Jag är så himla kluven till det där. Å ena sidan ser jag livet med ponny som en oerhört fostrande och utvecklande tid - å andra sidan är det svindyrt, kräver stor arbetsinsats och kommer ta tid från skolan som jag ändå bedömer är det viktigast. Jag kommer därför säkert bli en serviceförälder i någon mån, om dottern vill ha ponny och vi går med på det.Läste Ponnymammans inlägg om det hon kallar serviceföräldrar idag och kände igen mycket. https://ponnymamman.se/okategoriserade/20-ar-med-hast-foraldrar-och-barn-vaxer-ihop/
Hur tiderna har förändrats, hur jag växte upp med hästar och hur det i väldigt många fall ser ut nu. Så, vad säger ni andra som har barn som rider, är ni serviceföräldrar? Får de rida ut själva? Hänger de i stallet utan er?
Jag har dock många principiella invändningar mot "servad-ponnytjej-konceptet". Dels anser jag att just det som gjort att t.ex. min egen tid med ponny och egen häst gjort mig till en oerhört effektiv, arbetsvillig och ansvarstagande person liksom inte längre finns kvar om jag som förälder ska ta allt ansvar och vara stallskötare åt min avkomma. Vad blir kvar då? Rida en timme fem dagar i veckan? Och så ska jag stå och tömköra den sjätte och mocka själv den sjunde när hon vill göra annat?
Är ridsporten så himla bra då, egentligen, för en ung människa? Den är individuell = helt frånkopplad från övrig idrotts positiva inverkan på samarbetsförmåga, den är oerhört materiell = ger helt skeva ideal och verklighetsfrånvänd bild av hur samhället ser ut, den ger inte så mycket motion = kompenserar inte för stillasittande och bilåkande osv. Dessutom krävs att jag eller maken har tid och lust att ha en ponny som husdjur, istället för att vi kan åka och träna eller göra annat.
Min känsla är att om jag inte kan låta dottern ta ansvar efter förmåga (tänker då framför allt på tonåren), själv sköta koll på vaccinationer, mockning, skoning osv så lär det ju henne bara att vara en uppassad ryttare som får allt serverat - och då tänker jag att jag kanske gör henne en björntjänst i det långa loppet?
När min bakgrund som hästtjej kommit upp vid anställningsintervjuer eller annat så framhålls det livet som just en positiv merit pga. tidigt ansvarstagande, stor övning i konsekvens, disciplin, arbetsmoral och effektivitet. Det vete fåglarna om jag tycker att det går att applicera på att åka häst i någon timme och sedan sitta i bilen och värma sig medans mamman skrittar av. Hela grejen för mig var ju att lära mig planera min tid så att ponnyn inte blev ett hinder för skolgången, att planera mina studier så att jag inte behövde vara borta från stallet en vecka innan nationella prov osv.
Vad gäller ridskola och leda hästar så är det ett jäkla aber att det inte finns ungdomar som gör det längre, eftersom nybörjarlektionerna ligger så tidigt på eftermiddagen att det krävs att föräldrarna jobbar halvtid för att hinna dit och leda - och äldre släktingar såsom far- eller morföräldrar sällan är varken fysiskt kapabla eller kunniga nog att leda ponny i skritt och trav i en halvtimme i ridhussand. För vår del innebär det att många lektioner till dotterns besvikelse brinner inne eftersom vi inte kan lösa det i pusslandet mellan jobb och fritid. Dotterns ridlektion är kl. 15.30 på fredagar. Ska man hinna hämta henne på förskola, byta om och hinna till ridskolan i tid måste jag gå från jobbet senast 13 = halvdag. Det funkar ibland, men långt ifrån alltid. Så skönt det hade varit om det faktiskt fanns sådana duktiga tjejer som det var på min tid, som kunde springa runt med skötponnyn, och som dottern dessutom kunde ha som förebild, på samma sätt som jag hade under ridskoleåren.