Jag har två systrar som försökt och hamnat på sjukhus. Båda var illa däran, men klarade sig. Båda har också diagnoser och depressioner bakom sig och ville inte leva. Jag förstår varför.
När man diskuterar självmord så får jag känslan av att alla tror att man måste ha psykiska problem, diagnoser och depressioner för att ens tänka tanken. Det tycker inte jag. Varför kan man inte vilja dö för att livet är skit ? Man kan ju älska att leva utan att vara deprimerad eller liknande för det, då borde man kunna vilja avsluta sitt liv utan att ha någon depression bakom sig.
Jag tycker inte att det är egoistiskt att vilja dö och att ta sitt liv. Varför skulle det vara det? Det är egoistiskt att anhöriga vill att man ska leva om man nu själv inte vill det. Varför ska man leva för någon annan människa? Varför ska andra människor ha rätt att besluta om att livet på något vis skulle vara det bästa alternativet för en person som faktiskt vill dö, som inte vill leva. Visst gör man anhöriga ledsna, men de blir ju ledsna för sin egen skull, inte för att personen själv inte upplever livet mer. De blir ledsna för att de inte kan träffa personen mer, inte får umgås med den osv.
Jag har velat dö. Jag har tänkt tanken flera gånger men varit riktigt nära en gång, när min man dog. Jag är inte rädd för att dö, vi ska ju alla dö en dag så det känns för mig lite fånigt att vara rädd för det. Ibland har jag känt mig rädd, men det har varit för att jag egentligen inte velat dö utan har velat uppleva så mycket mer i livet. Nu senast jag tänkte på vad jag ville fick jag ett slags lugn i kroppen, jag visste ATT jag skulle göra det, HUR jag skulle göra det och VAR, men inte när. Jag blev arg när folk försökte ge mig dåligt samvete för att jag tänkte utsätta mina barn för det, jag blev arg när folk försökte bestämma över mitt huvud att leva, ja det måste jag. Jag berättade det för min mamma och min bror när jag tappade humöret en gång och gapade och skrek på dem. Mina barn hade varit jobbiga när de passade dem och så kom de till mig och typ beklagade sig och det fick mig att explodera fullständigt. De förvånades, ingen kunde tänka sig att jag kände så. Jag, jag ska bara rycka på axlarna och gå vidare, bara skaka av mig saker och fortsätta sträva. Det är sådan de tror jag är. Jag skulle vara så positiv, så glad, allt var ju så bra och fint och ja, JAG skulle aldrig känna något. Klart jag ville leva, det är ju JAG liksom. Det var så de reagerade. Tog förgivet.
Nå, nu vill jag inte dö längre. Tvärtom känns det bra att leva. Det käns bra att vara glad och positiv, lätt, och att sträva och ha press på mig känns också bra. Det ger resultat, det gjorde det inte förut. Men jag tycker faktiskt inte att någon annan har rätt att bestämma över huvudet på mig att jag måste leva, för andras skull. Jag beslutar själv över mitt liv, hur det ska se ut och hur det ska vara.
Lite så man får göra...
