Jag kan vara supersocial. Och jag kan rätt och slätt vara folkskygg, och varken svara på tlf eller mess.
Jag kan ställa till med brakfest och tycka det ska bli jättekul, för att ångra ihjäl mig när dagen är inne. :/
Min och partnerns sociala preferenser är i grunden ganska långt ifrån varandra.
Gillar jag alla partnerns vänner? Absolut inte, men ingen är så otrevlig så att jag inte kan ta en kopp kaffe, eller äta deras mat/bjuda dom någon gång ibland.
Några skulle jag kunna hänga med ofta, för att de är riktiga solsken!
Partnern är inte lika begeistrad för alla mina vänner och bekanta för den delen heller. Med där det inte klickar, blir det mer snabbfika när vi ses tillsammans, jag umgås med dom som vi alltid har gjort. Skulle partnern direkt promenera iväg, hade jag blivit sårad och förbannad.
Samma sak med våra släkter som man ju inte har fått välja på egen hand.
Jag har fler vänner och bekanta än familj, och för partnern är det tvärtom.
Vi byggde ett gästhus på tomten så att de som kommer på långväga besök, kan rå om sig själva lite. Det blir lättareoch trevligare när man inte går "på" varandra. Huset är kanske mer för min skull, än för våra gästers skull.
Vidare gillar jag inte avkommans respektive och det är ömsesidigt. Riktigt hemskt egentligen, och nästan lite tabubelagt. Men vi är snälla och trevliga mot varandra, inte för att vi inte vill såra varandra, utan för att vi inte vill såra vår gemensamma nämnare. Avkomman har inte en susning om, att dom två den älskar mest, inte tycker om varandra.
Samma sak är det i arbetslivet. Man gillar inte alla, men man får se till att komma överens, så att man gör det bästa av situationen och ett så bra jobb som möjligt? Eller så byter man jobb om man inte trivs?
Jag tänker att man får ge och ta. Ibland får man bara göra saker man inte vill, umgås med personer man inte själv skulle välja, och göra det bästa man kan av situationen. Man måste inte gilla alla, men man behöver visa hänsyn mot den man tycker om.
Ibland får partnern göra saker den inte är superbegeistrad för. Ibland får jag göra något annat, än jag kanske hade lust till. Vi har olika hobbyer, men hjälps åt med dom när det behövs och för att vara delaktiga.
Hade det inte varit ok och fungerat, så hade vi inte levt tillsammans. Då hade vi fortsatt vara särbo och setts när det passar oss båda.
Hoppas att ni kan ventilera er lite, få lite koll på varandras syn på saken, och få till en bra lösning som passar er båda! Du ska inte behöva känna dig missförstådd och olycklig och din sambo ska inte känna sig kontrollerad. Parmiddagen kanske kan bli en fika istället t.ex? Till att börja med i alla fall? Håller tummarna att det löser sig fint.