Dressyrtjejen_97
Trådstartare
Hade en intressant diskussion på ämnet. Hur har pappans roll i barnets/barnens uppväxt förändrats under "senare tid" (säg senaste 20-30 åren)*?
Idag är det ju väldigt jämställdhets-inriktat, man ska dela lika på ansvar, föräldradagar och allting. Pappan ska vara väldigt delaktig i barnets uppväxt och sådär. Men hur pass "modernt" påfund är det? För mig som inte är "insatt" och själv förälder, så verkar det vara strömningar och idéer som kommit främst under de senaste 5-10 åren, men vad vet jag?
Ni som har barn som idag är unga vuxna t.ex., hur jämställt var det hemma hos er när barnen var små?
Som det mesta annat var väl min uppväxt knappast normal på den punkten heller, men pappa-rollen i min familj var ju definitivt något helt annat än det jämställdhetstänk som råder idag.
Kontexten är förvisso konservativa 50-talist-föräldrar med en unge (jag) född på 90-talet. Mamma ssk och pappa civ.ing., alltså var det stora löneskillnader redan som det var innan, när de jobbade heltid. Här hemma var det aldrig tal om "något sånt där jämställdhetsdravel". Pappa var öht inte närvarande under min uppväxt, mer än att vi råkade bo i samma kråkslott. När jag säger att han aldrig bytt en blöja är det snudd på bokstavligen. Enda gången jag kan påminna mig om att han höll på med min välling var när micron hade gått sönder och flaskan var "inlåst". Då hjälpte han till att få ut den, för att sedan ge den till mamma som kunde göra ny till mig. Han skjutsade mig till dagis och skola ytterst, ytterst enstaka gånger om det fungerade med hans jobb- och mötestider. Hämtade aldrig, eftersom att han slutade senare. På kvällar och helger ägnade han sig åt sina egna intressen och var ofta bortrest. Var kanske med på någon utflykt med mig 2-4 gånger/år. Den som var stand-in om mamma mot all förmodan inte kunde (vilket hände extremt sällan!), var mormor. Mamma jobbade inte alls tills jag var typ 5 år gammal, och har därefter jobbat del- och halvtid (dock också beroende av egna orsaker, inte pga. mig!). Mamma verkar i grunden ha varit med på detta och okej med det. I perioder var det nog absolut jobbigt för henne också, men hon verkade ändå ha den grundinställningen att barnet var hennes fulla ansvar, pappans ansvar var att dra in pengar, och att han då också skulle få "unna sig" att utöva sina intressen på kvällar och helger. Behövdes det extra hjälp så var det till sin mor som man vände sig. Skaffade man barn, så offrade man också hela sitt egna liv och yrkesliv. Det var så det var, och det verkade hon liksom okej med.
Från att jag var i ca. 16 år har pappa dock börjat engagera sig mer i mig och mitt liv, och från att jag var 19 år skulle jag säga att han är väldigt engagerad i det. Kan också tillägga att jag aldrig haft en dålig relation till honom, bara...ingen dito, i många år. Nu är vår relation jättebra dock!
Ovanstående antar jag nog var "lite annorlunda" även i en kontext av att utspelade sig för (framförallt) 5-20 år sedan. Men när slog egentligen jämställdhetstänket och ansvar i papparollen till på allvar? Satt och diskuterade detta, men vi kunde inte komma fram till något exakt? Eller har det tänket snarare kommit smygande över tid? Känns som att både det och feminismen/"kvinnans rätt till ett eget liv och karriär" blivit väldigt stort framförallt under de senaste 5 åren?
*Anser det inte riktigt relevant att prata om allt för svunna tider med tanke på att uppkomsten av, och utbredningen av dagisverksamhet kom framförallt på typ 80- och 90-talet.
Idag är det ju väldigt jämställdhets-inriktat, man ska dela lika på ansvar, föräldradagar och allting. Pappan ska vara väldigt delaktig i barnets uppväxt och sådär. Men hur pass "modernt" påfund är det? För mig som inte är "insatt" och själv förälder, så verkar det vara strömningar och idéer som kommit främst under de senaste 5-10 åren, men vad vet jag?
Ni som har barn som idag är unga vuxna t.ex., hur jämställt var det hemma hos er när barnen var små?
Som det mesta annat var väl min uppväxt knappast normal på den punkten heller, men pappa-rollen i min familj var ju definitivt något helt annat än det jämställdhetstänk som råder idag.
Kontexten är förvisso konservativa 50-talist-föräldrar med en unge (jag) född på 90-talet. Mamma ssk och pappa civ.ing., alltså var det stora löneskillnader redan som det var innan, när de jobbade heltid. Här hemma var det aldrig tal om "något sånt där jämställdhetsdravel". Pappa var öht inte närvarande under min uppväxt, mer än att vi råkade bo i samma kråkslott. När jag säger att han aldrig bytt en blöja är det snudd på bokstavligen. Enda gången jag kan påminna mig om att han höll på med min välling var när micron hade gått sönder och flaskan var "inlåst". Då hjälpte han till att få ut den, för att sedan ge den till mamma som kunde göra ny till mig. Han skjutsade mig till dagis och skola ytterst, ytterst enstaka gånger om det fungerade med hans jobb- och mötestider. Hämtade aldrig, eftersom att han slutade senare. På kvällar och helger ägnade han sig åt sina egna intressen och var ofta bortrest. Var kanske med på någon utflykt med mig 2-4 gånger/år. Den som var stand-in om mamma mot all förmodan inte kunde (vilket hände extremt sällan!), var mormor. Mamma jobbade inte alls tills jag var typ 5 år gammal, och har därefter jobbat del- och halvtid (dock också beroende av egna orsaker, inte pga. mig!). Mamma verkar i grunden ha varit med på detta och okej med det. I perioder var det nog absolut jobbigt för henne också, men hon verkade ändå ha den grundinställningen att barnet var hennes fulla ansvar, pappans ansvar var att dra in pengar, och att han då också skulle få "unna sig" att utöva sina intressen på kvällar och helger. Behövdes det extra hjälp så var det till sin mor som man vände sig. Skaffade man barn, så offrade man också hela sitt egna liv och yrkesliv. Det var så det var, och det verkade hon liksom okej med.Från att jag var i ca. 16 år har pappa dock börjat engagera sig mer i mig och mitt liv, och från att jag var 19 år skulle jag säga att han är väldigt engagerad i det. Kan också tillägga att jag aldrig haft en dålig relation till honom, bara...ingen dito, i många år. Nu är vår relation jättebra dock!
Ovanstående antar jag nog var "lite annorlunda" även i en kontext av att utspelade sig för (framförallt) 5-20 år sedan. Men när slog egentligen jämställdhetstänket och ansvar i papparollen till på allvar? Satt och diskuterade detta, men vi kunde inte komma fram till något exakt? Eller har det tänket snarare kommit smygande över tid? Känns som att både det och feminismen/"kvinnans rätt till ett eget liv och karriär" blivit väldigt stort framförallt under de senaste 5 åren?
*Anser det inte riktigt relevant att prata om allt för svunna tider med tanke på att uppkomsten av, och utbredningen av dagisverksamhet kom framförallt på typ 80- och 90-talet.
