bror behöver aldrig ens försöka utan kring honom är det bara anpassningar och vänliga försvarande ord för att han är den minsta och mest utåtagerande.
Igår sa hon "nä /godisklubba/ gå och packa dina saker NU så att du kan gå till din mamma!" och så gav hon mig 15min att packa sakerna. Glömde några saker pga det och ringde nyss pappa och frågade om jag fick komma och hämta dem. "Nää, /bonusmmamans namn/ vill inte ha besök nu, hon vill ligga i pyjamas i sängen och titta på Netfix, du kanske får komma imorgon". Men jag ska ju inte ens in i deras sovrum?! Stäng dörren då. Eller skit samma, hon går ju upp och äter frukost i pyjamas varje dag.
Jag måste fråga min bonusmmama VARJE gång om jag får ta hem någon kompis på besök, för hon kanske inte vill ha besök. Min bror kan ta hem kompisar hur han vill utan några problem. Kan tillägga här att mitt rum är i andra sidan av lägenheten och hennes och pappas sovrum behöver min bror och hans kompisar gå igenom för att komma till hans rum.
Min bonusmamma vill vara ifred när hon ska amma barnet sen (förståeligt). Så då ska vardagsrummet och deras sovrum (vilket är halva lägenheten.. som sammanlagt är typ 90 kvadratmeter) bara vara deras, vilket betyder att jag och min bror inte får vistas i vardagsrummet längre. Vi (jag och min bror) kommer alltså att ha hallen + köket samt våra rum att vistas i från och med nästa gång vi kommer till pappa.
Vi får GUD FÖRBJUDE OSS inte säga att ungen är vårat halvsyskon, vi måste säga syskon. För annars kommer halvsyskonet (oj, oj) känna sig ensam av att inte ha några "riktiga" syskon. Däremot ska ungen endast ha mammans namn och inte pappas efternamn, med anledning att hennes efternamn är coolare än vårat och att hon därför inte vill ha med det. Jag kontrade med vi kanske ska börja kalla henne för mamma också i så fall, om vi nu ska vara en hel familj utan bonusmammor och halvsyskon. Det var inte uppskattat.
Varenda jävla gång pappa och hon tycker olika så hotar hon med "men vi är inte gifta så du kommer inte få vårdnaden om jag inte skriver på papper om det så jag kanske inte ska göra det då, för tänk om vi kommer tycka olika om /barnet/ och du har vårdnaden, då får ju inte jag som jag vill?". Nä men det är väl en del av att vara förälder, att ibland tycka olika angående barnet? Dessutom är det ett väldigt maktutövande att dra till med det varenda gång minsta diskussion uppstår och inte så jättekul för min pappa att bli hotad med det hela tiden
Angående efternamn får jag och min bror inte prata om det längre för att vi är tre mot en. Då både jag, min bror och pappa vill att /barnet/ ska ha dubbla efternamn. Hon känner sig inträngd i ett hörn när vi pratar om det, men jag får aldrig chans att prata med pappa enskilt om det heller för hon är hemma 24/7 och jag har ingen lust att ringa pappa från skolan och ta upp diskussionen om efternamn. Det är liksom inte lämpligt.
Hela hennes släkt är extremt avvisande mot mig och min bror. Däremot är pappa en del av familjen. För dem är det min bonusmmama, /barnet/ och pappa. Sen är jag och min bror bara en liten oviktig detalj som kommer med då och då. Andra barn som är i samma sits som mig och min bror är dock väldigt varmt välkomna.
Efter att min bonusmamma sa idag att jag inte får komma och hämta mina grejer så sa jag att då tänker jag bo hos min mamma hela tiden. Jag känner mig liksom inte jättevälkommen där när det alltid blir att jag och min bror "knuffas undan" och då blev pappa jättearg och sa att jag inte kan hota med något sånt. Nej, det kanske är fult. Men då får han kanske säga till min bonusmamma någon gång också att det faktiskt räcker och att det är vårat hem också.
Ringde mamma efter och hon blev jättearg och ringde pappa direkt och har väl troligen "läxat upp" honom med att det inte är okej att vi inte är välkomna dit för att hon vill ligga i sängen i pyjamas. Några minuter senare ringer pappa men jag svarar inte pga trött på att det ska gullas så fort mamma säger något. Det tar några minuter till, sen kommer ett sms "det löste sig med Y, du kan komma nu" så nu är det helt plötsligt okej. Egentligen har jag inte så bråttom att hämta mina grejer, klarar mig utan. Har kläder hos mamma och skulle kunna köpa ett nytt anteckningsblock (har använt typ 10 st sen i augusti och det var tomt, så gå åt kommer det att göra oavsett) så jag funderar på att svara något i stil med att jag skiter i vilket eftersom det bara blir okej så fort det är mamma som säger till...
Suck. Jag tycker mycket bra om min bonusmamma egentligen, men hennes beteende och sätt att resonera går mig verkligen på nerverna emellanåt. Jag vet att hon är gravid och gravidhormonerna sprutar etc, men hon kan inte skylla ALLT på det för de flesta sakerna har varit exakt likadana ända sen hon och pappa träffades - ett tag innan hon blev gravid.
Nu har jag i alla fall klagat av mig lite och det känns något bättre. Undanber alla kommentarer om att min pappa är dum i huvudet, jag är det, eller min bonusmamma är det. Vi är inte korkade, vi har olika personligheter och de krockar emellanåt.
