Osocial/umgås ändå/kompisar

[Fossing]

Att inte vara så social, är det allmänt accepterat? Jag är lite av en ensamvarg, och blir mer och mer. Behöver verkligen känna mig bekväm och trivas mer folk för att kunna slappna av och gilla dem - folk kan vara hur trevliga som helst men jag känner mig ofta obekväm ändå. Skulle inte säga att det är fel på andra utan mer att det beror på mig själv. Umgås med två olika tjejkompisar, då är vi i stallet eller utför vår gemensamma motionsform. Vi hittar inte så ofta på saker, typ tjejkväll. Jag träffar min sambo varje dag men känner ofta att "nu har vi umgåtts för mycket". Han tar lite illa upp ibland när jag vill gå och sätta mig i ett annat rum eller om jag tar på mig hörlurar. Senaste tiden har han fällt lite kommentarer som att "ingen duger åt dig" eller "du hittar fel på alla". Jag känner mig lite missförstådd och olycklig...

Hur mycket ska man göra för andras skull? När jag inte känner mig bekväm försöker jag oftast vara så trevlig jag nånsin kan men det tar helt sjukt mycket på mina krafter.

Nu vill min sambo parumgås med ett annat par där jag inte står ut med någon av parterna. Jag vill absolut inte! Och jag gör tre personer besvikna som är sugna på att parumgås.

Min sambo tycket att jag kontrollerar honom genom att inte vilja umgås med hans vänner och han blir besviken. En av vännerna har jag sagt att han kan tala om när han kommer så jag kan åka hemifrån, inte surt och inte motvillift. Jag kan tycka det är ett perfekt andningshål för mig, sambon tycker jag är otrevlig och tycker att han inte kan känna sig spontan. Jag känner mig lite dum men har samtidigt ingen vinst av att träffa denna vän och tycker det är superpraktiskt att passa på att ta en cykeltur till exempel. Sist gick jag upp på ovanvåningen och tänkte passa på att titta på serier, då kom de efter Jag anser att han gärna får umgås med vem han vill, gärna hos oss jag fixar kaffe! men jag vill inte tvingas in i något parumgänge där jag känner mig obekväm.

När jag och min sambo träffades var jag, som nu. Hade några få men nära vänner men oftast hemma själv och nöjd på kvällarna.

Hur gör ni när ni har olika sociala sammanhang och olika sociala preferenser i relationen?

Tycker ni man måste ha parmiddagar fast att man inte vill, för att "ställa upp"?



Jag vet inte om jag vill eller är så bra på att diskutera, men jag tycker ämnet är intressant och jag har märkt att jag är bättre på att följa andras diskussioner än att delta med bra argument. Är ändå nyfiken på hur andra har det!

Jag är precis som du! Även om jag kan tycka att folk är jättetrevliga har jag väldigt svårt att slappna av i sällskap med någon annan, förutom ett fåtal fina vänner.
Ogillar generellt parmiddagar, gemensamma luncher och aktiviteter där umgås är aktiviteten. Tex har inga problem att rida ut med någon och småsnacka, men skulle tycka det var väldigt jobbigt att ta det där småsnacket under en fika.
Min partner är likadan, vi är fullt nöjda att umgås med varandra på fritiden och så har det alltid varit. Han är den som jag kan vara tillsammans med längre stunder utan att behöva egentid och återställa min energi efteråt.

Jag tycker din sambo är oförstående och taskig och oförmögen att kommunicera med dig om detta. Att han tjurar ihop och så, vafan är det?! Respektlöst. Stå på dig! Visst kan man kompromissa ibland och ”stå ut” med vissa grejer, men inte hela tiden.

Jag har haft problem med min och min partners släkt, där det förväntas att man ska dyka upp på högtider och umgås, ibland dagar i sträck. Men har varit ganska hård med att jag måste göra vissa grejer på mitt sätt. Tex gå undan och vila om det blir för mycket. Hans släkt har accepterat det nu, men min egen är det värre med. Min mamma vill fortfarande att jag ska komma på födelsedagar, jul, påsk mm och jag har väldigt svårt att göra henne besviken, fast det förstör mycket för mig.

Kan väl tillägga att jag har adhd och autistiska drag och mkt ångest som en följd av detta.

 

[cirkus]

Det som känns konstigt är att jag ska delta, fast jag inte alls vill. Han får umgås med vem han vill. Det blir jättekonstigt för mig att bli ihoptussad med hans kompis tjej bara för att de två vill umgås.

Åh ja, det där förstår jag VERKLIGEN att du ogillar. Han vill alltså umgås med sin kompis, men då måste kompisens tjej med och du måste också vara med bara därför? Jag blir matt.

Jag tror inte jag har varit i situationen men om jag varit det hade jag velat göra som du.

 

[bollen__]

Det som känns konstigt är att jag ska delta, fast jag inte alls vill. Han får umgås med vem han vill. Det blir jättekonstigt för mig att bli ihoptussad med hans kompis tjej bara för att de två vill umgås.

Det är ju bara jättekonstigt! varför kan inte kompisens tjej göra något annat under tiden än att följa med till er när ni inte känner varandra undrar man..

 

[escodobe]

Igen, introvert.
Sambon kan umgås med sina vänner själv utan att blanda in ts.
Jag hade aldrig begärt att en partner ska tycka om och vilja umgås med mina vänner.
Vi är två egna individer, med egna liv och egna vänner.
Helt orimligt att ändra hela sin personlighet pga en partner.

Precis!

Det som känns konstigt är att jag ska delta, fast jag inte alls vill. Han får umgås med vem han vill. Det blir jättekonstigt för mig att bli ihoptussad med hans kompis tjej bara för att de två vill umgås.

Ja, jag tycker kravet på deltagandet är underligt. Vill två umgås så självklart så ska de kunna göra det, men varför blanda in en part som inte vill?

Jag hade för länge sen en vän med en tjej som prompt skulle följa med honom överallt trots att hon verkligen vantrivdes med hans umgänge. Ibland fick hon nog och gick ut i bilen och smsbombade om att hon ville att de skulle åka hem.

Helt obegriplig?

Det skulle aldrig falla mig in att vare sig hänga med på alla sociala kontakter sambon har eller att ta med honom på allt jag gör även om en del vänner blivit "våra" vänner så att säga.

 

[escodobe]

Det är ju bara jättekonstigt! varför kan inte kompisens tjej göra något annat under tiden än att följa med till er när ni inte känner varandra undrar man..

Fast kompisens tjej vill kanske umgås både med sin partner och ts sambo? Det är ju inget konstigt med det?

Det enda märkliga är att ts mot sin vilja ska behöva umgås med någon. Det behöver man ju lösa.

 

[bollen__]

Fast kompisens tjej vill kanske umgås både med sin partner och ts sambo? Det är ju inget konstigt med det?

Det enda märkliga är att ts mot sin vilja ska behöva umgås med någon. Det behöver man ju lösa.

Självklart, men så tolkade jag inte det när det stod att ts förväntades umgås med kompisens tjej.

 

[Asko]

För att man är introvert.
Jag blir dränerad på energi av att umgås med människor, ännu mer av människor som inte ger mig något i utbyte mer än det sociala och jag vill inte vara social.

Skulle aldrig följa med på släktgrejer om jag inte trivs att umgås med människorna. Min lediga tid är helig, då vill jag återhämta mig och göra saker som får mig att må bra.
Jag vägrar göra våld på mig själv och göra saker bara för att det förväntas av mig.

Åh jag önskar att jag kunde göra det där sista. Jag "måste" följa med till min faster när hon bjuder till middagar (vilket händer visserligen inte så ofta). Det blir så(!) sura miner annars. Jag bor dock fortfarande hos mina föräldrar, kanske det skulle vara annorlunda annars (fast varför det, mina planer skulle inte ändras egentligen).
Jag slapp ett tag några år men jag tröttnade på missnöjsamheten och tänkte att det är ju bara en gång om året. Men så dök det upp en middag efter påsk i år .. Och det var nog första gången jag var tacksam över att hunden var sjuk så att jag fick stanna hemma med den

 

[Monkie]

Kan det vara så att din sambo kanske har tänkt att om du bara lär känna hans vänner och bekanta, så kommer det att bli lite lättare?
Du kanske har trott att sambon har varit nöjd, och nu visar det sig att det inte har varit så?
Att sambon har anpassat sig efter dig, bara för att denne tycker så mycket om dig? Men kanske varit ledsen för att denne har känt en saknad efter sina vänner? Och efter dig?

Att åka på semester på olika håll, ha olika vänner och intressen, tycker jag inte är något konstigt alls.
Men jag tror att det är ganska omöjligt att bara göra vad man själv vill hela tiden, när man inte bor själv.
Viss anpassning behövs. Vare sig man bor med en kompis, en partner, en förälder, ett barn, eller med ett djur.
Håller tummarna för att ni får ett bra samtal och får det så bra som möjligt för er båda.

Nej, sambon har liksom jag ett behov av att träffa vänner själv. Vi har pratat ganska mycket om det.
Sen är det klart att man får göra vissa anpassningar, men vi båda har alltid varit måna om att så långt som möjligt kunna göra vad vi vill. Jag upplever att vissa jag känner hela tiden går emot sin egen vilja alternativt kräver av sin partner att göra som de vill.

Fast kompisens tjej vill kanske umgås både med sin partner och ts sambo? Det är ju inget konstigt med det?

Det enda märkliga är att ts mot sin vilja ska behöva umgås med någon. Det behöver man ju lösa.

Min sambo är inte intresserad av att umgås med sin kompis tjej. Han tänkte att vi tjejer skulle vara med så att vi kan umgås alla samtidigt.

 

[MCP]

@Monkie
Kan det vara så att det är från kompisens håll som tankarna på det här väckts hos din sambo? Att det är han som tagit upp det och triggat något slags så här gör ju andra par-tankar hos din sambo?

I övrigt började jag tänka på något du nämnde i början, att din sambo sagt något om att ingen duger åt dig, kan det vara så att din sambo missuppfattat något och trott att du vill ha fler vänner/umgänge än vad du har idag?

 

[Monkie]

Har läst igenom tråden igen, kul med alla svar. En del verkar vara som jag och andra att man borde ändra sig.

Efter att ha pratat mer med sambon har det kommit fram att han inte tänkt så mycket på hur jag är, utan tänkt att kompisens tjej verkar trevlig för mig att umgås med och att vi då kan umgås alla fyra. Som en trevlig grej. Sen blev han besviken när jag "förstörde" och glömde att han själv är likadan.

Vi har också pratat om vår relation och sättet vi umgås, eller kanske sättet vi inte umgås . Vi kom igen fram till att vi vill umgås tillsammans på saker som känns okej för oss båda och att vi båda har stort behov av egentid och att inte känna oss styrda av varandra.

Superintressant att läsa hur fler fungerar!!

 

[Monkie]

@Monkie
Kan det vara så att det är från kompisens håll som tankarna på det här väckts hos din sambo? Att det är han som tagit upp det och triggat något slags så här gör ju andra par-tankar hos din sambo?

I övrigt började jag tänka på något du nämnde i början, att din sambo sagt något om att ingen duger åt dig, kan det vara så att din sambo missuppfattat något och trott att du vill ha fler vänner/umgänge än vad du har idag?

Vi skrev nog samtidigt, se mitt svar ovan

 

[the_connemara]

@Monkie
Det som jag har lite svårt att förstå är varför din sambo känner sig hämmad i sitt umgänge för att du inte vill hänga med hans kompisar. Så länge det inte handlar om att du vill ha en skriftlig förvarning en vecka på förhand så låter ju upplägget helt okej.
Varför kan han inte hänga med ena eller båda i paret utan dig?

Om ni tidigare varit nöjda med upplägget, och din sambo nu börjat anmärka på det, kan det vara något eller någon som har triggat det? Någon som påpekat något, eller liknande?

Har läst igenom tråden igen, kul med alla svar. En del verkar vara som jag och andra att man borde ändra sig.

Efter att ha pratat mer med sambon har det kommit fram att han inte tänkt så mycket på hur jag är, utan tänkt att kompisens tjej verkar trevlig för mig att umgås med och att vi då kan umgås alla fyra. Som en trevlig grej. Sen blev han besviken när jag "förstörde" och glömde att han själv är likadan.

Vi har också pratat om vår relation och sättet vi umgås, eller kanske sättet vi inte umgås . Vi kom igen fram till att vi vill umgås tillsammans på saker som känns okej för oss båda och att vi båda har stort behov av egentid och att inte känna oss styrda av varandra.

Superintressant att läsa hur fler fungerar!!

Nu hann du ju svara men jag funderade också över om sambon bara inte blivit lite påverkad av normer och tappat bort ert tidigare lite normbrytande sätt att förhålla er till allmänt umgänge. Härligt att ni hittade tillbaka!

 

[Bison]

Åh jag önskar att jag kunde göra det där sista. Jag "måste" följa med till min faster när hon bjuder till middagar (vilket händer visserligen inte så ofta). Det blir så(!) sura miner annars. Jag bor dock fortfarande hos mina föräldrar, kanske det skulle vara annorlunda annars (fast varför det, mina planer skulle inte ändras egentligen).
Jag slapp ett tag några år men jag tröttnade på missnöjsamheten och tänkte att det är ju bara en gång om året. Men så dök det upp en middag efter påsk i år .. Och det var nog första gången jag var tacksam över att hunden var sjuk så att jag fick stanna hemma med den

Jag är för gammal och tjurig för att bry mig om sura miner.
Detta är mitt liv, jag vill göra saker jag mår bra av!

 

[_Taggis_]

Intressant tråd. Det är inte så konstigt heller att det uppstår problem trots att en i grunden är ganska lik sin partner

Jag och min partner är båda ganska introverta, men vi är ganska osynkade i våra behov. Vi har ett distansförhållande och ses ganska sällan, övrig tid lever jag mitt liv ensam. Jag jobbar till 85% ensam utan kollegor, jag är alltid ensam när jag är hemma (förvisso med hunden) och eftersom jag jobbar skift träffar jag inte jättemkt folk i stallet. De jag träffar i stallet träffar jag dessutom enbart där, umgås aldrig utanför. Dvs mitt liv är överlag väldigt solo i vardagen. Jag passar på att träffa folk då jag är ledig och om jag är på hundaktiviteter, men inte dagligen eller ens på veckobasis.

Min partner har ett jobb där han har ganska mkt kundkontakt, 5 dagar i veckan är det full rulle och serviceintriktat. Han säger själv att han alltid har en känsla av att ha på sig en mask, egentligen är han inte alls så social och positiv och utåtriktad som han är på jobbet. På kvällstid är han ensam hemma med hunden, samma på helger. Han umgås väldigt lite med folk på sin fritid, vilket enligt honom själv är helt självvalt.

Problemet är att när jag är hos honom så har jag ett enormt behov av att träffa både honom och andra bekanta och familj jag har där i närheten. Då jag sällan har möjlighet att vara där längre perioder så vill jag givetvis försöka umgås med många samtidigt, inte varje dag men ibland. Kanske 2 tillfällen på en vecka och det handlar om tex att äta middag ihop med delar av min familj (som han redan känner och dessutom trivs med). Det ger mig energi, eftersom jag är så mkt ensam i min vardag. Han är tvärtom, han vill helst bara umgås med mig på tuman hand. Jag känner ofta att jag slits mellan att jag vill träffa andra och att jag vill träffa honom, men störs av att jag inte kan göra bägge delar samtidigt. Här för någon vecka sedan blev vi rätt oense om en sådan situation. Hans upplevelse är att jag inte förtsår vad det innebär att vara introvert, att han inte orkar träffa så mkt folk. Min mening är att med tanke på hur sällan dessa tillfällen kommer, så borde det inte vara så himla jobbigt att liksom bjuda till lite (han är ensam det mesta av övrig tid). Eftersom jag också är rätt så introvert har jag nog i allra högsta grad förståelse för vad det innebär.

Jag tycker detta är svårt. Jag förstår mkt väl hans behov, men jag tycker mig även se att det i mångt och mkt för honom är en vana. Jag har genom livet fått lära mig att umgås socialt då det inte alltid kommit naturligt, och på vägen har det många ggr berikat mitt liv med vänskaper jag annars inte skulle ha fått genom att aldrig umgås med folk jag inte redan känner väl. Dessutom tror jag att på sikt kommer vår relation inte vidare om vi bara ska sitta hemma och titta på varandra och inte umgås med annat folk. Det blir på nåt vis lite för ointressant för mig, tyvärr.

Mkt intressant tråd då jag känner igen mig i mkt