N
Nidorina
Litegrann spinoff på tråden (trådarna?) på senior om perfekta pojkvänner, och litegrann på den om att lyda här på barn.
En sak som slagit mig mer än en gång, är detta:
Vi (som har 5 barn) får då och då kritik av vänner/släktingar ang vår "barnskötsel". Denna kritik kommer aldrig från dem som har stora barn själva, ej heller från de bekanta som jobbar som högstadielärare (men är barnlösa eller har endast små barn själva). Dessa människor brukar tvärtom tycka att vi har jättefina barn som vi verkar ta hand om på bästa sätt.
Nej, den kommer från barnlösa 30+ bekanta som i väldigt liten utsträckning har med barn att göra, någon gång från såna med endast bebis eller litet barn i familjen (ej flerbarnsfamiljer).
Vi "stöder inte våra barn tillräckligt" då det gäller hobbyer,personlig utveckling m m, enligt dessa personer.
Exvis: "ni borde verkligen ha ett piano, det är så utvecklande för barnen". Ehh, vi bor 7 personer på 120 kvadrat (flytta är ingen möjlighet), var ska vi ha pianot? Ska vi slänga ut någons säng för att få plats för det?
Eller: "barnet x är ju så duktig på slalom, ni borde se till att han får träna för en tränare och börja tävla". Jaha, men de andra 4 barnen då? Ska de få stå tillbaka för syskonet?
Vi ägnar i stort sett all fritid åt våra barn (vi har inga egna hobbyer som vi försvinner på i timtal varje vecka, kör lite skoter vintertid men då är barnen oftast med) men vi måste ju såklart jobba. Och efter 10 tim borta (jobb + pendlingstid) 5 dgr i veckan så är kanske orken och tiden lite,,,begränsad.
Så min känsla är:
Dessa personer skaffar inga egna barn (tror ej att alla dessa är ofrivlligt barnlösa), för att de är rädda för att helt enkelt inte kunna leva upp till den bild av Den Perfekta Föräldern som de själva skapat. Dessa personer är också i hög grad väldigt missnöjda med sin egen uppväxt och tycker att föräldrarna kunde gjort så mkt mer för dem (nu pratar vi inte misshandel, utan typ då att de inte fick ett eget piano medan de bodde hemma).
"Törs" man alltså i högre grad skaffa egna barn, om man "gjort upp" med sin egen uppväxt och kan se de egna föräldrarna som människor med fel och brister som gjorde så gott de kunde - än om man går omkring och är sur för att man, som man tycker, inte fick en perfekt uppväxt?
En sak som slagit mig mer än en gång, är detta:
Vi (som har 5 barn) får då och då kritik av vänner/släktingar ang vår "barnskötsel". Denna kritik kommer aldrig från dem som har stora barn själva, ej heller från de bekanta som jobbar som högstadielärare (men är barnlösa eller har endast små barn själva). Dessa människor brukar tvärtom tycka att vi har jättefina barn som vi verkar ta hand om på bästa sätt.
Nej, den kommer från barnlösa 30+ bekanta som i väldigt liten utsträckning har med barn att göra, någon gång från såna med endast bebis eller litet barn i familjen (ej flerbarnsfamiljer).
Vi "stöder inte våra barn tillräckligt" då det gäller hobbyer,personlig utveckling m m, enligt dessa personer.
Exvis: "ni borde verkligen ha ett piano, det är så utvecklande för barnen". Ehh, vi bor 7 personer på 120 kvadrat (flytta är ingen möjlighet), var ska vi ha pianot? Ska vi slänga ut någons säng för att få plats för det?
Eller: "barnet x är ju så duktig på slalom, ni borde se till att han får träna för en tränare och börja tävla". Jaha, men de andra 4 barnen då? Ska de få stå tillbaka för syskonet?
Vi ägnar i stort sett all fritid åt våra barn (vi har inga egna hobbyer som vi försvinner på i timtal varje vecka, kör lite skoter vintertid men då är barnen oftast med) men vi måste ju såklart jobba. Och efter 10 tim borta (jobb + pendlingstid) 5 dgr i veckan så är kanske orken och tiden lite,,,begränsad.
Så min känsla är:
Dessa personer skaffar inga egna barn (tror ej att alla dessa är ofrivlligt barnlösa), för att de är rädda för att helt enkelt inte kunna leva upp till den bild av Den Perfekta Föräldern som de själva skapat. Dessa personer är också i hög grad väldigt missnöjda med sin egen uppväxt och tycker att föräldrarna kunde gjort så mkt mer för dem (nu pratar vi inte misshandel, utan typ då att de inte fick ett eget piano medan de bodde hemma).
"Törs" man alltså i högre grad skaffa egna barn, om man "gjort upp" med sin egen uppväxt och kan se de egna föräldrarna som människor med fel och brister som gjorde så gott de kunde - än om man går omkring och är sur för att man, som man tycker, inte fick en perfekt uppväxt?