lady_vip
Trådstartare
Fortune var ju allvarligt sjuk (hon är friskförklarad sedan nån vecka
) i våras somras och börjar nu hämta sig och blivit sig själv igen, men ändå inte...
Innan var hon en typisk weimaraner, lite fräck och kunde stjäla mat, sprang efter harar om jag inte hann säga till henne och tog gärna en egen runda om jag råkade vända ryggen till för länge.
Hon sprang som en dåre på ankjakten förra året och apporterade helt lysande. Hon var också väldigt vaksam och dessutom lite mörkrädd, gick gärna och småvoffade när vi gick sista kisserundan.
Nu lämnar hon ALDRIG min sida... Om det så är på jakt eller på gården, hon är alltid inom 20 meters radie. Visst är det positivt hemma, men det är lite knasigt när man står i ankdammen och ska skicka hunden, som tycker att hon står bättre bredvid mig...
Hon stjäl inte längre, också positivt förvisso, men hon stirrar mest rundor i köket och står alltid mitt i vägen för någon...
Hararna har hon glömt att dem existerar och på sista kisserundan springer hon antingen efter mig eller Loka och går aldrig själv längre.
Jag låter henne mest vara som hon är och försöker köra på som vanligt, men det känns lite konstigt. Hon är väldigt livsglad för övrigt och lyhörd, men lite knas är det ändå.
Min PV konstaterade förra veckan att "hon har ju uselt självförtroende" och det har hon, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att bygga upp det, igen.
Det är precis som om hela denna sjukdomshistorian där alla varit så oroliga om hon ska överleva eller ej tagit mest på hennes personlighet, inte på kroppen.
Råd någon?
) i våras somras och börjar nu hämta sig och blivit sig själv igen, men ändå inte...Innan var hon en typisk weimaraner, lite fräck och kunde stjäla mat, sprang efter harar om jag inte hann säga till henne och tog gärna en egen runda om jag råkade vända ryggen till för länge.
Hon sprang som en dåre på ankjakten förra året och apporterade helt lysande. Hon var också väldigt vaksam och dessutom lite mörkrädd, gick gärna och småvoffade när vi gick sista kisserundan.
Nu lämnar hon ALDRIG min sida... Om det så är på jakt eller på gården, hon är alltid inom 20 meters radie. Visst är det positivt hemma, men det är lite knasigt när man står i ankdammen och ska skicka hunden, som tycker att hon står bättre bredvid mig...
Hon stjäl inte längre, också positivt förvisso, men hon stirrar mest rundor i köket och står alltid mitt i vägen för någon...
Hararna har hon glömt att dem existerar och på sista kisserundan springer hon antingen efter mig eller Loka och går aldrig själv längre.
Jag låter henne mest vara som hon är och försöker köra på som vanligt, men det känns lite konstigt. Hon är väldigt livsglad för övrigt och lyhörd, men lite knas är det ändå.
Min PV konstaterade förra veckan att "hon har ju uselt självförtroende" och det har hon, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att bygga upp det, igen.
Det är precis som om hela denna sjukdomshistorian där alla varit så oroliga om hon ska överleva eller ej tagit mest på hennes personlighet, inte på kroppen.
Råd någon?
