Orolig för sexuella övergrepp?

[Magiana]

När jag läser den här tråden inser jag att kvinnor borde vara kunniga i karate eller liknande. Tragiskt. Men det verkar som en hel del män förtjänar en hård örfil alternativt en pungspark som en konsekvens av deras svineri.

Och det skulle gå som självförsvar. Man måste ju för fasen kunna freda sig och en del fattar ju inte annat än klarspråk som gör ont.

 

[BernT]

När jag läser den här tråden inser jag att kvinnor borde vara kunniga i karate eller liknande. Tragiskt. Men det verkar som en hel del män förtjänar en hård örfil alternativt en pungspark som en konsekvens av deras svineri.

Och det skulle gå som självförsvar. Man måste ju för fasen kunna freda sig och en del fattar ju inte annat än klarspråk som gör ont.

Nu kom jag att tänka på en gång när jag var ute med min bästis, typ 3 år sen. Var en man som förföljde oss genom hela klubben och sen på dansgolvet. Bad honom vänligt att lägga av. Han slutade inte. Till slut blev jag så jävla arg över att han var så respektlös att jag ställde mig någon cm ifrån och vrålade att jag skulle spöa skiten ur honom om han inte la av. Jag var väldigt vältränad då + hade crazyeyes så han såg skiträdd ut och drog. Men det suger så jävla hårt att ett vanligt nej inte räcker utan man måste antingen be en manlig vän om hjälp alt bli riktigt jävla arg.

 

[Björk]

Läst en del i tråden, men inte allt.

Jag har varit ovanligt lite rädd genom åren (jämfört med många andra kvinnor jag känner). Gått hem själv från krogen åtskilliga gånger mitt i natten i mellanstor svensk stad. Åkt nattbuss själv, både i nämnda stad och i Stockholm (från Centralen till yttre förort), inte riktigt fattat vad mina kompisar menat när vi som 19åringar ute på stan såg någon full karl möta oss på en bred trottoar och de ville byta sida.

Fått frågan från samma vänner hur jag vågade gå ut med hunden själv på kvällar på orten vi bodde när vi var 14-18 år gamla. Dessutom fick jag frågan när det var vinter, omkring 10-20 grader minus och på orten bodde då ca 5000 invånare... Jag svarade att det verkar högst osannolikt att en våldtäktsman ska stå ute och frysa vid en cykelbana i flera timmar (så lite folk som var ute och gick) för att överfalla just mig som kommer gående med en stor HUND.

MEN; å andra sidan; under de där åren i mellanstora staden så dök ändå tankarna upp; "säkerhetstänket". Sista sträckan hem gick genom ett mörkare område med lite skog på båda sidor. Där började jag ha en "plan" om-utifall-att. Gick med nyckeln mellan fingrarna; beredd att sticka till någon. Var uppmärksam och tänkte att jag skulle inte bli stum utan skrika, att jag skulle slåss och springa.

I Stockholm; att åka nattbussen var "nada" - där fanns ju fullt med folk och jag tänkte att logiskt sett borde majoriteten vara vanliga människor som en själv och att andra (åtminstone chauffören) skulle reagera på ett överfall inne på bussen. MEN när jag kom hem till förorten och skulle gå nerifrån centrum upp till mig; kanske max 3-4 personer gick samma väg. Och EN gång gick en man bakom mig och ökade på sina steg och kom i kapp och då blev jag nog ändå liiiite rädd; dock frågade han mig bara om tiden.

Jag är inte "räddare" nu, men bor och lever ett helt annat liv så jag är sällan ute i miljöer som "är" (inbillat eller inte?) farliga. Där jag bor nu skulle jag inte dra mig för att gå ut, men det är pannlampa och reflexer som gäller i mörkret; det finns inte ens gatlyktor genom hela byn. Så; det är snarast de få bilarna som kör på kvällen man ska passa sig för.

 

[Björk]

Känner igen mig i tråden om det där eviga kommenterandet. Ständigt från krogbesök och även ute på "stan" på just kvällar. "Hej, vad heter du då?" "Hej, du verkar vara en trevlig tjej!" "Hej, vad snygg du är!" och STÄNDIGT en förväntan på att man ska bli tacksam och glad OCH vilja engagera sig i konversation med varenda en som sa något.
Antingen svarar man ett kort "hej" tillbaka, alternativt sa man "tack" (om det skulle vara en komplimang), alternativt sa jag något otrevligt "hej och hej då" alternativt svarar man inte alls.

Jag minns några episoder när jag och kompisen sprang mycket på krogen och det liksom står en upp i HALSEN allt detta eviga raggande. En gång satt hon och jag vid ett bord och pratade med varandra och en kille kommer oombedd och slår sig ner med sin öl framför mig. Tittar på oss och säger "heeeej".
- ö, ja hej, svarar vi avmätt.
- Du verkar verkligen vara en supertrevlig tjej! säger han till mig.
Min kompis svarar: Å vad FAN vet du om det? Du har ju inte en aning om vem hon är, hon kan ju vara seriemördare!
Han fattade vinken och gick.

En annan gång, på den tiden det var modernt med magtröjor var jag ute med en annan vän. Jag stod bredvid dansgolvet och tittade sökande med blicken, eftersom jag letade efter henne. Jag var trött, onykter, ville gå hem. Så känner jag en hand bakifrån som stryker mig runt midjan. Min första tanke var att det var hon; hon skulle kunna göra så för att skoja och för att vi hade en nära relation. Jag vänder mig om, men snabbt som en vessla är personen borta och då vänder jag mig framåt och där står han. En karl. Och ser jättenöjd ut med sin tafsning! Flinar stort och säger:
- Ska vi dansa?
Jag blir så fasans förbannad över denna frihet att bara ta på mig utan att ens känna mig, utan att ens först möta min blick så jag tar handen och klämmer där k-ken sitter och DEN minen som killen ger mig. Jag ser ARG ut, stirrar in i hans ögon. Han: - Men va fan....
- JA, säger jag, tycker du om det, när någon du inte känner bara tar sig friheten att ta på din kropp!? För det var PRECIS vad du gjorde med mig nyss!
Sen gick jag.
Jag är både stolt och inte stolt över den händelsen, killen fick ju ut för ALLT jävla tafsande som man råkat ut för. Och han hade ju inte tagit mig på muttan utan smekte mig lätt vid midjan. Men det var liksom bara FÖR mycket just då.

 

[Migo]

http://www.metro.se/nyheter/varannan-kvinna-ar-orolig-for-sexuella-overgrepp/EVHpau!uQm5zMgsRDOqQ/


Enligt denna undersökning gjord av Yougov 60 % av kvinnorna rädda för att bli utsatt för sexuella övergrepp när de vistas på offentliga platser. undersökningen är publicerad i tidningen Metro,

Känner du dig rädd? Varför /varför inte?

Inte på offentliga platser. Det farligaste är männen i bekantskapskretsen och familjen. Jag är definitivt eftertänksam och försiktig vid ev. dejter.

 

[em-pirre]

Usch vilka historier. Jag måste bo på ett lugnt ställe för ingen har någonsin tafsat, ropat efter mig eller liknande. Jag har känt mig helt trygg all gånger jag promenerat hem från krogen mitt i natten (typ 3 km genom stan och mörka parker).

 

[Rialavargen]

http://www.metro.se/nyheter/varannan-kvinna-ar-orolig-for-sexuella-overgrepp/EVHpau!uQm5zMgsRDOqQ/


Enligt denna undersökning gjord av Yougov 60 % av kvinnorna rädda för att bli utsatt för sexuella övergrepp när de vistas på offentliga platser. undersökningen är publicerad i tidningen Metro,

Känner du dig rädd? Varför /varför inte?

Jag räds att det ska hända mina flickor något. De kommer inom kort att röra sig i offentliga miljöer och jag undrar ständigt hur jag ska förhålla mig till detta.
Jag vill inte lägga över min oro på dem, men samtidigt ge dem den information de behöver för att göra rätt val.

För min egen del är jag inte särskilt rädd. Jag rör mig mest mellan jobb, stall och hemmet så det lurar i sådant fall andra faror för mig, typ trafik.

 

[starcraft]

Väldigt sällan att jag skulle vara rädd eller orolig, har bara hänt ett fåtal tillfällen att jag känner mig osäker. Då är jag ändå en person som ofta och gärna gått hem själv från krogen, genom stan, åkt nattbussen och sen gått på enslig väg hem från stationen. Jag är mer orolig att åka taxi på egen hand än att gå ute på gatan. Många av mina vänner är rädda och oroliga, men jag har aldrig förstått vad det kommer från...

 

[Trani]

Jag tänker inte låtsas att min vaksamhet är irrationell, att allt är bra, att patriarkatet upphör att existera om jag bara tänker positivt när jag går ut genom dörren.

Jag tycker inte alls att det handlar om att låtsas att patriarkatet inte finns. Mina erfarenheter är lika dina men jag tänker inte att jag känner någon rädsla pga det. Jag är inte rädd för män, jag är arg på dem. Jag har inga strategier för hur jag rör mig i offentlig miljö. Jag tänker inte ens på sådant. Skulle jag vara rädd för sexuella trakasserier skulle jag behöva vara rädd överallt förutom i mitt hem. Fy fan för en sådan tillvaro.

Jag fattar hur du menar, att kvinnor inte skall skuldbeläggas för sin otrygghet. Samtidigt tycker jag det lätt blir att kvinnor uppmanas till att känna otrygghet. Vilket som sagt begränsar oss i den offentliga miljön - också en mekanism som beror på patriarkatet! Att inte vara rädd är att peka finger åt patriarkatet. Vi ska inte känna rädsla pga patriarkatet när det är patriarkatet som vill att vi ska vara rädda.

(Fast nu när jag tänker mer på det så inser jag att jag faktiskt kan känna rädsla i situationer när jag är intim med andra kvinnor (kyssar, hångel) i offentlig miljö. Då kan jag få en klump i magen. Men jag tror att det hänger ihop med internaliserad skam.)

 

[Rosett]

Jag är inte direkt rädd men medveten om att det kan hända. Nu är jag aldrig ute nattetid, är ingen krogmänniska, har varit till 7eleven på en del konstiga tider men vägen dit är rätt öppen med folk som rör sig och det brukar finnas ordningsvakter efter vägen.
Som någon skrev så är det större risk att bli överfallen hemma eller hos någon man känner.
För några år sen var jag rädd för att promenera på Drottninggatan på lördag em, trodde det skulle dyka upp en bil och någon skulle kidnappa mig. Jag var rädd för att gå ut i stort sett jämt men numera är jag bara vaksam av mig, inte rädd.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag skulle inte kalla mig rädd, nej. Avvaktande mot män som försöker ta kontakt, men det händer väldigt sällan att de gör det, så det är inget jag tänker särskilt på. Som redan sagts så är bekanta män en betydligt större risk.

Nu är jag även en väldigt hemmabunden person, och bor i en liten by där det knappt rör sig några människor. Hade jag bott inne i stan och gillat att gå på krogen osv så hade jag nog varit mer orolig, just för att de miljöerna är mer riskabla, eller anses vara iallafall.

 

[Borttaget konto]

Jag tycker inte alls att det handlar om att låtsas att patriarkatet inte finns. Mina erfarenheter är lika dina men jag tänker inte att jag känner någon rädsla pga det. Jag är inte rädd för män, jag är arg på dem. Jag har inga strategier för hur jag rör mig i offentlig miljö. Jag tänker inte ens på sådant. Skulle jag vara rädd för sexuella trakasserier skulle jag behöva vara rädd överallt förutom i mitt hem. Fy fan för en sådan tillvaro.

Jag fattar hur du menar, att kvinnor inte skall skuldbeläggas för sin otrygghet. Samtidigt tycker jag det lätt blir att kvinnor uppmanas till att känna otrygghet. Vilket som sagt begränsar oss i den offentliga miljön - också en mekanism som beror på patriarkatet! Att inte vara rädd är att peka finger åt patriarkatet. Vi ska inte känna rädsla pga patriarkatet när det är patriarkatet som vill att vi ska vara rädda.

(Fast nu när jag tänker mer på det så inser jag att jag faktiskt kan känna rädsla i situationer när jag är intim med andra kvinnor (kyssar, hångel) i offentlig miljö. Då kan jag få en klump i magen. Men jag tror att det hänger ihop med internaliserad skam.)

Delvis håller jag med dig, men i praktiken tycker jag inte det är lika enkelt.

Jag har många gånger bekymmerslöst strosat gatan fram, men när det uppstår en situation som jag inte är bekväm med och där jag helst skulle undvika att se hur den utvecklades så betraktar jag inte min känsla av otrygghet som irrationell eller som något jag måste komma över.

Man ska inte uppmana kvinnor att känna otrygghet, men inte heller se känslan som ogrundad när den kan ha tydliga orsaker t.e.x. att man har tråkiga erfarenheter av hur sexismen tar sig uttryck i den offentliga miljön.
Jag är otrygg för att jag lever i ett patriarkat som ger mig väldigt konkreta anledningar att känna mig otrygg, det betyder inte att jag känner konstant oro eller att jag alltid agerar på den, att jag aldrig utmanar mina rädslor eller att jag inte är förbannad för att patriarkatet gör mig vaksam.

Jag förstår din poäng, man ska inte låta sig styras av patriarkatet, och det håller jag med om, samtidigt kan jag inte i praktiken blunda helt för känslor av otrygghet. Mitt liv blir enklare av att i vissa situationer undvika män, om jag måste ta en annan väg för att stå ut så gör jag det.

 

[Hyacinth]

Förut var jag totalt orädd, men inte numer. Jag gissar att det är många små händelser som tillsammans gjort att jag tänker mig för i vissa situationer. En gång var jag på väg till buketräff, hade med mig BARNET i liggvagn. Helt plötsligt är det en man som ropar åt mig, kommenterar min kropp, och vad han vill göra med den i tämligen grova ordalag.

Jag blev först generad, sen upprörd och sedan förbannad och vrålade "dra åt helvete" åt vederbörande. Promenerade sedan vidare och tog hissen till tunnelbaneplanet, nöjd med mig själv som sade ifrån.


Halvvägs ner i rulltrappan, hållandes i barnvagn ser jag dåren springa nedför den stillastående rulltrappan bredvid, vilt vrålandes att "ingen ber mig dra åt helvete". Nere på tunnelbaneperrongen trycker han på nödstopp, och börjar gå uppför trappan. Jag fick panik och lyckades få en man bakom mig i rulltrappan att hjälpa mig bära upp vagnen för rulltrappan i hiskelig fart, sen sprang jag fortare än någonsin förr till spärrvakten och ringde polisen.

Tyvärr blev det förseningar och banden (sparas 3 dygn) hann bli raderade innan anmälan tagits emot i alla instanser.

Min sambo blev några månader innan nedsparkad i vår trappuppgång när han frågade vad två killar gjorde där.

Jag är betydligt vaksammare och försiktigare sen jag fick BARN, jag har en plikt att hålla mig vid liv och sunda vätskor. Jag biter faktiskt ihop mer nu, och ger inte svar på tal lika lättvindigt.

 

[BernT]

Förut var jag totalt orädd, men inte numer. Jag gissar att det är många små händelser som tillsammans gjort att jag tänker mig för i vissa situationer. En gång var jag på väg till buketräff, hade med mig BARNET i liggvagn. Helt plötsligt är det en man som ropar åt mig, kommenterar min kropp, och vad han vill göra med den i tämligen grova ordalag.

Jag blev först generad, sen upprörd och sedan förbannad och vrålade "dra åt helvete" åt vederbörande. Promenerade sedan vidare och tog hissen till tunnelbaneplanet, nöjd med mig själv som sade ifrån.


Halvvägs ner i rulltrappan, hållandes i barnvagn ser jag dåren springa nedför den stillastående rulltrappan bredvid, vilt vrålandes att "ingen ber mig dra åt helvete". Nere på tunnelbaneperrongen trycker han på nödstopp, och börjar gå uppför trappan. Jag fick panik och lyckades få en man bakom mig i rulltrappan att hjälpa mig bära upp vagnen för rulltrappan i hiskelig fart, sen sprang jag fortare än någonsin förr till spärrvakten och ringde polisen.

Tyvärr blev det förseningar och banden (sparas 3 dygn) hann bli raderade innan anmälan tagits emot i alla instanser.

Min sambo blev några månader innan nedsparkad i vår trappuppgång när han frågade vad två killar gjorde där.

Jag är betydligt vaksammare och försiktigare sen jag fick BARN, jag har en plikt att hålla mig vid liv och sunda vätskor. Jag biter faktiskt ihop mer nu, och ger inte svar på tal lika lättvindigt.

Usch vad läskigt. Undra om han någonsin reflekterade över varför du vad honom dra åt helvete. Vilken bisarr reaktion från hans sida. Vissa människor är fan så jävla vidriga.

 

[mandalaki]

Förut var jag totalt orädd, men inte numer. Jag gissar att det är många små händelser som tillsammans gjort att jag tänker mig för i vissa situationer. En gång var jag på väg till buketräff, hade med mig BARNET i liggvagn. Helt plötsligt är det en man som ropar åt mig, kommenterar min kropp, och vad han vill göra med den i tämligen grova ordalag.

Jag blev först generad, sen upprörd och sedan förbannad och vrålade "dra åt helvete" åt vederbörande. Promenerade sedan vidare och tog hissen till tunnelbaneplanet, nöjd med mig själv som sade ifrån.


Halvvägs ner i rulltrappan, hållandes i barnvagn ser jag dåren springa nedför den stillastående rulltrappan bredvid, vilt vrålandes att "ingen ber mig dra åt helvete". Nere på tunnelbaneperrongen trycker han på nödstopp, och börjar gå uppför trappan. Jag fick panik och lyckades få en man bakom mig i rulltrappan att hjälpa mig bära upp vagnen för rulltrappan i hiskelig fart, sen sprang jag fortare än någonsin förr till spärrvakten och ringde polisen.

Tyvärr blev det förseningar och banden (sparas 3 dygn) hann bli raderade innan anmälan tagits emot i alla instanser.

Min sambo blev några månader innan nedsparkad i vår trappuppgång när han frågade vad två killar gjorde där.

Jag är betydligt vaksammare och försiktigare sen jag fick BARN, jag har en plikt att hålla mig vid liv och sunda vätskor. Jag biter faktiskt ihop mer nu, och ger inte svar på tal lika lättvindigt.

Det är just det där som skapar osäkerheten. Man kan aldrig veta vad som händer om man säger ifrån.

 

[Hyacinth]

Det är just det där som skapar osäkerheten. Man kan aldrig veta vad som händer om man säger ifrån.

Exakt. Så innan hade jag glatt tyckt att man ska fräsa ifrån, idag är jag inte lika säker. Jag har sällan känt mig så oerhört utsatt som då.

 

[mandalaki]

Exakt. Så innan hade jag glatt tyckt att man ska fräsa ifrån, idag är jag inte lika säker. Jag har sällan känt mig så oerhört utsatt som då.

Det förstår jag verkligen. Det låter vidrigt otäckt.

Det är mot bakgrund av sådant som det där med "var inte rädd för då vinner patriarkatet" som ... fin teori. Medan du upplevde praktiken.

 

[Mia_R]

Exakt. Så innan hade jag glatt tyckt att man ska fräsa ifrån, idag är jag inte lika säker. Jag har sällan känt mig så oerhört utsatt som då.

Inte så konstigt, vem hade inte blivit rädd när någon galning rusar efter en på det där viset. Du var ju dessutom extra utsatt med barnvagnen, det är ju inte så att du bara hade kunnat överge knoppen och sprungit därifrån.

Jag tycker dock det var dåligt skött av polisen, nog borde de veta hur länge en inspelning finns kvar och agera utifrån det? Jag vet att de har fullt upp med mycket annat, men när det gäller sånt här där det är tidsbegränsat material borde de kunnat prioritera, alternativt att SL kunde agerat bättre när en av deras kunder attackeras och sparat filen längre.

 

[stjarnhimmel]

Exakt. Så innan hade jag glatt tyckt att man ska fräsa ifrån, idag är jag inte lika säker. Jag har sällan känt mig så oerhört utsatt som då.

Jag förstår precis. problemet är ju att man vet inte hur personen är och mår. Så om jag fräser ifrån kan det bli något värre
Jag var med om att på tunnelbanan så började en man titta på mig obehagligt och säga saker. Jag sa ifrån lite snällt från början och då började han knuffa lite på mig.
När jag sa ifrån mer så började han stirra på mig så hotfullt och så otäckt. Svårt att förklara.
Så ja,.. då var det lättare att gå därifrån, För jag vet inte vad konsekvensen annars hade blivit.

 

[Magiana]

Jag förstår precis. problemet är ju att man vet inte hur personen är och mår. Så om jag fräser ifrån kan det bli något värre
Jag var med om att på tunnelbanan så började en man titta på mig obehagligt och säga saker. Jag sa ifrån lite snällt från början och då började han knuffa lite på mig.
När jag sa ifrån mer så började han stirra på mig så hotfullt och så otäckt. Svårt att förklara.
Så ja,.. då var det lättare att gå därifrån, För jag vet inte vad konsekvensen annars hade blivit.

Jävla karlslok. Och män är ju oftast större och starkare än oss kvinnor så det kan ju komma undan med att bete sig som svin.

Och här sitter jag bakom mitt tangentbord och bara önskar att jag hade kunnat vråla att jag skulle sparka in pungkulorna på aset om han inte gav sig.