Är gravid, och pappan till barnet vill absolut att jag ska göra kejsarsnitt. Fick så bra hjälp här när jag skrev för ett tag sedan- kan ha varit i somras?- om ifall jag skulle avsluta graviditeten eller köra på, så jag chansar på att få ta del av era råd även denna gång. (Är fortfarande enormt tacksam för all hjälp jag fick då och hade tänkt skriva i den tråden om hit det gått men hittade den inte.. men jag valde att behålla tack vare ert stöd och det har varit helt rätt beslut för mig.)
Problemet är att jag upplever väldigt dåligt stöd av pappan i det hela. Jag har haft en tung graviditet där jag fick åka in akut till förlossningen redan mycket tidigt, har blivit sjukskriven på grund av just att det var risk för att bebis skulle komma alldeles för tidigt, dessutom har jag haft rejäl foglossning och en del annat. Vi bor isär egentligen men han har tagit semester och åkt hit för att hjälpa till, och jag är väldigt tacksam för det, men han hjälper liksom till med det han tycker.. Det är sån ständig negativitet att jag blir mer och mer övertygad om att jag trots mina krämpor hade klarat mig bättre själv. Jag har hundar vilket jag haft sedan vi träffades, men det är ett ständigt tjat om att mitt val att ha hund har satt mig i den här sitsen att jag behöver hjälp, att han minsann inte valde att ha hund osv. Hittills har han tagit dem på morgonrunda (jag kräks fortfarande på morgonen och det är tyngst för mig då) mindre än fem gånger i vinter så det är inte så att jag ber om hjälp ofta, och han går bara runt huset med dem, är det kasst väder vänder han och går in så jag måste ut med dem ändå efter en stund. Sen har han tagit dem dagtid av och till vilket varit jätteskönt förstås. Sen kan jag tycka att ta ut ett par hundar en 5-minuter ett par gånger om dagen borde kunna vara nåt man gör för sin höggravida tjej men jag får ständigt höra hur jobbiga hundarna är och hur dumt det är att jag har dem när jag nu ska föda barn.
Jag va på läkarbesök angående förlossningen innan i veckan. Jag är rätt förlossningsrädd antagligen mest för att jag har en del annat i bagaget (övergrepp) som gör att de erbjuder mig snitt om jag vill ha det, men både jag och läkaren tyckte nog det var bäst om jag fick försöka vanligt först och sen kan jag få ha rätten att avbryta och gå till snitt om det inte fungerar för mig (jag har en sjukdom som gör att organen växer ihop i den delen av kroppen så de vill inte operera där i onödan). Det landade inte så väl hos mannen som inte vill ta ansvar för hundarna när jag är på förlossningen (han tänker inte stanna där verkar det som, även om han får, och det skyller han på hundarna men han säger verkligen aldrig att han VILL stanna). Så han tycker att för att han ska slippa fixa hundarna så måste vi ha ett bestämt datum för förlossningen så jag kan köra och lämna dom innan och sen åka till sjukhuset. Han vill bestämma sjukhus också som det ska göras på (vi har två som är nära och jag vill helst det ena men han vill det andra för att det ligger närmare hem). Blev bara så ledsen.
Det är så stort för mig, och skrämmande, det här att föda barn. Jag hade velat ha nån som klappar på mig och säger att det här fixar vi och det här kommer gå bra. Jag vet att ni tänker säkert att jag är otydlig och sådär och det kanske jag är, men jag har försökt allt jag kan att förklara att jag behöver stöd. Blev så ledsen idag att jag grät och stängde in mig, fick panik över att känna mig tvingad till snitt, och det är ändå inte nog för honom om jag går med på det för förlossningen kan dra igång på fel dag och då måste han ändå rasta hundarna och det är inte nåt han vill.. Det knäppa är att förr sa han alltid att det är klart han hjälper till om jag blir sjuk eller så. Nu går jag med hans barn i mage och får höra varje dag hur dålig jag är, att han aldrig tänker hjälpa till mer under sitt liv när barnet är ute osv. Det knäppaste är att ena hunden har jag velat omplacera (den enda som är krävande) men det fick jag inte för att det är hans favorit. Han kan tänka sig att rasta henne men inte dom andra. Men inte på morgonen då.. Så jag tar hand om hunden och aktiverar när jag orkar och betalar allt för den men får inte sälja den för det är hans favorit.
Förlåt så mycket för gnäll och jag förstår att det här blev jätterörigt, men vad ska jag göra.. Jag har betänketid till onsdag nästa vecka om jag ska bokas in för snitt och jag känner mig jättepressad, samtidigt har han ju rätt i att han kanske kommer behöva hjälpa till med hundarna, fast jag har flera hundvakter att ringa och svärmor erbjudit sig att hjälpa till. Men det duger inte. Jag vill inte tvingas opereras när jag vet att det kan bli dåligt för min hälsa, samtidigt så är jag ju rädd så visst det har väl sina fördelar.. jag tror inte han kommer vara nåt stöd i förlossningsrummet, han vill egentligen inte vara med där alls men han har förstått att han måste om det blir så. Jag är bara så rädd, ledsen, och slutkörd och så nere av att ständigt få höra att jag satt mig i en dålig sits som har djur och det är mitt eget fel och jag kan bara känna att snälla någon jag behöver höra förslag på hur det kan lösas istället för att bara få höra hur kass jag är och att jag måste göra som han vill. Har funderat på om jag kan klara det själv men har precis sålt min lägenhet och ska flytta in i hans tillfälligt under närmaste tiden (det lät så bra i början, att jag skulle sälja mitt och magasinera mina saker och bo där i början så han kunde hjälpa till) så det går liksom inte, jag är fast. Vecka 35 och så himla fast.. Han vill inte att jag är kvar på bb heller pga hundarna, hans mamma har sagt att man är bara på bb max en dag och åker hem typ samma dag som man föder om det inte är på natten så han förväntar sig att jag gör det oavsett om det blir snitt eller vanligt. Så jag känner en himla oro för det med, att behöva kasta mig hem även om barnet eller jag inte är i skick.
Problemet är att jag upplever väldigt dåligt stöd av pappan i det hela. Jag har haft en tung graviditet där jag fick åka in akut till förlossningen redan mycket tidigt, har blivit sjukskriven på grund av just att det var risk för att bebis skulle komma alldeles för tidigt, dessutom har jag haft rejäl foglossning och en del annat. Vi bor isär egentligen men han har tagit semester och åkt hit för att hjälpa till, och jag är väldigt tacksam för det, men han hjälper liksom till med det han tycker.. Det är sån ständig negativitet att jag blir mer och mer övertygad om att jag trots mina krämpor hade klarat mig bättre själv. Jag har hundar vilket jag haft sedan vi träffades, men det är ett ständigt tjat om att mitt val att ha hund har satt mig i den här sitsen att jag behöver hjälp, att han minsann inte valde att ha hund osv. Hittills har han tagit dem på morgonrunda (jag kräks fortfarande på morgonen och det är tyngst för mig då) mindre än fem gånger i vinter så det är inte så att jag ber om hjälp ofta, och han går bara runt huset med dem, är det kasst väder vänder han och går in så jag måste ut med dem ändå efter en stund. Sen har han tagit dem dagtid av och till vilket varit jätteskönt förstås. Sen kan jag tycka att ta ut ett par hundar en 5-minuter ett par gånger om dagen borde kunna vara nåt man gör för sin höggravida tjej men jag får ständigt höra hur jobbiga hundarna är och hur dumt det är att jag har dem när jag nu ska föda barn.
Jag va på läkarbesök angående förlossningen innan i veckan. Jag är rätt förlossningsrädd antagligen mest för att jag har en del annat i bagaget (övergrepp) som gör att de erbjuder mig snitt om jag vill ha det, men både jag och läkaren tyckte nog det var bäst om jag fick försöka vanligt först och sen kan jag få ha rätten att avbryta och gå till snitt om det inte fungerar för mig (jag har en sjukdom som gör att organen växer ihop i den delen av kroppen så de vill inte operera där i onödan). Det landade inte så väl hos mannen som inte vill ta ansvar för hundarna när jag är på förlossningen (han tänker inte stanna där verkar det som, även om han får, och det skyller han på hundarna men han säger verkligen aldrig att han VILL stanna). Så han tycker att för att han ska slippa fixa hundarna så måste vi ha ett bestämt datum för förlossningen så jag kan köra och lämna dom innan och sen åka till sjukhuset. Han vill bestämma sjukhus också som det ska göras på (vi har två som är nära och jag vill helst det ena men han vill det andra för att det ligger närmare hem). Blev bara så ledsen.
Det är så stort för mig, och skrämmande, det här att föda barn. Jag hade velat ha nån som klappar på mig och säger att det här fixar vi och det här kommer gå bra. Jag vet att ni tänker säkert att jag är otydlig och sådär och det kanske jag är, men jag har försökt allt jag kan att förklara att jag behöver stöd. Blev så ledsen idag att jag grät och stängde in mig, fick panik över att känna mig tvingad till snitt, och det är ändå inte nog för honom om jag går med på det för förlossningen kan dra igång på fel dag och då måste han ändå rasta hundarna och det är inte nåt han vill.. Det knäppa är att förr sa han alltid att det är klart han hjälper till om jag blir sjuk eller så. Nu går jag med hans barn i mage och får höra varje dag hur dålig jag är, att han aldrig tänker hjälpa till mer under sitt liv när barnet är ute osv. Det knäppaste är att ena hunden har jag velat omplacera (den enda som är krävande) men det fick jag inte för att det är hans favorit. Han kan tänka sig att rasta henne men inte dom andra. Men inte på morgonen då.. Så jag tar hand om hunden och aktiverar när jag orkar och betalar allt för den men får inte sälja den för det är hans favorit. Förlåt så mycket för gnäll och jag förstår att det här blev jätterörigt, men vad ska jag göra.. Jag har betänketid till onsdag nästa vecka om jag ska bokas in för snitt och jag känner mig jättepressad, samtidigt har han ju rätt i att han kanske kommer behöva hjälpa till med hundarna, fast jag har flera hundvakter att ringa och svärmor erbjudit sig att hjälpa till. Men det duger inte. Jag vill inte tvingas opereras när jag vet att det kan bli dåligt för min hälsa, samtidigt så är jag ju rädd så visst det har väl sina fördelar.. jag tror inte han kommer vara nåt stöd i förlossningsrummet, han vill egentligen inte vara med där alls men han har förstått att han måste om det blir så. Jag är bara så rädd, ledsen, och slutkörd och så nere av att ständigt få höra att jag satt mig i en dålig sits som har djur och det är mitt eget fel och jag kan bara känna att snälla någon jag behöver höra förslag på hur det kan lösas istället för att bara få höra hur kass jag är och att jag måste göra som han vill. Har funderat på om jag kan klara det själv men har precis sålt min lägenhet och ska flytta in i hans tillfälligt under närmaste tiden (det lät så bra i början, att jag skulle sälja mitt och magasinera mina saker och bo där i början så han kunde hjälpa till) så det går liksom inte, jag är fast.
Vecka 35 och så himla fast.. Han vill inte att jag är kvar på bb heller pga hundarna, hans mamma har sagt att man är bara på bb max en dag och åker hem typ samma dag som man föder om det inte är på natten så han förväntar sig att jag gör det oavsett om det blir snitt eller vanligt. Så jag känner en himla oro för det med, att behöva kasta mig hem även om barnet eller jag inte är i skick. 
