Sv: Ponnyakuten 4
*KL*
Jag tycker att den lilla killen har HELT RÄTT i att få säga "dumma häst". Japp. Läs vidare snälla.
Jag ser ingen poäng att till varje pris få barnen att undertrycka alla känslor av frustration, rädsla eller misslyckande. Barnen har minst lika stor rätt att få känna som hästarna har!
Så den lilla killen säger " Dumma häst" för att få uttryck för vad han känner. Att hästen är jobbig, att det gör ont att åka av, och att han blir spänd och rädd.
Visst, fint att man berömmer all tapperhet. Men man måste låta barnen även få uttrycka allt det andra de känner också. Så han säger "dumma häst", där tar man vid, och pratar om hur det känns för honom, och hur hästen uppfattar situationen. Att hästen inte gör det för att vara dum, att de inte tänker så, etc. Men att ja, det ÄR svårt, frustrerande och jobbigt, vare sig man är 8 eller 42.
Då har barnet både fått tala om vad han känner, och förstår att felet är inte hos hästen. Ingen blir hjälpt dock av att bara bita ihop.
Hur många tävlande ponnyungar finns det inte redan, som egentligen inte vill tävla, eller ens ha en ponny, men kan inte yppa ett enda ord om att de egentligen inte vill? För att man är extra duktig när man fort reser sig upp direkt när man slagit i huvudet i ett hinder? För att det går inte att säga " jag tycker inte min ponny och jag passar ihop, jag vill bara skritta i skogen"?
*KL*
Jag tycker att den lilla killen har HELT RÄTT i att få säga "dumma häst". Japp. Läs vidare snälla.
Jag ser ingen poäng att till varje pris få barnen att undertrycka alla känslor av frustration, rädsla eller misslyckande. Barnen har minst lika stor rätt att få känna som hästarna har!
Så den lilla killen säger " Dumma häst" för att få uttryck för vad han känner. Att hästen är jobbig, att det gör ont att åka av, och att han blir spänd och rädd.
Visst, fint att man berömmer all tapperhet. Men man måste låta barnen även få uttrycka allt det andra de känner också. Så han säger "dumma häst", där tar man vid, och pratar om hur det känns för honom, och hur hästen uppfattar situationen. Att hästen inte gör det för att vara dum, att de inte tänker så, etc. Men att ja, det ÄR svårt, frustrerande och jobbigt, vare sig man är 8 eller 42.
Då har barnet både fått tala om vad han känner, och förstår att felet är inte hos hästen. Ingen blir hjälpt dock av att bara bita ihop.
Hur många tävlande ponnyungar finns det inte redan, som egentligen inte vill tävla, eller ens ha en ponny, men kan inte yppa ett enda ord om att de egentligen inte vill? För att man är extra duktig när man fort reser sig upp direkt när man slagit i huvudet i ett hinder? För att det går inte att säga " jag tycker inte min ponny och jag passar ihop, jag vill bara skritta i skogen"?