Sasse
Trådstartare
Jag känner en stor osäkerhet och rädsla kring män, och känner en fruktansvärd panik inför att bli intim med någon. Men även i andra situationer blir jag lätt skrämd och bara vill fly.
Så här har det varit i några års tid, och jag vet inte hur jag ska ta mig ifrån det. Jag har försökt lösa det genom att stifta bekantskap med flera män, och sedermera försöka få manliga vänner. Men resultatet har alltid blivit densamma, att de blivit intresserade och ofta då respektlösa. De har skrämt mig och jag har backat/klippt kontakten.
Jag har alltid varit en osäker person. Jag blev mobbad under hela skolgången, och det är möjligen därifrån den största osäkerheten kommer ifrån. Vad jag än gjorde och sa, så dög det inte. 2006 träffade jag mitt ex. Han var väldigt trevlig till en början, och jag föll som en fura. Han var den enda som någonsin visat att jag var en okej person och att jag dög som jag var. Jag blev beroende av honom och den ”kärlek” han ibland gav mig. Allt eftersom blev det tydligt att han ändå var missnöjd med mig, och han tog varje chans han fick att trycka ner mig. Jag hade inte styrkan att bryta upp med honom, och genomled istället två år av verbal och fysisk förnedring. När det väl tog slut var jag ett vrak, och ännu mer osäker än innan.
Sedan dess har jag kämpat på med att komma vidare i livet och lägga det bakom mig. Jag har försökt att träffa män i olika avseenden under årens gång. Några har varit ur dejtingvärlden, men de flesta har jag träffat ur andra sammanhang än det. Jag har varit försiktig och tydlig med att jag inte har varit intresserad av något annat än vänskap. Men av de jag har träffat så har de allra flesta varit av ungefär samma kaliber som mitt ex. De har inte lyssnat på vad jag har sagt, och jag har blivit rädd. Jag antar att det är min osäkerhet som drar till sig den typen av män, eller att min osäkerhet drar fram det sämsta hos männen, de kanske chansar oavsett vad jag sagt och så leder det till att jag mår ännu sämre. Jag vet faktiskt inte. Min psykolog säger att det kanske också kan bero på att situationer jag finner obehagliga resulterar i en ”överreaktion” från min sida.
Jag får samtalshjälp på psykiatrin, och hittills har jag pratat med min psykolog och ännu en person.
Psykologen har inte gett mig mycket förtroende i det här ämnet. Bland annat har han uttryckt sig som att beteendet hos mitt ex kunde förklaras med att han var ung och klumpig. Exet som misshandlade och utnyttjade mig sexuellt. Jag vill inte kalla det som att han regelrätt våldtog mig, men det var nog inte långt därifrån. Men visst, han var nog bara klumpig och förstod inte bättre, trots att han var 19-20.
Min psykolog tycker även att jag, som sagt, ”överreagerar” och borde ha gett de män jag träffat fler chanser innan jag förkastat dom. Oavsett hur olämpligt deras beteende har varit vid första tillfället, så anser psykologen att man bör träffas en 3-4 gånger för att se över personkemin. En man började tafsa på mig vid första tillfället jag träffade honom, trots att jag sagt till honom en liten stund innan att det inte var vad jag ville, och vägrade sluta fast han inte fick gensvar (jag blev rädd/passiv). Min psykolog menade på att en sådan situation kan undvikas genom att vara tydlig med vad jag vill/inte vill (och då upprepa detta ofta, hinner det gå två timmar utan upprepning har mannen glömt allt som sagts), att jag måste förekomma mannen innan han börjar ta på mig, och skulle det ändå ske är det bara att gå därifrån. Lätt som en plätt. Jag får absolut inte bli passiv, för det ses som samtycke.
Rent kortfattat och med mycket utlämnat. När jag pratar med den psykologen får jag upplevelsen att det är mitt fel alltihop. Hade jag bara varit tydligare… Om jag bara sagt nej… Om jag bara låtit bli att bli passiv… Osv.
Utöver kontakten med psykologen har jag även pratat med en annan inom psykiatrin. Hon menade på att det var en träningssak. Jag kan förstå hennes poäng, men vem är det meningen att jag ska träna på? Vi pratade inte om det, mer än att hon tyckte att jag borde utmana mina rädslor. Men jag känner inte för det, risken att det blir än värre och mitt mående fallerar känns överhängande stor.
Jag vill inte heller utsätta någon annan för den här problematiken, det känns inte schysst.
Nu ska jag träffa en tredje person som min ordinarie psykolog säger har erfarenhet av den här typen av problem. Så jag får se hur det utvecklar sig.
Men jag känner mig låst. Jag antar att det hänger mycket på min osäkerhet i mig själv, att det kanske är därför jag drar till mig idioter. Jag tänker att en del av problemen kanske skulle försvinna om jag blir mer trygg i mig själv, eller att det åtminstone är lättare att undvika vissa situationer. Och om det ändå händer, att världen inte rämnar. Men jag vet inte. Jag har aldrig riktigt upplevt ett liv utan osäkerhet, och hur bygger man upp något som aldrig funnits i första taget?
Jag saknar ibland tvåsamheten, den delen som jag aldrig fick uppleva. Jag blir avundsjuk på alla andra som verkar så lyckliga ihop med sina respektive. Jag vill gärna ha det vid något tillfälle i livet, men jag ser inte riktigt något ljus i den här tunneln. Jag har ingen önskan om barn i alla fall, så den delen behöver jag inte känna mig stressad över. Men jag är så trött på att jämnt och ständigt vara rädd och på min vakt, att få känslan att fly när en man går bakom mig oavsett vem det är eller var jag befinner mig. Jag är så trött på att varje gång dra till mig idioter till män som inte respekterar mig och som jag måste avvärja mig mot. Det suger musten ur mig och jag orkar bara inte.
Det här är en skriva av sig-tråd. Jag känner mig så frustrerad och trött och vet inte vad jag ska göra längre. Kanske min psykolog har rätt, jag kanske bara överreagerar i situationer som uppstår, och att det kommer försvinna av sig självt om jag bara ger det en chans. Jag vet inte, men jag är livrädd för att det kommer bli värre istället för bättre. Att det ska gå åt fel håll.
Jag har äntligen kommit ur en djup depression med självmordstankar och ibland självmordsförsök. Nu kan jag känna glädje igen, och känna att livet går framåt. Men så fort jag gör något jag inte egentligen klarar av, vad det nu än är, så är ångesten där som ett brev på posten. Det krävs inte alls mycket för att allt ska rivas upp och jag trillar ner i det svarta hålet igen. Så jag undviker sådant jag inte klarar av som pesten. Det som går att undvikas vill säga. Att träffa män eller speciellt ha en intim relation är en sådan sak. Men jag vill ju inte behöva vara rädd och undvika det för all evighet. Åtta år känns redan som för länge.
Jag känner mig bara så låst, av min egen osäkerhet och rädsla, och alla idioter jag stöter på som inte direkt ger mig mod att försöka igen. Jag vet att det finns vettiga män såklart, men de har helt undgått mig. Och vem skulle ändå vilja ha någon som är så rädd som jag?
Som sagt, en skriva av sig-tråd. Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden, mer än att jag behövde rensa tankarna, och buke är jättebra till det.
Så här har det varit i några års tid, och jag vet inte hur jag ska ta mig ifrån det. Jag har försökt lösa det genom att stifta bekantskap med flera män, och sedermera försöka få manliga vänner. Men resultatet har alltid blivit densamma, att de blivit intresserade och ofta då respektlösa. De har skrämt mig och jag har backat/klippt kontakten.
Jag har alltid varit en osäker person. Jag blev mobbad under hela skolgången, och det är möjligen därifrån den största osäkerheten kommer ifrån. Vad jag än gjorde och sa, så dög det inte. 2006 träffade jag mitt ex. Han var väldigt trevlig till en början, och jag föll som en fura. Han var den enda som någonsin visat att jag var en okej person och att jag dög som jag var. Jag blev beroende av honom och den ”kärlek” han ibland gav mig. Allt eftersom blev det tydligt att han ändå var missnöjd med mig, och han tog varje chans han fick att trycka ner mig. Jag hade inte styrkan att bryta upp med honom, och genomled istället två år av verbal och fysisk förnedring. När det väl tog slut var jag ett vrak, och ännu mer osäker än innan.
Sedan dess har jag kämpat på med att komma vidare i livet och lägga det bakom mig. Jag har försökt att träffa män i olika avseenden under årens gång. Några har varit ur dejtingvärlden, men de flesta har jag träffat ur andra sammanhang än det. Jag har varit försiktig och tydlig med att jag inte har varit intresserad av något annat än vänskap. Men av de jag har träffat så har de allra flesta varit av ungefär samma kaliber som mitt ex. De har inte lyssnat på vad jag har sagt, och jag har blivit rädd. Jag antar att det är min osäkerhet som drar till sig den typen av män, eller att min osäkerhet drar fram det sämsta hos männen, de kanske chansar oavsett vad jag sagt och så leder det till att jag mår ännu sämre. Jag vet faktiskt inte. Min psykolog säger att det kanske också kan bero på att situationer jag finner obehagliga resulterar i en ”överreaktion” från min sida.
Jag får samtalshjälp på psykiatrin, och hittills har jag pratat med min psykolog och ännu en person.
Psykologen har inte gett mig mycket förtroende i det här ämnet. Bland annat har han uttryckt sig som att beteendet hos mitt ex kunde förklaras med att han var ung och klumpig. Exet som misshandlade och utnyttjade mig sexuellt. Jag vill inte kalla det som att han regelrätt våldtog mig, men det var nog inte långt därifrån. Men visst, han var nog bara klumpig och förstod inte bättre, trots att han var 19-20.
Min psykolog tycker även att jag, som sagt, ”överreagerar” och borde ha gett de män jag träffat fler chanser innan jag förkastat dom. Oavsett hur olämpligt deras beteende har varit vid första tillfället, så anser psykologen att man bör träffas en 3-4 gånger för att se över personkemin. En man började tafsa på mig vid första tillfället jag träffade honom, trots att jag sagt till honom en liten stund innan att det inte var vad jag ville, och vägrade sluta fast han inte fick gensvar (jag blev rädd/passiv). Min psykolog menade på att en sådan situation kan undvikas genom att vara tydlig med vad jag vill/inte vill (och då upprepa detta ofta, hinner det gå två timmar utan upprepning har mannen glömt allt som sagts), att jag måste förekomma mannen innan han börjar ta på mig, och skulle det ändå ske är det bara att gå därifrån. Lätt som en plätt. Jag får absolut inte bli passiv, för det ses som samtycke.
Rent kortfattat och med mycket utlämnat. När jag pratar med den psykologen får jag upplevelsen att det är mitt fel alltihop. Hade jag bara varit tydligare… Om jag bara sagt nej… Om jag bara låtit bli att bli passiv… Osv.
Utöver kontakten med psykologen har jag även pratat med en annan inom psykiatrin. Hon menade på att det var en träningssak. Jag kan förstå hennes poäng, men vem är det meningen att jag ska träna på? Vi pratade inte om det, mer än att hon tyckte att jag borde utmana mina rädslor. Men jag känner inte för det, risken att det blir än värre och mitt mående fallerar känns överhängande stor.
Jag vill inte heller utsätta någon annan för den här problematiken, det känns inte schysst.
Nu ska jag träffa en tredje person som min ordinarie psykolog säger har erfarenhet av den här typen av problem. Så jag får se hur det utvecklar sig.
Men jag känner mig låst. Jag antar att det hänger mycket på min osäkerhet i mig själv, att det kanske är därför jag drar till mig idioter. Jag tänker att en del av problemen kanske skulle försvinna om jag blir mer trygg i mig själv, eller att det åtminstone är lättare att undvika vissa situationer. Och om det ändå händer, att världen inte rämnar. Men jag vet inte. Jag har aldrig riktigt upplevt ett liv utan osäkerhet, och hur bygger man upp något som aldrig funnits i första taget?
Jag saknar ibland tvåsamheten, den delen som jag aldrig fick uppleva. Jag blir avundsjuk på alla andra som verkar så lyckliga ihop med sina respektive. Jag vill gärna ha det vid något tillfälle i livet, men jag ser inte riktigt något ljus i den här tunneln. Jag har ingen önskan om barn i alla fall, så den delen behöver jag inte känna mig stressad över. Men jag är så trött på att jämnt och ständigt vara rädd och på min vakt, att få känslan att fly när en man går bakom mig oavsett vem det är eller var jag befinner mig. Jag är så trött på att varje gång dra till mig idioter till män som inte respekterar mig och som jag måste avvärja mig mot. Det suger musten ur mig och jag orkar bara inte.
Det här är en skriva av sig-tråd. Jag känner mig så frustrerad och trött och vet inte vad jag ska göra längre. Kanske min psykolog har rätt, jag kanske bara överreagerar i situationer som uppstår, och att det kommer försvinna av sig självt om jag bara ger det en chans. Jag vet inte, men jag är livrädd för att det kommer bli värre istället för bättre. Att det ska gå åt fel håll.
Jag har äntligen kommit ur en djup depression med självmordstankar och ibland självmordsförsök. Nu kan jag känna glädje igen, och känna att livet går framåt. Men så fort jag gör något jag inte egentligen klarar av, vad det nu än är, så är ångesten där som ett brev på posten. Det krävs inte alls mycket för att allt ska rivas upp och jag trillar ner i det svarta hålet igen. Så jag undviker sådant jag inte klarar av som pesten. Det som går att undvikas vill säga. Att träffa män eller speciellt ha en intim relation är en sådan sak. Men jag vill ju inte behöva vara rädd och undvika det för all evighet. Åtta år känns redan som för länge.
Jag känner mig bara så låst, av min egen osäkerhet och rädsla, och alla idioter jag stöter på som inte direkt ger mig mod att försöka igen. Jag vet att det finns vettiga män såklart, men de har helt undgått mig. Och vem skulle ändå vilja ha någon som är så rädd som jag?
Som sagt, en skriva av sig-tråd. Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden, mer än att jag behövde rensa tankarna, och buke är jättebra till det.
