Inte rädd eller orolig direkt, däremot vaksam - men det är väl en typ av rädsla.
Jag har blivit våldtagen på en offentlig plats, gärningsmannen var en bekant. När jag gick förbi platsen sen, som ligger centralt och som jag ofta gått förbi och sett på håll både före och efter, kände jag förvånansvärt lite.
För mig är det svårt att relatera till de som hävdar att man måste se sin vaksamhet/rädsla som irrationell. Att man ska ignorera den och sluta känna den.
Å ena sidan rör jag mig fritt vilket ibland kommenterats av okända människor på gatan. "Du är ensam i fel område." En sen kväll tog jag en omväg på väg hem genom i princip folktomma gator för att få lite frisk luft, när jag gick förbi en pub ropade en man "Är du ute själv? Var försiktig"
Vid dessa tillfällen när människor har uttryckt oro har inget alls inträffat.
Så på sätt och vis kan jag förstå er som säger att man inte ska bry sig om sin oro. Det är tråkigt om man sitter hemma av rädsla för vad som kan hända.
Å andra sidan är det vanligt att bli trakasserad etc. De gånger jag har blivit förföljd (betydligt färre ggr, under 10) har jag skakat av mig dem även om jag vet att risken att det eskalerar till exempelvis våldtäkt är relativt liten, jag vill ändå inte att de följer mig och trakasserar mig ända fram till min dörr. En gång vinkade jag in en taxi och åkte några kvarter för att mannen skulle ge upp och jag skulle få gå hem i fred. Sådana anpassningar ser jag inte som jobbiga, även om jag förstås hellre sluppit, det hade varit mer jobbigt att inte göra dem.
Att "inte tramsa", att "inte vara irrationell", att "övervinna sina rädslor" osv låter som vackra principer. Det verkar trevligt i teorin, som om vi inte har några verkliga problem och det är upp till oss att känna oss trygga när vi går ut, men vad innebär det i praktiken?
Innebär det att jag "inte ska tramsa" när killgänget trakasserar mig? Har jag "övervunnit mina rädslor" om jag istället för att anpassa mig efter min oro trotsar den och går förbi dem, upptäcker att de inte attackerar, att de håller sig till kommentarer och att bara en av dem sträcker sig efter mig, ska jag känna mig nöjd och glad då? Har jag "vunnit" på ett sätt som jag inte hade gjort om jag hade tagit en annan väg när jag sett dem på håll och känt oro?
Jag tänker inte låtsas att min vaksamhet är irrationell, att allt är bra, att patriarkatet upphör att existera om jag bara tänker positivt när jag går ut genom dörren.
Jag har aldrig blivit brutalt attackerad av en främling, men jag har blivit trakasserad av främlingar tillräckligt många gånger för att se min anpassning, min otrygghet, som fullt rationell i ett patriarkalt samhälle.
