Acses
Trådstartare
En händelse när jag skulle hämta dottern på dagis i går har gjort mig väldigt obekväm och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Kort om våran familjesituation; Min dotters pappa finns inte med i bilden, senast de sågs var på hennes tvåårsdag för två år sedan och innan de hade de inte setts på drygt 9 månader. Vi har ingen kontakt, han gör sig omöjlig att få tag i.
Jag lever nu tillsammans med en annan man och vi har ordnat det som så att dottern tilltalar honom med förnamn, det går bra för andra att kalla honom plast/gummi/låtsar/extra-pappa eller vad de känner för men i huvudsak så önskar vi att han omnämns med sitt förnamn. När/om hon själv bestämmer sig för att kalla honom för pappa eller något annat så är det helt upp till henne!
Hittills har hon aldrig frågat efter pappa, troligtsvis för att hon språkmässigt ligger nästan två år efter andra barn i hennes ålder och således helt enkelt inte snappat upp att andra barn har pappor medan hon har en "Namn".
Händelsen: Några äldre barn bokstavligt talat attackerade mig med frågor när jag kom för att hämta tjejen på förskolan. Ingen av den ordinarie personalen jag känner igen var på plats och hämtrummet var ett totalt kaos eftersom att alla 20 ungar skulle ut samtidigt, ingen ur personalen på plats tog någon som helst notis till mig, alls.
Frågorna började ganska milt med varför Lis pappa heter "Namn" och jag förklarade så gott jag kunde, men sedan blev det som det ibland blir med barn urspårat och barnen började skrika att dotterns pappa är död!
Mycket obekväm i situationen såklart, jag är ju fullt redo för den dagen min dotter själv ställer dessa frågor men inte att behöva stå och förklara för andra frågvisa barn, eftersom det inte fanns någon annan vuxen villig att backa upp mig så blev det hela väldigt avklippt, att nej, han är inte död, han bor bara någon annanstans, men nu måste vi gå hejdå!
Jag känner mig inte bekväm med att svara på sådana frågor inför andra barn, det är något som för mig är ganska privat. Och eftersom dottern inte själv har någon insyn i det hela så blir det väldigt, väldigt jobbigt och påfrestande. Jag vill ju absolut inte att någon ska säga till min dotter att hennes förälder är död, ÄVEN om han är borta och hon inte vet vem han är.
Är det upp till mig att hantera dessa frågor? Och hur ska jag isåfall hantera det? Tips på vad man kan säga är väldigt välkommet. Jag är inte väldigt pedagogisk och förutom min egna tjej så har jag verkligen ingen aning om hur jag ska hantera barn.
Eller bör förskolans personal försöka hantera detta istället?
Tösen förstår ju mycket mer än vad hon förmedlar språkmässigt och händelsen kändes väldigt konstig, det påverkar ju henne givetvis och jag vill helst inte att det upprepas, så, hur gör jag?
Kort om våran familjesituation; Min dotters pappa finns inte med i bilden, senast de sågs var på hennes tvåårsdag för två år sedan och innan de hade de inte setts på drygt 9 månader. Vi har ingen kontakt, han gör sig omöjlig att få tag i.
Jag lever nu tillsammans med en annan man och vi har ordnat det som så att dottern tilltalar honom med förnamn, det går bra för andra att kalla honom plast/gummi/låtsar/extra-pappa eller vad de känner för men i huvudsak så önskar vi att han omnämns med sitt förnamn. När/om hon själv bestämmer sig för att kalla honom för pappa eller något annat så är det helt upp till henne!
Hittills har hon aldrig frågat efter pappa, troligtsvis för att hon språkmässigt ligger nästan två år efter andra barn i hennes ålder och således helt enkelt inte snappat upp att andra barn har pappor medan hon har en "Namn".
Händelsen: Några äldre barn bokstavligt talat attackerade mig med frågor när jag kom för att hämta tjejen på förskolan. Ingen av den ordinarie personalen jag känner igen var på plats och hämtrummet var ett totalt kaos eftersom att alla 20 ungar skulle ut samtidigt, ingen ur personalen på plats tog någon som helst notis till mig, alls.
Frågorna började ganska milt med varför Lis pappa heter "Namn" och jag förklarade så gott jag kunde, men sedan blev det som det ibland blir med barn urspårat och barnen började skrika att dotterns pappa är död!
Mycket obekväm i situationen såklart, jag är ju fullt redo för den dagen min dotter själv ställer dessa frågor men inte att behöva stå och förklara för andra frågvisa barn, eftersom det inte fanns någon annan vuxen villig att backa upp mig så blev det hela väldigt avklippt, att nej, han är inte död, han bor bara någon annanstans, men nu måste vi gå hejdå!Jag känner mig inte bekväm med att svara på sådana frågor inför andra barn, det är något som för mig är ganska privat. Och eftersom dottern inte själv har någon insyn i det hela så blir det väldigt, väldigt jobbigt och påfrestande. Jag vill ju absolut inte att någon ska säga till min dotter att hennes förälder är död, ÄVEN om han är borta och hon inte vet vem han är.
Är det upp till mig att hantera dessa frågor? Och hur ska jag isåfall hantera det? Tips på vad man kan säga är väldigt välkommet. Jag är inte väldigt pedagogisk och förutom min egna tjej så har jag verkligen ingen aning om hur jag ska hantera barn.
Eller bör förskolans personal försöka hantera detta istället?
Tösen förstår ju mycket mer än vad hon förmedlar språkmässigt och händelsen kändes väldigt konstig, det påverkar ju henne givetvis och jag vill helst inte att det upprepas, så, hur gör jag?
