Pappaproblem, vad kan jag göra?

[Inte_Ung]

Sv: Pappaproblem, vad kan jag göra?

Sluta sopa.
Låt honom falla helt till botten.

Till dottern säger du att pappa lyckades inte hålla ordning på sitt liv tillräckligt för att kunna träffa henne.
Han har något problem angående pengar som inte du kan göra något åt.
Ev. så behöver han någon som tar had om hans ekonomi åt honom.
Typ en god man eller så.
Men det kommer han inte att få förrän det brakat helt åt helvete.
Det finns människor som bara inte kan sköta pengar oavsett hur mycket omgivningen än stötter.

 

[golit]

första steget

förutom tidigare råd vill golit ge ett till:

ta första steget och byt nick

till snyggbramamma kanske är ett förstort steg till en början, men godkänd kanske du kan kosta på dig?

fast du har säkert förmåga att komma på nåt bättre själv.

glt

 

[Skogstrollet]

Sv: första steget

förutom tidigare råd vill golit ge ett till:

ta första steget och byt nick

till snyggbramamma kanske är ett förstort steg till en början, men godkänd kanske du kan kosta på dig?

fast du har säkert förmåga att komma på nåt bättre själv.

glt

Amen till det!

Inga negativa självuppfyllande profetior på buke tack!

 

[Enya]

Sv: ansvar

Med risk för att låta brutal.

"Hon har rätt till sin far, och jag vill inte, tänker inte, låta honom smita undan."

Du försöker ta ansvar för något du inte kan ta ansvar för.

Det är, generellt sett, ett väldigt bra sätt att själv gå under.

Karlen verkar dessutom ha en väl utvecklad talang för att få andra att ta det ansvar han själv borde ta, så du kommer att få slita ont.

Dina föresatser är goda, men vägen till helvetet är kantat av dem.

glt

Jag skrev ett långt inlägg med ungefär samma innehåll som golit. Men jag valde då att inte skicka det, det lät för...brutalt. Jag skriver dock under på det här inlägget!

Du ska INTE ta ansvar för hans relation med Li, Li kan bli en alldeles lycklig liten tös utan att träffa sin pappa så ofta, men hon kan bli en mycket olycklig flicka med en ensamstående och trött mamma som kämpar sig blå för att få pappan att VILJA träffa sitt barn.

Ge upp tanken med att bära deras relation, var ärlig mot din dotter och låt pappa n SJÄLV ta ansvaret över sitt umgänge med Li.

Jag har själv slutat kämpa för att Elins pappa ska vilja träffa sitt barn. Det.....blir inte så ofta numer liksom när det är upp till honom. Mellan den 3 juni och den 30 november 2007 träffades de inte, mellan den 1 december 2007 och den 21 mars 2008 träffades de 6 gånger och sedan dess är det tyst som i graven. Elin är dock en lika glad flicka för det. Han är en främling för henne och hon saknar inte sin pappa, hur ska hon kunna sakna något hon inte känner?

Du kan kämpa för deras relation nu men om något år kankse du inte orkar mer och då blir det nog svårare för Li att acceptera att pappa inte bryr sig om henne.

Jag tror på ärlighet i det här fallet.

 

[Enya]

Sv: ansvar

Jag antar att du har rätt. Men resultatet blir att min dotter inte får se sin far, jag har fått stampa mina fötter gula och blåa, skrika så jag gråtit i telefon för att han skulle börja träffa henne från det att vi flyttade isär.

Jag tänker inte bara på nutid.

Vad säger jag till min tjej när hon blir äldre och börjar fråga?
Som det är?
- Nej din pappa vill inte träffa dig.
Eller ljuger jag? Och ställer mig själv i dålig dager?

JA! Du säger att din pappa vill inte träffa dig just nu. Han har fullt upp med sitt eget liv just nu. VARFÖR ljuga? Tror du inte ditt barn är så pass smart att hon ändå kommer på det så småningom?

Förlåt jag frågar, men är det verkligen så fruktansvärt att itne ha en närvarande pappa? Kommer hon att ta så enormt stor skada av det?

Jag för min del tror mer att det kommer att bli betydligt mycket jobbigare om du är den enda som bär deras relation.

 

[havreflinga]

Sv: ansvar

Men resultatet blir att min dotter inte får se sin far
---
Vad säger jag till min tjej när hon blir äldre och börjar fråga?
Som det är?
- Nej din pappa vill inte träffa dig.
Eller ljuger jag? Och ställer mig själv i dålig dager?

Din dotter kan förhoppningsvis få en bra relation längre fram, när han blivit frisk. (Ja, jag kallar det sjukdom, när man inte fungerar så att man kan ta ansvar för sig själv och sina barn.)

Jag tycker faktiskt inte att han låter lämplig att ta hand om dottern själv just nu.

När din dotter är äldre vet du förmodligen mer om hur pappan fungerar och kanske mer om orsakerna. Då kan du svara som det är.

 

[havreflinga]

Sv: Pappaproblem, vad kan jag göra?

Jag håller med Inte Ung: Han behöver nå botten för att inse att han har problem.

Hittills har han lyckats dölja att han inte kan ta vara på sig själv. Han lyckades ju lura dig.

Det är jättesvårt att hitta någonstans att bo om man har betalningsanmärkningar. Det är precis en sån typ av kris som kan tvinga honom att ta tag i sitt liv.

Min man hade massor av skulder när vi träffades. Det sa han förstås inget om. När jag upptäckte det, försökte han bortförklara och förneka in i det sista. Det hade redan visat sig att han hade ätstörningar, humörsvängningar och problem med auktoriteter. Till slut var det så uppenbart att det var något med honom som inte stämde - då släppte han fasaden och oj, vad han föll! Men det var första steget till att bli fullt fungerande igen. (Eller kanske för första gången i sitt liv...)

Han fick göra en utredning hos psykolog, fick diagnos och behandling. Idag är han en toppenbra make och tvåbarnspappa!

Han säger själv att han blir rädd bara han tänker på hurdan pappa han skulle ha blivit ifall vi skaffat barn innan han hade blivit frisk.

 

[C_L]

Sv: Pappaproblem, vad kan jag göra?

SLÄPP HONOM!

Det är inte ditt ansvar, ignorera, låtsas som om han inte finns, hur ont det än gör, HAN ÄR EN VUXEN människa och DU har väl nog med dig och Li.

Vet att det låter hårt och jag vet att du vill att de ska ha en fin kontakt men det är banne mig INTE ditt ansvar.

Ring mig om du vill höra fler svordomar

I övrigt stor kram till dig och dotra,

 

[Acses]

Sv: Pappaproblem, vad kan jag göra?

Jag vet ju egentligen hur rätt ni har. Det är bara så svårt för mig att begripa hur det kan ha blivit såhär!

Och nej, hon kommer inte att ha det sämre för att hennes pappa inte finns med i bilden. Hon har en stor familj som älskar henne, som bokstavligt slåss om att få komma hit och busa, leka, och låna hem på promenader och myskvällar. Älskad och ompysslad är hon med eller utan honom.

Något som gör mig väldigt ledsen just nu, är att han för närvarande är hos sina föräldrar, som bor 10 minuter härifrån, och han har inte ens frågat om han kan komma hit och träffa henne.

Jag blir sårad för att trotts allt jag gör så är det jag som framställs som stora stygga vargen. P's familj ringer hit och är ledsna för att jag inte låter dem träffa Li. TROTTS att jag sagt till dem, om och om igen, det är bara att ringa så kommer jag över med henne, slå en signal så kan ni komma hit och hämta henne, när ni vill!
Ibland undrar jag om hela familjen är förståndshandikappade eller om de bara tycker att det är roligt att framställa mig som ett arsle. Det känns som att de gaddar ihop sig för att straffa mig för att jag valde att inte leva med P.

Och jag blir så arg för att han ringer och tjatar om sina problem, han tjatar om att han alltid är pank, för att hans jobb är så värdelöst, för att han tycker att Sverige suger, han ångrar att han kom tillbaka hit, han tjatar om allt! Han ringer för att berätta om den snygga tjejen han var på dejt med, hur fantastiskt kul det var ute på krogen...

Men inte en enda gång frågar han hur Li mår.


JAG kan inte fattar hur han blev såhär.
Det är inte den man jag träffade.

Jag borde ha sett det här så mycket tidigare.
För alla andra såg det, och ifrågasatte hans prioriteringar redan när jag var gravid. Men jag var, är, så säker på att det bara är en fas. Att han ska rycka upp sig och komma igen, för jag kan verkligen inte tro detta om honom.

Jag kan bara inte, och det är väl därför jag har så väldigt svårt att bara låta honom dra och skita i vilket.

 

[doglover]

Sv: Pappaproblem, vad kan jag göra?

Men du mår ju dåligt utav honom.

Släpp honom!

 

[sassiball]

Sv: Pappaproblem, vad kan jag göra?

Som alla andra skrivit, släpp honom! Hade det varit min dotter hade jag inte vågat lämna henne till honom, han verkar totalt ansvarslös!

Han tror att alla andra ska lösa problemen åt honom. Om nu hans föräldrar stöttar honom, så låt dem göra det, de kommer förhoppningsvis också att tröttna så småningom.

 

[Inte_Ung]

Sv: Pappaproblem, vad kan jag göra?

Det känns som att de gaddar ihop sig för att straffa mig för att jag valde att inte leva med P.

Självklart.
För alla hans problem beror ju på att du inte längre tar hand om honom.
Och i deras ögon så var ju allt bra så länge som ni levde ihop och nu så är det ju dåligt.
Så det måste ju bara bero på att du har kastat ut honom.
Det är den enda orsak som de kan se.

Eller hur?

 

[amkm]

Sv: ansvar

Jag antar att du har rätt. Men resultatet blir att min dotter inte får se sin far, jag har fått stampa mina fötter gula och blåa, skrika så jag gråtit i telefon för att han skulle börja träffa henne från det att vi flyttade isär.

Jag tänker inte bara på nutid.

Vad säger jag till min tjej när hon blir äldre och börjar fråga?
Som det är?
- Nej din pappa vill inte träffa dig.
Eller ljuger jag? Och ställer mig själv i dålig dager?

Ok,med risk för att låta rätt brutal så skit i karlf-n helt enkelt.
Du och din dotter kommer att överleva och förr eller senare så lär kanske ditt X vilja ha kontakt,om inte annat när din dotter väljer att vilja ha.
Jag kan ärligt säga att min dotter har aldrig frågat om sin pappa och det va jag själv som kontakt med honom när hon var 11 år för då hade de som skoluppgift att göra ett släktträd och hans del av släkten kunde jag verkligen inte.
De har sen dess haft sporadisk kontakt och träffats sporadiskt och trots att mitt X är en utav de snällaste människor som finns så är inte min dotter speciellt impad utav honom som pappa,han har varken sagt eller gjort nått mot henne och våra "affärer" är avklarade och begravda.Vad som hänt är mellan oss två,det behöver inte styra min dotters liv,jag ler och är trevlig och släpper Xet in över tröskeln när han kommer förbi,bjuder på kaffe/middag och sen är det ok.

Man kan i tidig ålder förklara att ni helt enkelt tappat kontakten pga att ni hade det sturligt i era liv när dottern var liten,då har du varken ställt honom eller dig själv i dålig dager,hon kommer i allafall upptäcka vem han är ju äldre hon blir.

Min dotter hade redan från ca 1½ års ålder ett eget fotoalbum med bilder på mig och mitt X där hon kikade ibland,ibland kom en å annan fråga och ibland så bara lekte hon bara med albumet.Hon har fortfarande,trots att hon är 17 år,kvar albumet med fotona.
Hon har aldrig saknat något hon inte har lärt känna ordentligt,för henne är hennes pappa en främling även om de då och då pratar i telefon osv.