Pojkvän och hund

[cirkus]

min pojkvän, kanske är det rakare att fråga hans föräldrar rakt ut, fast iofs är jag inte säker på om jag får ett rakt svar

Jag tycker absolut att du ska fråga föräldrarna, det är ju dom som bestämmer om sitt eget hem.

 

[Lailu]

Om det är så att du inte vågar ha en diskussion eller kan ha en diskussion med din pojkvän om seriösa saker (tex hur ni löser det med hunden rent praktiskt utan att du hela tiden ska lämna bort den)... Är det verkligen en vettig relation att fortsätta då?

Jag själv är proffs på att hitta män som det inte går att diskutera ordentligt med. Det är också anledningen till att jag lämnar dem. Jag har också vänner i min närhet som har fullt fungerande samboförhållanden där jag vet att de kan prata om vilka ämnen som helst på ett respektfullt och bra sätt, även om de tycker olika i ämnet som diskuteras. Att någon vill ha det på annat vis kan jag inte förstå. Hur ska ett liv ihop fungera om inte kommunikationen fungerar?

Sedan håller jag med de som skriver om att du bör fundera på hur er framtid kommer se ut. Vill du fortsätta med honom, se då till att diskutera framtiden även med honom. Kommer han i framtiden vara mer öppen för att din hund har en stor plats i ditt liv? Kommer era livsval och prioriteringar fungera ihop? Om ni inte kan ha fungerande kommunikation nu, kan ni och vill ni jobba på det för att få det att fungera?

Nej det är sant, detta med kommunikation är väl vår svaga länk. Men där har jag väl varit på honom och inte gett upp. Han var extremt sluten i början av vår relation men har öppnat sig mer och mer. Jag har väl känt mig osäker just för detta att vi har så olika prioriteringar. Han vill inte ge upp det, utan menar att det är värt att kompromissa. Det är väl så det känns, att vi kommer behöva kompromissa om så gott som allting.

 

[Raderad medlem 94602]

Nej det är sant, vi har haft en konflikt tidigare just angående detta att han inte står upp för mig när det gäller hans föräldrar. Han hamnade i en riktig lojalitetskonflikt själv och tyckte det var hemskt jobbigt, tillslut brast han och blev riktigt otrevlig mot mig. Vill ju inte förstöra hans relation med hans föräldrar så jag lät det vara, men ville inte träffas hos hans föräldrar på ett bra tag. Nu har det väl lättat lite, men det här men min hund kan ju starta alltihop igen.

Mitt enda råd är att du får ta dig en rejäl funderare på om du kommer fortsätta ha hund genom livet för då kan detta bli ett ständigt återkommande grus i maskineriet. Ta också en funderare på om din pojkvän verkligen känns rätt för dig hela vägen ut i hans sätt att bemöta dig i olika situationer. Hans föräldrars åsikter är inget du kan göra något åt, det är inte dom du ska leva med. Det är honom som du troligtvis ska dela många viktiga beslut och stunder med i livet.
I bland kan man älska varandra väldigt mycket men man får det inte att gå ihop rent praktiskt så båda trivs.
Min spontana reaktion är att dina känslor och intressen i detta respekteras inte utan sopas under mattan som oviktigt. Och ännu gäller det bara hunden......
Lycka till med funderingar / Voff

 

[Lailu]

Ingen som reagerar på det här?
Hans föräldrar gnäller alltså om han sätter dig i främsta rummet och väljer att umgås mer med dig än med dem?
Vad är det för puckade föräldrar och vad är det för en jävla flat pojkvän som inte kan stå upp för att han vill umgås med sin flickvän och skapa sig en framtid?

Ja lite så är det, de klagar lite ibland när de tycker att vi håller oss för oss själva, men samtidigt känns det ofta som man är i vägen när man umgås

 

[Migo]

Hur gamla är ni?

Är han vuxen låter det som flera stora fina varningsskyltar i min värld.

 

[Red_Chili]

Nej det är sant, detta med kommunikation är väl vår svaga länk. Men där har jag väl varit på honom och inte gett upp. Han var extremt sluten i början av vår relation men har öppnat sig mer och mer. Jag har väl känt mig osäker just för detta att vi har så olika prioriteringar. Han vill inte ge upp det, utan menar att det är värt att kompromissa. Det är väl så det känns, att vi kommer behöva kompromissa om så gott som allting.

Om ni båda vill kompromissa er genom hela livet, hur ska ni ens kunna göra det så att båda mår bra om ni inte har en bra kommunikation?

Jag tycker ärligt talat det låter som om hunden är det minsta problemet i den här relationen... Vad du också måste komma ihåg är att er kommunikation inte kan bli perfekt bara för att du är på honom om det. Han måste själv vilja bli bättre. Han kan garanterat "tvingas" att bli bättre för att han försöker anpassa sig lite efter dina önskemål, men helt bra, och helt bra grund i relationen kommer det inte bli förrän han självmant vill jobba på det. Sedan är det klart att ni får jobba på det tillsammans, men det är inte du som ska övertala honom till det.

Har du läst relationstrådarna på Senior-delen av buke? Det finns mycket intressant läsning där. Många tankar kring hur olika relationer fungerar. Många av dem har varit rejäla ögonöppnare för mig, trots att jag på något märkligt vis hamnat att bli ständig "relationsrådgivare" åt flertalet vänner.

 

[Lona]

Jag undrar, precis som Migo, ungefär hur gamla ni är?
Det är lite skillnad på att vara 17 och 37 om man säger så . (Jag menar inte att man inte ska ta er relation på allvar OM ni är unga men då finns det förmodligen mer förbättringspotential...)
Jag tycker onekligen att det låter som att pojkvännen och hans föräldrar behöver släppa taget lite om varandra!
Hur länge har ni varit ihop och hur lång är sträckan mellan er?

 

[Bison]

Med mig så följer hunden, det finns inga alternativ.
Jag lämnar bort hunden när jag jobbar och tänker inte lämna bort honom när jag är ledig.

 

[Lailu]

Mitt enda råd är att du får ta dig en rejäl funderare på om du kommer fortsätta ha hund genom livet för då kan detta bli ett ständigt återkommande grus i maskineriet. Ta också en funderare på om din pojkvän verkligen känns rätt för dig hela vägen ut i hans sätt att bemöta dig i olika situationer. Hans föräldrars åsikter är inget du kan göra något åt, det är inte dom du ska leva med. Det är honom som du troligtvis ska dela många viktiga beslut och stunder med i livet.
I bland kan man älska varandra väldigt mycket men man får det inte att gå ihop rent praktiskt så båda trivs.
Min spontana reaktion är att dina känslor och intressen i detta respekteras inte utan sopas under mattan som oviktigt. Och ännu gäller det bara hunden......
Lycka till med funderingar / Voff

Väldigt bra sagt, detta att man kan älska varandra utan att det ändå fungerar praktiskt! Ja, jag får ta och fundera igenom alltihop. Så väldigt bra att få prata med andra om det här, det hjälper mig verkligen

 

[Lailu]

Hur gamla är ni?

Är han vuxen låter det som flera stora fina varningsskyltar i min värld.

Vi är båda 25+

 

[Elisha]

Vi är båda 25+

Kan ni inte träffas hos honom? (Istället för hos föräldrarnas) Eller är det för långt?

 

[Lailu]

Om ni båda vill kompromissa er genom hela livet, hur ska ni ens kunna göra det så att båda mår bra om ni inte har en bra kommunikation?

Jag tycker ärligt talat det låter som om hunden är det minsta problemet i den här relationen... Vad du också måste komma ihåg är att er kommunikation inte kan bli perfekt bara för att du är på honom om det. Han måste själv vilja bli bättre. Han kan garanterat "tvingas" att bli bättre för att han försöker anpassa sig lite efter dina önskemål, men helt bra, och helt bra grund i relationen kommer det inte bli förrän han självmant vill jobba på det. Sedan är det klart att ni får jobba på det tillsammans, men det är inte du som ska övertala honom till det.

Har du läst relationstrådarna på Senior-delen av buke? Det finns mycket intressant läsning där. Många tankar kring hur olika relationer fungerar. Många av dem har varit rejäla ögonöppnare för mig, trots att jag på något märkligt vis hamnat att bli ständig "relationsrådgivare" åt flertalet vänner.

Tack! Det ska jag göra
I början var det nog jag som övertalade honom till det. Efter en konflikt vi hade angående just detta så har han förändrat sig till det bättre tycker jag. Han säger att han arbetar med att vara mer personlig och att han inte riktigt vet varför han är som han är. Har fått höra från bekanta att jag verkligen förändrat och hjälpt honom. För mig känns det otroligt annorlunda att inte "kunna" kommunicera, är väl själv raka motsatsen.

 

[Lailu]

Jag undrar, precis som Migo, ungefär hur gamla ni är?
Det är lite skillnad på att vara 17 och 37 om man säger så . (Jag menar inte att man inte ska ta er relation på allvar OM ni är unga men då finns det förmodligen mer förbättringspotential...)
Jag tycker onekligen att det låter som att pojkvännen och hans föräldrar behöver släppa taget lite om varandra!
Hur länge har ni varit ihop och hur lång är sträckan mellan er?

Nej jag förstår hur du tänker 25+
Vi har känt varandra i nog tre år tror jag i alla fall, och varit tillsammans i ett halvår. Över 30 mil enkel väg, så det är inte extremt långt, fast det kostar en del att ta sig hela vägen
Ja ibland känns det som det hade varit enklare om hans föräldrar inte la sig i så mycket

 

[Monstermom]

Tack! Det ska jag göra
I början var det nog jag som övertalade honom till det. Efter en konflikt vi hade angående just detta så har han förändrat sig till det bättre tycker jag. Han säger att han arbetar med att vara mer personlig och att han inte riktigt vet varför han är som han är. Har fått höra från bekanta att jag verkligen förändrat och hjälpt honom. För mig känns det otroligt annorlunda att inte "kunna" kommunicera, är väl själv raka motsatsen.

Akta dig för den rollen, det är väldigt lätt att fastna i den!

 

[Bison]

Men varför ska ni ses hos hans föräldrar?
Det hade jag aldrig ställt upp på. Visst att man göra det någon gång men inte på rutin.

 

[Lailu]

Kan ni inte träffas hos honom? (Istället för hos föräldrarnas) Eller är det för långt?

Nej det är inte för långt egentligen. Men hans föräldrar är på honom lite när vi inte kommer och besöker sen tror jag att han själv också vill besöka dem.

 

[Elisha]

Nej det är inte för långt egentligen. Men hans föräldrar är på honom lite när vi inte kommer och besöker sen tror jag att han själv också vill besöka dem.

Han kan väl besöka dom själv? Jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med nån som fortfarande gör exakt vad ens föräldrar säger.

 

[Red_Chili]

Nej det är inte för långt egentligen. Men hans föräldrar är på honom lite när vi inte kommer och besöker sen tror jag att han själv också vill besöka dem.

Men då får ni väl göra så att han ibland åker och hälsar på,sina föräldrar, ibland åker och hälsar på dig?

Nu finns det förhoppningsvis många underbara sidor hos honom och med ert förhållande (om inte, dumpa direkt), men alltså... För din egen skull, fundera verkligen igenom vad du ska med en pojkvän till när kommunikationen inte fungerar mellan er. För mig skulle som sagt var bara det vara en anledning till att inte vara ihop, oavsett hur bra allt annat var, men då är jag en person som verkligen måste få diskutera allt möjligt på en bra nivå med folk i min närhet, kan jag inte göra det så känner jag mig inte trygg med dem. Andra kanske är annorlunda? För mig blir det så att om inte kommunikationen fungerar, då blir personer energitjuvar. Det sista en partner bör vara är just en energitjuv.

 

[mandalaki]

Nej det är sant, vi har haft en konflikt tidigare just angående detta att han inte står upp för mig när det gäller hans föräldrar. Han hamnade i en riktig lojalitetskonflikt själv och tyckte det var hemskt jobbigt, tillslut brast han och blev riktigt otrevlig mot mig. Vill ju inte förstöra hans relation med hans föräldrar så jag lät det vara, men ville inte träffas hos hans föräldrar på ett bra tag. Nu har det väl lättat lite, men det här men min hund kan ju starta alltihop igen.

Ajajaj! Det där är INTE okej. Han ska inte kunna få dig tyst genom att "bli otrevlig". Det låter inte som en bra man.

 

[Philosophia]

Ingen som reagerar på det här?
Hans föräldrar gnäller alltså om han sätter dig i främsta rummet och väljer att umgås mer med dig än med dem?

Jag håller med om att det här är det mest märkliga i kråksången. Det är väl i och för sig säkert trevligt att föräldrarna tycker om sitt vuxna barn och vill träffa honom ofta - men det beskrivna låter en smula osunt.