Osocial/umgås ändå/kompisar

[Monkie]

Fast man kan väl bli meddragen bland kompisar också? En kompis tar med en på en fest eller middag där man inte känner någon annan än kompisen.

Ja, fast jag som är rätt osocial blir sällan meddragen av kompisar. Visst kan de fråga men det är inte samma "krav och förväntan" på att man ska följa med då tycker jag.

 

[mandalaki]

Ja, fast jag som är rätt osocial blir sällan meddragen av kompisar. Visst kan de fråga men det är inte samma "krav och förväntan" på att man ska följa med då tycker jag.

Ja, det kan jag förstå. Ofta har man nog mer krav och förväntningar på sin partner än på sina vänner, och större respekt för vänner än partners.

Men det låter som att ni behöver ha ett pågående samtal om att du upplever krav och förväntningar från honom. Av det du skriver låter det som att han visar väldigt lite förståelse. Samtidigt kanske du behöver hitta lite olika nivåer i ditt umgänge, där vissa är vänner som du väljer själv att umgås med medan andra är sådana som du antagligen inte skulle välja själv men ändå kan ha på lagom artig konversationsnivå.

 

[Petruska]

Om ingenting annat blir du varse det när du blir singel, för shit vad vänkretsen ändrar beteende när man inte är i ett etablerat par längre.

Att umgås som par innebär att man har sin respektive med. Har man ingen respektive får man helt enkelt inte vara med.

Jag har inget sådant umgänge. I alla sammanhang och alla fester jag hamnar på eller bjuder in till, finns det alltid både par som deltar tillsammans, personer som lever med någon men som ändå deltar utan sin respektive, samt ensamstående.

 

[Petruska]

För mig betyder det att man blir meddragen fast att man inte har någon egen relation till någon av parterna. Jag tycker flera jag känner till verkar umgås så.

Jag har nog aldrig blivit meddragen (någon nuvarande, tidigare eller framtida partner kunde ju försöka dra med mig!), men jag har vänner där jag aldrig vet hur det tolkas om jag säger "vill du komma över på middag", "vill du gå ut och ta en öl" betyder att vännen kommer på egen hand, eller om vännen tar med sin partner. För mig är det lite konstigt. Om någon formulerar en sådan fråga med ordet "du" till mig, tolkar jag det som att det gäller enbart mig.

 

[Petruska]

Och om ni fyra tar med mig så är det inte parumgänge längre, då har umgänget ändrat status.

Nu har jag inte varit i par på evigheter men när jag var det umgicks jag och sambon med samma vänner som jag umgicks med både före och efter vårt förhållande. Jag tänkte aldrig på det som pargrej.

Jag tänker inte heller på umgänge som en pargrej, alls. Och jag förstår inte skillnaden mellan att partner och jag skulle gå ut och äta med två andra som också lever ihop och dig, jämfört med om vi går ut och äter med tre andra personer (inklusive dig) där ingen av de tre är ihop med varandra.

I praktiken är de vänner jag umgås mest med ensamstående och allmänt utan familj (tex döda föräldrar, inga syskon och syskonbarn osv). Det är delvis därför jag ser till att bjuda dem på fredagsmiddagar och att kolla om de har någon att fira påsk med etc. Jag vill inte att mina vänner sitter ensamma om de inte vill det själva, och jag tycker om att umgås med dem. Jag är uppvuxen med att man bör dra med sina vänner i sin familjestruktur och helgfiranden och sådant, just för att man nästan behöver en familj för att göra sådana saker.

Bjuder man vänner som har familj blir det ju så jäkla mycket folk med en gång! Och tyvärr är det rätt ofta som jag är måttligt road av mina vänners partners.

 

[Philosophia]

Om ingenting annat blir du varse det när du blir singel, för shit vad vänkretsen ändrar beteende när man inte är i ett etablerat par längre.

Att umgås som par innebär att man har sin respektive med. Har man ingen respektive får man helt enkelt inte vara med.

Men det du skriver förutsätter ju att det redan finns ett etablerat parumgänge. Du framställer det som om det vore en naturlag,

 

[Bison]

Frågan är väl varför du inte känner dig bekväm med andra människor? Speciellt ifall de är bra och trevliga människor. Att känna sig obekväm med människor som är sliskiga eller "konstiga" på något vis har jag full förståelse för, men människor som är trevliga och "normala"?

Såklart ska man inte ställa upp och umgås med människor man inte vill umgås med, det blir ju liksom som ett övergrepp på sig själv. Men någonstans känner jag också att om din sambo verkligen vill någonting så hade jag själv nog ställt upp ibland. För hans skull. Jag är tex inte så intresserad av att fira sambons faster när hon fyller år, känner knappt människan och vi har ingen egen relation, men jag hänger med ändå för jag är inbjuden och för att jag vet att min sambo uppskattar det. Samt att jag ju känner andra i släkten jag har utbyte utav.

Men själv hade jag aldrig kunnat vara tillsammans med någon som inte ville umgås socialt. Jag har ett jättestort behov av mina vänner och min släkt, och mitt hus står alltid öppet och vi har ofta gäster. Hade min sambo valt att aldrig umgås med andra än mig, och knappt mig ibland, så hade jag valt bort det förhållandet. Jag vill vara tillsammans med någon som delar mitt liv, och jag hans, inte som avskärmar sig från världen.

För att man är introvert.
Jag blir dränerad på energi av att umgås med människor, ännu mer av människor som inte ger mig något i utbyte mer än det sociala och jag vill inte vara social.

Skulle aldrig följa med på släktgrejer om jag inte trivs att umgås med människorna. Min lediga tid är helig, då vill jag återhämta mig och göra saker som får mig att må bra.
Jag vägrar göra våld på mig själv och göra saker bara för att det förväntas av mig.

 

[tanten]

”Parumgås”, jag blir helt matt om det ska anses vara en egen genre av sociala aktiviteter.

Det ÄR en egen sort.

Jag umgås frekvent med mina vänner och bekanta. Men middagsinbjudningarna upphörde tvärt och resolut när jag skilde mig. Även från de par där jag var bekant med den ena och min man fick dem på köpet iom relationen med mig.

Det verkar helt enkelt vara så att tanken på att en singel ska kunna vara med på en middag med par inte existerar. Jag umgås med vännerna men inte med deras respektive eller andra kompisar.
Jag tror inte att någon medvetet exkluderat mig. De har bara inte kommit på tanken.

 

[Raderad medlem 6459]

Det ÄR en egen sort.

Inte i mitt liv! Har aldrig känt igen mig i beskrivningarna på Buke om parumgänge, inte alls.

Men så är jag en del av ett par och vi behandlar inte vänner på det viset. Blir man utsatt för det av sin egen bekantskapskrets tänker jag att man själv alltså varit en del av problemet innan relationen tog slut? Eftersom kulturen, i den kretsen, är att singlar inte blir bjudna på middag (helt stört).

 

[Kirre]

Sällar mig som också singel till att det är ett eget sätt att umgås. Har "alltid" varit singel och har aldrig blivit bjuden på "parmiddag". Så fort en singelkompis skaffat partner skapar denne nya umgängessätt, i par, där inte singlar är med. Jag ser det hela tiden.

 

[tanten]

Inte i mitt liv! Har aldrig känt igen mig i beskrivningarna på Buke om parumgänge, inte alls.

Men så är jag en del av ett par och vi behandlar inte vänner på det viset. Blir man utsatt för det av sin egen bekantskapskrets tänker jag att man själv alltså varit en del av problemet innan relationen tog slut? Eftersom kulturen, i den kretsen, är att singlar inte blir bjudna på middag (helt stört).

Hur har jag varit "en del av problemet"?

Umgänget har varit litet. 2-3 par som sågs. Mina vänner med partners som kom när jag bjöd, och som bjöd oss.
Det har inte funnit singlar. Vi har alla varit i relationer - tills min tog slut.

 

[Petruska]

Det ÄR en egen sort.

Jag umgås frekvent med mina vänner och bekanta. Men middagsinbjudningarna upphörde tvärt och resolut när jag skilde mig. Även från de par där jag var bekant med den ena och min man fick dem på köpet iom relationen med mig.

Det verkar helt enkelt vara så att tanken på att en singel ska kunna vara med på en middag med par inte existerar. Jag umgås med vännerna men inte med deras respektive eller andra kompisar.
Jag tror inte att någon medvetet exkluderat mig. De har bara inte kommit på tanken.

Hur såg du på det fenomenet, och hur såg det fenomenet ut för dig, innan du själv skilde dig?

 

[Raderad medlem 6459]

Hur har jag varit "en del av problemet"?

Jag menar såhär: Om man umgås bara med par och aldrig någonsin med singlar så har man ju själv varit ett par som bara umgås med par och aldrig med singlar.

Det var allt.

 

[tanten]

Hur såg du på det fenomenet, och hur såg det fenomenet ut för dig, innan du själv skilde dig?

Till mig/oss var singlarna välkomna både som singlar och när de skaffat partner. Med tiden blev det så att de hade partner. Nya vänner tillkom ibland och de bjöds oavsett om de var i en relation eller inte.

Jag exkluderade inte någon. Men jag hade inte heller stora fester eller middagar. Några få vänner tillsammans. Och som sagt - de vännerna skaffade sig partners och familj med tiden.

 

[tanten]

Jag menar såhär: Om man umgås bara med par och aldrig någonsin med singlar så har man ju själv varit ett par som bara umgås med par och aldrig med singlar.

Det var allt.

Varför förutsätter du att jag inte bjöd singlar?? Bara för att par slutade bjuda mig när jag skilde mig.

 

[Raderad medlem 6459]

Varför förutsätter du att jag inte bjöd singlar?? Bara för att par slutade bjuda mig när jag skilde mig.

Jag har inte skrivit det. Men det låter ju jättemärkligt att du var vän med massa singlar som sen dumpade dig när du blev singel, det förstår jag om du blev upprörd och besviken över.

 

[Petruska]

Till mig/oss var singlarna välkomna både som singlar och när de skaffat partner. Med tiden blev det så att de hade partner. Nya vänner tillkom ibland och de bjöds oavsett om de var i en relation eller inte.

Jag exkluderade inte någon. Men jag hade inte heller stora fester eller middagar. Några få vänner tillsammans. Och som sagt - de vännerna skaffade sig partners och familj med tiden.

Okej. Jag hör ju talas om det här fenomenet från fler än dig, men mest på buke (mycket sällan i mitt vanliga liv). Jag känner nog också igen det från typ populärkulturen, tror jag.

Det jag tänker är att om det finns ett tydligt socialt mönster i en umgängeskrets, så verkar det ju troligt att åtminstone majoriteten så att säga hjälps åt att upprätthålla det mönstret. Annars borde det bli mindre befäst.

Och det i sin tur bör ju betyda att en hel del personer ser fenomenet från olika positioner, beroende på hur deras liv ser ut vid tidpunkten.

Ser jag tex till mitt eget umgänge, så vet jag att både jag och flera jag känner är extra måna om att bjuda in just tex nyskilda, i tanke att de i särskilt hög grad behöver sina vänner just då. Detsamma gäller vid nära dödsfall. Jag kan ju inte veta hur det blir den dagen det gäller mig, men jag föreställer mig att det som jag upplever som ett socialt mönster som jag ingår i, kommer att vara ett skydd för mig när eller om jag behöver det.

Jag förstår liksom inte vad det är för relationer mellan människor, om parumgänge är en umgängesform. Och det gäller både relationerna inom paren och mellan dem. Jag förstår verkligen inte.

Men jag tror på din erfarenhet och det låter väldigt dystert.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker det låter så sorgligt och konstigt om man inte längre är intresserad av att umgås med någon bara för att hen inte länge är del av ett par. Om det var en riktig vänskap är man väl intresserad av personen oavsett relationsstatus? Hur kan det vara så viktigt?

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tycker det låter så sorgligt och konstigt om man inte längre är intresserad av att umgås med någon bara för att hen inte länge är del av ett par. Om det var en riktig vänskap är man väl intresserad av personen oavsett relationsstatus? Hur kan det vara så viktigt?

Ja, det är gräsligt verkligen.

 

[Monifa]

Tycker din partner beter sig taskigt.

Jag och min partner har olika behov av sällskap. Det accepterade jag fort och fyller mitt behov av umgänge på egen hand. Jag har också större behov av att göra saker och jag gör det. Skulle han kräva att jag anpassade mig efter honom eller tvärtom skulle ingen av oss må bra.