Jag håller inte med. Jag var en jävla yrhöna faktiskt, som tack vare hästarna höll mig på rätt sida gränsen av strul och "bus". Det var inte alls så att min ordentliga natur gjorde att jag löste biffen. De tydliga krav som respektingivande stallchefer ställde och som mina föräldrar hade uppställt på mig för att få ha, och behålla, ponnyn gjorde att jag tvingades lära mig att ta ansvar. Ville jag tävla fick jag jobba extra istället för att slacka. Helt valfritt och upp till mig - men gjorde att jag fick massor av nyttiga erfarenheter och ett mindset som varit till enorm hjälp i studier och karriär. Nu kastades jag ju inte till vargarna, det fanns folk att lära av och fråga, men jag tvingades däremot till att välja väg och hade inget stöd av mina föräldrar i skötseln eftersom de inte kunde något om hästar och inte heller var närvarande i stallet mer än någon gång som chaufför till tävling.
Jag har svårt att se att den omständigheten att så himla många av mina gamla skötarvänner från ridskolan som slet i ur och skur, som satt på läktaren mellan lektioner och förhörde varandra på glosor eller annat, idag är nästan uteslutande tämligen framgångsrika karriärkvinnor, inte beror på miljö utan endast på arv. Att detta sammanträffande endast beror på slumpmässig "vinst" i genlotteriet snarare än en fantastiskt skola i egenskaper som varit oss till mycket stor nytta i livet.
Det är möjligt att du har rätt förstås, men då landar jag ju tillbaka i vad ridsporten egentligen kan tänkas bidra med för positiv inverkan på de unga som börjar rida idag, om allt det positiva som jag och andra anser att den medfört egentligen utvecklas lika bra i en tennishall t.ex. Och så blir jag kluven igen till om det alls är en lämplig sport för barn, givet den enorma ekonomiska och tidsmässiga insats som krävs från föräldrarna.