Orolig

Läkaren på vc ringde angående hemorrojden. Han råkade tyvärr nämna att de skulle kolla en hel rad med saker i morgon när jag ska provtas. Och nu är jag jätteorolig. Hur mycket kommer de ta? Kommer jag må fysiskt dåligt för de tar mycket?

Alltså, usch fy. Jag vill inte vara med.

 

[Wille]

Du vet att du inte måste se och höra väl?
Många gör provtagningar med en jacka (eller annat) över huvudet och headset med hög musik för att slippa påminnas om var man är och vad som händer.
Du bör dock ha med en person som kan få dig till rätt plats och föra din talan men det kan väl boendestöd fixa tänker jag?

Så även om det blir narkos, rogivande medicin innan, du behöver inte se eller höra vad de ska göra, du kan få narkos så du garanterat inte ens kan riskera se eller höra vad som sker.

Så enkelt är det inte. Jag blundade igår. Hörseln kunde jag inte stänga av. Var ju tvungen att också kommunicera med vårdpersonalen. (Jag hade framförallt behövt stänga av hjärnan.)

Jag behöver medicin/stöttning även många timmar efteråt. Igår var jag t.ex. yr/svag/matt, trots att inget prov tagits. Antagligen stress och att jag tagit alimemazin. Tänk om det hänt och jag vetat att prov gjorts. Då hade jag nog svimmat.

 

[Otherside]

Nej, det är inte kul att bli sövd heller, men ser ingen annan lösning.

De jag känner som fått sån här lätt narkos hos tandläkaren, minns inte ett skvatt efteråt. Det kan ju vara skönt det med :-)

 

[Wille]

De jag känner som fått sån här lätt narkos hos tandläkaren, minns inte ett skvatt efteråt. Det kan ju vara skönt det med :-)

Nej, man är inte medveten om händelsen, men för mig är det inte över för att det är över. När jag vaknar måste jag hantera att jag är provtagen. Den tanken skrämmer mig också väldigt mycket.

 

[Exile]

Du har inte förstått. Du vet inget om hur min fobi fungerar och hur många gånger jag svimmat tidigare och vid vilka situationer. Du vet inget om den ångest det skapar i vardagen.

Hade det varit möjligt att ta proverna igår så hade de varit gjort. Nu var det fullständigt omöjligt. Tycker du förringar svårigheten.

Jag sa aldrig att du borde ha klarat av det igår. Jag har heller aldrig sagt att det inte är svårt utan bara att det är något som är värt att göra. Att oavsett hur svårt eller obehagligt det är, så är alternativet sämre.

Nej, man är inte medveten om händelsen, men för mig är det inte över för att det är över. När jag vaknar måste jag hantera att jag är provtagen. Den tanken skrämmer mig också väldigt mycket.

Kanske finns det möjlighet att höra om det går att stanna några timmar efter provtagningen? Att du och kroppen får vila på en plats där du är trygg tills du känner dig fysiskt bättre? Det kan nog vara bra att ta med lite juice och en smörgås också, lite sött och någon mat brukar kunna stabilisera bra i samband med vila om man känner sig snurrig.

 

[Wille]

Jag sa aldrig att du borde ha klarat av det igår. Jag har heller aldrig sagt att det inte är svårt utan bara att det är något som är värt att göra. Att oavsett hur svårt eller obehagligt det är, så är alternativet sämre.

Kanske finns det möjlighet att höra om det går att stanna några timmar efter provtagningen? Att du och kroppen får vila på en plats där du är trygg tills du känner dig fysiskt bättre? Det kan nog vara bra att ta med lite juice och en smörgås också, lite sött och någon mat brukar kunna stabilisera bra i samband med vila om man känner sig snurrig.

När du säger "värt att göra" så tolkar jag det som om jag inte begriper det utan det är bara att göra oavsett.

Du får det att låta som om det är fel på både min inställning och min vilja.

Jag begriper mycket väl att det är värt att göra. Att jag begriper det gör det dock inte möjligt att göra. Det är inte möjligt att göra under några som helst villkor. Helt omöjligt alltså. Jag försökte allt jag kunde igår, men det gick ändå inte hur mycket jag än försökte.

Jag behöver sövas.

 

[Wille]

Det är inte min intention över huvud taget. Jag vet att det är svårt. Otroligt svårt. Jag har övat handtvätt idag med en person som kan stå i fyra timmar. Eller hela natten. Eller låta bli i tre veckor för att inte fastna. Det är ett av många tvång. Lägg till fobi kring att öppna en dörr, svara i telefon osv så blir det svårt. Jag förstår att du har det svårt. Narkos vore ju toppen om det går att lösa.

Det är inte svårt. Det är omöjligt.

 

[Tantan]

KBT är för övrigt det sätt som de flesta upplever hjälper. Men det är kanske inte första gången det går. Och det är vansinnigt jobbigt.

 

[Wille]

KBT är för övrigt det sätt som de flesta upplever hjälper. Men det är kanske inte första gången det går. Och det är vansinnigt jobbigt.

Har ju gått i KBT. Jag blev traumatiserad av terapin (för det värsta som kunde hända, hände). Den skapade en låsning som inte gick att lösa.

 

[Tantan]

Har ju gått i KBT. Jag blev traumatiserad av terapin (för det värsta som kunde hända, hände). Den skapade en låsning som inte gick att lösa.

Och det var modigt av dig. Men ska du kunna lindra fobin så den blir hanterbar kanske du måste utsätta dig igen. Långsamt, såklart. Men du har alltid ett val. Omgivningen kan göra så mycket som möjligt för att lindra, hjälpa och stötta men du kan alltid välja att säga nej eller ja.

 

[Wille]

Och det var modigt av dig. Men ska du kunna lindra fobin så den blir hanterbar kanske du måste utsätta dig igen. Långsamt, såklart. Men du har alltid ett val. Omgivningen kan göra så mycket som möjligt för att lindra, hjälpa och stötta men du kan alltid välja att säga nej eller ja.

Försökte ju efter traumat. Det gick inte alls. Har försökt andra terapier efter det men inte fått resultat trots att jag kämpat. Vad mer menar du jag ska göra? När jag gång på gång på gång misslyckas?

Jag tror inte det är någon idé längre. Det utsätter mig bara för plågsam ångest utan att jag får något resultat för mödan.

 

[Tantan]

Försökte ju efter traumat. Det gick inte alls. Har försökt andra terapier efter det men inte fått resultat trots att jag kämpat. Vad mer menar du jag ska göra? När jag gång på gång på gång misslyckas?

Jag tror inte det är någon idé längre. Det utsätter mig bara för plågsam ångest utan att jag får något resultat för mödan.

Jag menar att det ofta tar långt tid, och flera försök när det är en omfattande problematik.
Jag skulle gissa att kombon autism och fobi gör det mer komplext för dig, men det innebär inte att inte går. Jag ser det inte heller som ett misslyckande att behöva bryta eller försöka igen. Man lär sig något varje gång. Du kan också tänka att du står upp för dig själv genom av våga avbryta, det klarar inte alla. Du försökte ju lämna prover nu, vilket är en jättevinst. Nästa gång (om du vill) kanske det går. Man kanske inte orkar fixa allt, men det som är mest hindrande.

 

[Wille]

Jag menar att det ofta tar långt tid, och flera försök när det är en omfattande problematik.
Jag skulle gissa att kombon autism och fobi gör det mer komplext för dig, men det innebär inte att inte går. Jag ser det inte heller som ett misslyckande att behöva bryta eller försöka igen. Man lär sig något varje gång. Du kan också tänka att du står upp för dig själv genom av våga avbryta, det klarar inte alla. Du försökte ju lämna prover nu, vilket är en jättevinst. Nästa gång (om du vill) kanske det går. Man kanske inte orkar fixa allt, men det som är mest hindrande.

Fast vården lär inte ge mig fler försök. Jag har också redan förbrukat min LOV-terapi. Och när jag skulle välja terapeut då så var det ingen förutom en som ville/kunde ta emot mig.

Jag tror inte alls att det går bättre nästa gång. Skräcken är för stor.

 

[Gunnar]

Jag har raderat några inlägg och funderar på om tråden kanske borde låsas.

 

[Otherside]

Fast vården lär inte ge mig fler försök. Jag har också redan förbrukat min LOV-terapi. Och när jag skulle välja terapeut då så var det ingen förutom en som ville/kunde ta emot mig.

Jag tror inte alls att det går bättre nästa gång. Skräcken är för stor.

Det kan ju till och med vara så att det förvärras av att göra dessa upprepade ”försök”, att de läggs på hög och eskalerar för varje gång. Ångesten byggs på. Med det menar jag inte att du ska strunta i hela provtagningen utan hitta en helt annan väg, och där är väl narkos det som låter absolut bäst och ”lättast”. Inte plättlätt men helt klart bättre. Så vore jag du hade jag kontaktat personen som skrev tidigare och erbjöd hjälp att fixa remiss. Det låter som ett genomförbart sätt?

 

[Wille]

Det kan ju till och med vara så att det förvärras av att göra dessa upprepade ”försök”, att de läggs på hög och eskalerar för varje gång. Ångesten byggs på. Med det menar jag inte att du ska strunta i hela provtagningen utan hitta en helt annan väg, och där är väl narkos det som låter absolut bäst och ”lättast”. Inte plättlätt men helt klart bättre. Så vore jag du hade jag kontaktat personen som skrev tidigare och erbjöd hjälp att fixa remiss. Det låter som ett genomförbart sätt?

Är det @wette du menar? Vi har pratat. Hen återkommer, men finns inte i samma del av landet som jag.

 

[Otherside]

Är det @wette du menar? Vi har pratat. Hen återkommer, men finns inte i samma del av landet som jag.

Jaa! Men hen kan nog ändå hjälpa dig med rätt kontakt inifrån så att säga. Jag tycker det låter jättebra!