Orkar snart inte mer

Jag behöver skriva av mig. Jag känner mig nedstämd och är så sjukt trött på att ha ont. Jag har haft ont i flera år, främst i axlarna/skulderblad, som uppkom ”plötsligt” och utan någon direkt anledning. Jag märkte främst av det vid styrketräning, att axlarna inte orkade. Smart som jag var kollade jag aldrig upp det.

Sedan har det gradvis blivit sämre. Jag fick ont i ryggen några månader/år efter smärtan i axlarna uppkommit.

I perioder har det blivit bättre, tills jag 2016 blev påkörd av en bil och fick mer ont igen. Smärtan satte sig främst i höften och ben, och under ungefär 1,5 år kunde jag inte gå normalt. Sedan började det lätta. Nu kan jag gå smärtfritt, men fortfarande inte springa. Jag är fortfarande avsevärt mycket stelare och med mindre kraft i höger ben, vars sida jag blev träffad på av bilen.

Ryggvärken blev kraftigt försämrad efter olyckan. Promenader funkar bäst för ryggen, men jag hade samtidigt så ont i höften att jag knappt kunde gå. Jag vet inte hur jag tog mig ur den perioden med vettet i behåll, jag kände mig ofta galen av smärta och som att jag hamnat i en ond cirkel jag inte kunde ta mig ur.

Jag började rida en ny häst och jag minns att jag fick mer ont i rygg och axlar av att rida henne. Vad det berodde på mer exakt - hästens sega gångarter, envishet, bångstyrighet eller den kassa utrustningen - vet jag inte. Kanske en kombination? Jag fortsatte hanka mig fram i ridningen fastän det gjorde mycket ont. En ridtur innebar tillslut 3 veckors intensiv smärta i ryggen. Det funkade inte. Jag kunde inte göra något dessa perioder alls.

Jag fick nytt jobb i samma veva som jag beslutade mig att sluta rida. Jobbet blev rena chocken för kroppen. Mycket stillasittande. Jag har nog sällan haft så ont. Efter prat med chefen ändrades arbetsuppgifterna något, och det funkade. Tills jag var tvungen att gå tillbaka till mina gamla arbetsuppgifter och fick ont igen. Sökte då nytt jobb som jag fick. Smärtan var någorlunda under kontroll.

Under hösten -19 fick jag gallstensproblematik. Jag fick smärtanfall regelbundet i 7 månaders tid. Det var väldigt stressande att hela tiden veta att det skulle komma men inte när. Jag fick inte hjälp av vården förrän mars -20, som tillslut tog min smärta på allvar. Nu är gallblåsan bortopererad och jag är ett bekymmer mindre.

Men, under januari har jag haft konstant värk i kroppen. Jag trodde det berodde på stress pga gallstensanfallen och att det skulle försvinna så småningom. Men det har det inte gjort. Det har gjort mer ont efter operationen.

Sedan januari har jag haft ont i ansiktet, käkleden, nacken, axlarna, fingertoppar (och armar), ryggslut, höft, benen (främst lår), knän och fötter. Värken är mer eller mindre konstant.

Av någon anledning får jag mer ont om jag har bh på mig och kan då få bröstsmärtor.

Jag sitter i princip aldrig vid datorn hemma längre, klarar inte av det. Varje gång innebär en våg av smärta som varar flera dagar.

Jag har alltid fått mer ont när jag jobbat, varför vet jag inte. Jag försöker variera att stå och sitta, försöker gå runt då och då. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag är sjuk rätt ofta pga värk. Det är en stor stress för mig att vara hemma så ofta. Chefen är bra, men man vet aldrig...

Jag har sedan flera år gått till kiropraktor, och det har hjälpt något enormt. Jag har även gått till sjukgymnast då och då. Upplever det som svårt att hitta någon vettig. Senaste har förklarat en del och försökt hitta en anledning. Hon tror att min värk beror mycket på att jag står och går fel, att jag är för stel, men samtidigt är jag överrörlig. Hon tyckte det var dumt att jag slutat rida, för min hållning har försämrats. Vad jag ska göra med den infon vet jag inte.

Att sluta med hästar dödade en stor del av mig. Jag har fortfarande inte återhämtat mig, har inga nya intressen. Det är fortfarande tomt där hästar en gång tog plats. Ibland är jag sugen på att börja, men rädslan för mer smärta tar död på den lusten.

Jag tränar ingenting just nu, och det är inte bra såklart. Jag är sjukt rädd för smärtan jag kommer få när jag börjar igen. Det blir alltid påtagligt mycket värre efter avbrott.

Jag har redan konstant ont. Jag orkar inte mer. Jag bryter ihop oftare och oftare för att jag inte orkar. Idag tog jag mig knappt ur sängen för att jag har skitont. Jag är så trött på att alltid ha ont och funderar ibland på att ta livet av mig för att slippa. Ingenting hjälper någonsin. Det kan bli bättre i perioder, men försvinner aldrig.

Det känns bättre att skriva ner allt. Nu har min ångest avtagit något, men jag är så less på detta.

 

[Malibu_Stacy]

Har du pratat med läkare om dina smärtor? Provat någon medicin?
Det låter som att du har det jättejobbigt så jag förstår att du känner som du känner.
Angående hästarna tänkte jag att du kanske kan ordna något så du får vara omkring hästar, pyssla, klappa och borsta och sådant man kan göra utan att rida, så du ändå får kontakten?

 

[Sasse]

Har du pratat med läkare om dina smärtor? Provat någon medicin?
Det låter som att du har det jättejobbigt så jag förstår att du känner som du känner.
Angående hästarna tänkte jag att du kanske kan ordna något så du får vara omkring hästar, pyssla, klappa och borsta och sådant man kan göra utan att rida, så du ändå får kontakten?

Nej, tror inte jag har pratat med någon läkare om just detta. Jag har träffat läkare i andra avseende, men då har vi fokuserat på det jag sökt för och inte den generella värken sas. Så ingen medicin. Det är väl egentligen det som är planen, att ringa och boka tid. Det känns bara så diffust allting, och en dålig tidpunkt nu vid Corona.

Tyvärr funkar ingenting med hästar längre. Jag får ont bara av att pyssla, borsta osv. Det är skittråkigt, men inte så mycket att göra åt.

 

[Malibu_Stacy]

Nej, tror inte jag har pratat med någon läkare om just detta. Jag har träffat läkare i andra avseende, men då har vi fokuserat på det jag sökt för och inte den generella värken sas. Så ingen medicin. Det är väl egentligen det som är planen, att ringa och boka tid. Det känns bara så diffust allting, och en dålig tidpunkt nu vid Corona.

Tyvärr funkar ingenting med hästar längre. Jag får ont bara av att pyssla, borsta osv. Det är skittråkigt, men inte så mycket att göra åt.

Då är det nog hög tid för det! Jag har haft videobesök med läkare på VC under hela pandemin så det ska inte hindra dig från att söka vård. De flesta VC erbjuder Videobesök nu. Jag tycker ärligt talat att det är så himla smidigt att slippa åka iväg från jobb osv för läkarbesök. Nu kan jag bara smita in på ett kontor eller så och är borta max 20 minuter.
Har själv haft långvariga problem med värk i käke, huvud, nacke och axlar/skuldror och har fått hjälp av läkare.

 

[Philosophia]

Jag behöver skriva av mig. Jag känner mig nedstämd och är så sjukt trött på att ha ont. Jag har haft ont i flera år, främst i axlarna/skulderblad, som uppkom ”plötsligt” och utan någon direkt anledning. Jag märkte främst av det vid styrketräning, att axlarna inte orkade. Smart som jag var kollade jag aldrig upp det.

Sedan har det gradvis blivit sämre. Jag fick ont i ryggen några månader/år efter smärtan i axlarna uppkommit.

I perioder har det blivit bättre, tills jag 2016 blev påkörd av en bil och fick mer ont igen. Smärtan satte sig främst i höften och ben, och under ungefär 1,5 år kunde jag inte gå normalt. Sedan började det lätta. Nu kan jag gå smärtfritt, men fortfarande inte springa. Jag är fortfarande avsevärt mycket stelare och med mindre kraft i höger ben, vars sida jag blev träffad på av bilen.

Ryggvärken blev kraftigt försämrad efter olyckan. Promenader funkar bäst för ryggen, men jag hade samtidigt så ont i höften att jag knappt kunde gå. Jag vet inte hur jag tog mig ur den perioden med vettet i behåll, jag kände mig ofta galen av smärta och som att jag hamnat i en ond cirkel jag inte kunde ta mig ur.

Jag började rida en ny häst och jag minns att jag fick mer ont i rygg och axlar av att rida henne. Vad det berodde på mer exakt - hästens sega gångarter, envishet, bångstyrighet eller den kassa utrustningen - vet jag inte. Kanske en kombination? Jag fortsatte hanka mig fram i ridningen fastän det gjorde mycket ont. En ridtur innebar tillslut 3 veckors intensiv smärta i ryggen. Det funkade inte. Jag kunde inte göra något dessa perioder alls.

Jag fick nytt jobb i samma veva som jag beslutade mig att sluta rida. Jobbet blev rena chocken för kroppen. Mycket stillasittande. Jag har nog sällan haft så ont. Efter prat med chefen ändrades arbetsuppgifterna något, och det funkade. Tills jag var tvungen att gå tillbaka till mina gamla arbetsuppgifter och fick ont igen. Sökte då nytt jobb som jag fick. Smärtan var någorlunda under kontroll.

Under hösten -19 fick jag gallstensproblematik. Jag fick smärtanfall regelbundet i 7 månaders tid. Det var väldigt stressande att hela tiden veta att det skulle komma men inte när. Jag fick inte hjälp av vården förrän mars -20, som tillslut tog min smärta på allvar. Nu är gallblåsan bortopererad och jag är ett bekymmer mindre.

Men, under januari har jag haft konstant värk i kroppen. Jag trodde det berodde på stress pga gallstensanfallen och att det skulle försvinna så småningom. Men det har det inte gjort. Det har gjort mer ont efter operationen.

Sedan januari har jag haft ont i ansiktet, käkleden, nacken, axlarna, fingertoppar (och armar), ryggslut, höft, benen (främst lår), knän och fötter. Värken är mer eller mindre konstant.

Av någon anledning får jag mer ont om jag har bh på mig och kan då få bröstsmärtor.

Jag sitter i princip aldrig vid datorn hemma längre, klarar inte av det. Varje gång innebär en våg av smärta som varar flera dagar.

Jag har alltid fått mer ont när jag jobbat, varför vet jag inte. Jag försöker variera att stå och sitta, försöker gå runt då och då. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag är sjuk rätt ofta pga värk. Det är en stor stress för mig att vara hemma så ofta. Chefen är bra, men man vet aldrig...

Jag har sedan flera år gått till kiropraktor, och det har hjälpt något enormt. Jag har även gått till sjukgymnast då och då. Upplever det som svårt att hitta någon vettig. Senaste har förklarat en del och försökt hitta en anledning. Hon tror att min värk beror mycket på att jag står och går fel, att jag är för stel, men samtidigt är jag överrörlig. Hon tyckte det var dumt att jag slutat rida, för min hållning har försämrats. Vad jag ska göra med den infon vet jag inte.

Att sluta med hästar dödade en stor del av mig. Jag har fortfarande inte återhämtat mig, har inga nya intressen. Det är fortfarande tomt där hästar en gång tog plats. Ibland är jag sugen på att börja, men rädslan för mer smärta tar död på den lusten.

Jag tränar ingenting just nu, och det är inte bra såklart. Jag är sjukt rädd för smärtan jag kommer få när jag börjar igen. Det blir alltid påtagligt mycket värre efter avbrott.

Jag har redan konstant ont. Jag orkar inte mer. Jag bryter ihop oftare och oftare för att jag inte orkar. Idag tog jag mig knappt ur sängen för att jag har skitont. Jag är så trött på att alltid ha ont och funderar ibland på att ta livet av mig för att slippa. Ingenting hjälper någonsin. Det kan bli bättre i perioder, men försvinner aldrig.

Det känns bättre att skriva ner allt. Nu har min ångest avtagit något, men jag är så less på detta.

Jag lider med dig! Det låter som att du skulle behöva få kontakt med en läkare som kan utreda hela dig och den generella smärtproblematiken - framförallt om det finns någon sjukdom eller specifik skada bakom som behöver behandlas. Finns det företagsläkare på jobbet dit du kan vända dig inledningsvis?

Om du sedan visar dig vara "frisk" så kanske det kan vara på sin plats att vända sig till en duktig sjukgymnast som har fokus på idrottsmedicin och träning. För om det inte är något "fel" på dig så är det nog ändå bra att träna. Men för att inte skapa smärta så behöver det vara kontrollerat och tillsammans med sjukgymnast där du först genomför funktionstester för att reda ut hur du bör träna för att försiktig och i maklig takt bygga upp kroppen och inte skapa mer smärta - t.ex. undersöka hur det står till med muskelkontakt till och styrka i de små stabiliserande musklerna. Det kan också vara lämpligt att gå regelbundet hos sjukgymnast för träning och utvärdering, minst varannan vecka.

Oavsett så tänker jag att du behöver en grundlig utredning av hela din rörelseapparat. Det fick jag när jag hade något så banalt som ont i benhinnorna. Det var funktionstest med överblick över hur hela min rörelseapparat fungerade (eller snarare inte fungerade), veckovis träning med sjukgymnast, massage, en plan för MR om det inte blev bättre, osv. osv.

Jag träffade sjukgymnasten varje till varannan vecka under mer än ett år för att bygga upp alla mina svaga delar för att bli av med smärtan i underbenen. Lite märkligt egentligen när jag tänker tillbaka på det med tanke på hur lite hjälp andra som har betydligt värre får. Jag tänker att det är precis en sådan hängiven person som min sjukgymnast som du borde träffa.

 

[Röd]

det där låter ju hemskt, kan det vara reumatism? Elallergi? Någon annan typ av allergi? Äter du bra mat? Är normalviktig? Hur mår du psykiskt?

 

[Sasse]

Jag lider med dig! Det låter som att du skulle behöva få kontakt med en läkare som kan utreda hela dig och den generella smärtproblematiken - framförallt om det finns någon sjukdom eller specifik skada bakom som behöver behandlas. Finns det företagsläkare på jobbet dit du kan vända dig inledningsvis?

Om du sedan visar dig vara "frisk" så kanske det kan vara på sin plats att vända sig till en duktig sjukgymnast som har fokus på idrottsmedicin och träning. För om det inte är något "fel" på dig så är det nog ändå bra att träna. Men för att inte skapa smärta så behöver det vara kontrollerat och tillsammans med sjukgymnast där du först genomför funktionstester för att reda ut hur du bör träna för att försiktig och i maklig takt bygga upp kroppen och inte skapa mer smärta - t.ex. undersöka hur det står till med muskelkontakt till och styrka i de små stabiliserande musklerna. Det kan också vara lämpligt att gå regelbundet hos sjukgymnast för träning och utvärdering, minst varannan vecka.

Oavsett så tänker jag att du behöver en grundlig utredning av hela din rörelseapparat. Det fick jag när jag hade något så banalt som ont i benhinnorna. Det var funktionstest med överblick över hur hela min rörelseapparat fungerade (eller snarare inte fungerade), veckovis träning med sjukgymnast, massage, en plan för MR om det inte blev bättre, osv. osv.

Jag träffade sjukgymnasten varje till varannan vecka under mer än ett år för att bygga upp alla mina svaga delar för att bli av med smärtan i underbenen. Lite märkligt egentligen när jag tänker tillbaka på det med tanke på hur lite hjälp andra som har betydligt värre får. Jag tänker att det är precis en sådan hängiven person som min sjukgymnast som du borde träffa.

(Allt nedan är inte ett svar till dig, utan jag försöker även analysera för att kunna komma ihåg till läkarkontakter)

Jag har bokat tid hos en företagsläkare nu. Ska dit nästa vecka så får vi se vad han säger. Sjukgymnast har de också där, och det kan väl hända att jag får fortsätta där sedan. Jag har även en privat sjukgymnast och hon tror att mina problem beror på dålig hållning. Hon kunde inte få fram något som bevisade hennes tes när hon undersökte mig sist, men hon tror ändå att det är där problemet är sas.

Jag tycker det är jättesvårt med sjukgymnaster och att hitta någon bra. Hon jag går till nu förklarar att det kan bero på det, och då måste vi göra så för att försöka rehabilitera. Jag behöver inte tjata på fler besök utan hon har en rehabiliteringsplan. Andra jag varit hos har bara "här får du några övningar" och skickar hem en.

Samtidigt som jag tycker hon jag har nu är bäst av de jag haft, så är jag lite skeptisk att det beror på hållning enbart. Jag har försökt att fundera en massa på när det uppkom och varför. Problemen med mina axlar uppkom "plötsligt" vill jag minnas, runt 2014-2015. Innan dess har jag varit så gott som smärtfri. Under dessa åren hade jag rätt stora problem med depression och jag vet att jag hade väldigt ont under den värsta tiden. Mycket panikångest, mycket bröstsmärtor. Det här kanske är min trigger?

Jag minns också att jag började träna på gym vid -14 eller -15, och att jag till en början var helt smärtfri, men att problemen med axlarna kom "plötsligt" någon gång därefter och att jag inte kunde styrketräna längre på samma sätt.

Därefter har det gått lite upp och ner. Jag började gå till kiropraktor sommaren -16 för ryggvärk, och vintern samma år blev jag påkörd som gjorde allt hundra gånger värre.

Jag vet inte hur mycket jag kan ha ändrat på efter att jag blev påkörd. Jag kunde inte gå utan att få ont, så det känns inte helt orimligt att jag försökt hitta någon lösning på det problemet, ändrat gångstil eller annat, försökt parera smärtan. Jag vet inte, det jag vet är att jag är försiktig när jag går i dagsläget. Försiktig och stel.

Min sjukgymnast frågar mig ofta om det finns triggers till smärtan i olika områden, men jag tycker det är svårt att avgöra. Det jag kommit fram till hittills är att bh, ryggsäck eller annat som "håller om" den delen av kroppen triggar smärta. Att vara aktiv med muskulaturen (rykta häst, mocka, eller skriva vid datorn) triggar också smärta.
Gå i trappor triggar höften och benen, som tappar känsel och domnar. Knäna gör ont. Att stå för mycket, vissa rörelser (t.ex. svänga runt) triggar också smärta i höften. Att sitta ner triggar å andra sidan smärta i ryggslutet, och även i skulderbladen.
Att öht få ont i höften triggar smärta i rygg och skulderblad. Antagligen för att jag spänner mig.

Ingen smärtlindring jag tagit hittills har hjälpt mot den här värken. Det enda det kan hjälpa mot är de gånger jag får ont i huvudet som en bieffekt av för mycket värk i nacke, käkar.

En molande värk i nacken känner jag av hela jäkla tiden. Det är inte alltid jobbigt som så att jag tänker på det mycket, men det finns där. Jag fattar inte vad som hände när jag var inlagd på sjukhuset. Jag har aldrig haft ont i nacken tidigare, men då uppkom det. För mycket stillasittande (stillaliggande)? Det blev värre efter operationen, men läkare sa att de inte gjort något som jag borde fått ont av.

Jag känner mig stressad också. Stressad över smärta som aldrig går över, och stressad för att jag är hemma mycket från jobb.



Jag har i alla fall lite i rullning. Kiropraktor, sjukgymnast och företagsläkare. Jag ska ringa vårdcentralen också. Jag ska också börja träna när jag hittar en vettig sport-bh jag kan använda utan att den triggar smärta.

 

[Sasse]

det där låter ju hemskt, kan det vara reumatism? Elallergi? Någon annan typ av allergi? Äter du bra mat? Är normalviktig? Hur mår du psykiskt?

Elallergi? Jag har inga symptom på allergi, utöver i så fall det jag beskrivit. Äter bra mat? Jag äter. Min kost kan förbättras. Jag äter mig mätt, men äter för få gånger. Jag försöker tänka på vad jag äter, men mitt största problem är nog att när jag är trött (vilket är ofta) häver jag i mig onyttigheter. Det i kombination med att jag är rädd för att träna är ingen höjdare.

Överviktig, mycket p.g.a. ovanstående. Jag skulle må bra av att gå ner i vikt och träna, men är som sagt skiträdd att det ska trigga mer smärta. Det brukar göra det, även om det säkert i längre loppet blir bättre.

Just nu mår jag inte jättebra psykiskt. Det har varit skitjobbigt sedan förra hösten när jag började få regelbundna gallstensattacker. Jag har mer än en gång funderat på självmord, men det är bara när jag har väldigt ont som jag tänker så och inte annars. Sedan all stress stressar också.

Reumatism har flera "föreslagit", men jag vet inte. För egen del har jag funderat mer på fibromyalgi, om det nu inte är så att jag är "frisk" och bara har värk sas.

 

[DarkInNight]

(Allt nedan är inte ett svar till dig, utan jag försöker även analysera för att kunna komma ihåg till läkarkontakter)

Jag har bokat tid hos en företagsläkare nu. Ska dit nästa vecka så får vi se vad han säger. Sjukgymnast har de också där, och det kan väl hända att jag får fortsätta där sedan. Jag har även en privat sjukgymnast och hon tror att mina problem beror på dålig hållning. Hon kunde inte få fram något som bevisade hennes tes när hon undersökte mig sist, men hon tror ändå att det är där problemet är sas.

Jag tycker det är jättesvårt med sjukgymnaster och att hitta någon bra. Hon jag går till nu förklarar att det kan bero på det, och då måste vi göra så för att försöka rehabilitera. Jag behöver inte tjata på fler besök utan hon har en rehabiliteringsplan. Andra jag varit hos har bara "här får du några övningar" och skickar hem en.

Samtidigt som jag tycker hon jag har nu är bäst av de jag haft, så är jag lite skeptisk att det beror på hållning enbart. Jag har försökt att fundera en massa på när det uppkom och varför. Problemen med mina axlar uppkom "plötsligt" vill jag minnas, runt 2014-2015. Innan dess har jag varit så gott som smärtfri. Under dessa åren hade jag rätt stora problem med depression och jag vet att jag hade väldigt ont under den värsta tiden. Mycket panikångest, mycket bröstsmärtor. Det här kanske är min trigger?

Jag minns också att jag började träna på gym vid -14 eller -15, och att jag till en början var helt smärtfri, men att problemen med axlarna kom "plötsligt" någon gång därefter och att jag inte kunde styrketräna längre på samma sätt.

Därefter har det gått lite upp och ner. Jag började gå till kiropraktor sommaren -16 för ryggvärk, och vintern samma år blev jag påkörd som gjorde allt hundra gånger värre.

Jag vet inte hur mycket jag kan ha ändrat på efter att jag blev påkörd. Jag kunde inte gå utan att få ont, så det känns inte helt orimligt att jag försökt hitta någon lösning på det problemet, ändrat gångstil eller annat, försökt parera smärtan. Jag vet inte, det jag vet är att jag är försiktig när jag går i dagsläget. Försiktig och stel.

Min sjukgymnast frågar mig ofta om det finns triggers till smärtan i olika områden, men jag tycker det är svårt att avgöra. Det jag kommit fram till hittills är att bh, ryggsäck eller annat som "håller om" den delen av kroppen triggar smärta. Att vara aktiv med muskulaturen (rykta häst, mocka, eller skriva vid datorn) triggar också smärta.
Gå i trappor triggar höften och benen, som tappar känsel och domnar. Knäna gör ont. Att stå för mycket, vissa rörelser (t.ex. svänga runt) triggar också smärta i höften. Att sitta ner triggar å andra sidan smärta i ryggslutet, och även i skulderbladen.
Att öht få ont i höften triggar smärta i rygg och skulderblad. Antagligen för att jag spänner mig.

Ingen smärtlindring jag tagit hittills har hjälpt mot den här värken. Det enda det kan hjälpa mot är de gånger jag får ont i huvudet som en bieffekt av för mycket värk i nacke, käkar.

En molande värk i nacken känner jag av hela jäkla tiden. Det är inte alltid jobbigt som så att jag tänker på det mycket, men det finns där. Jag fattar inte vad som hände när jag var inlagd på sjukhuset. Jag har aldrig haft ont i nacken tidigare, men då uppkom det. För mycket stillasittande (stillaliggande)? Det blev värre efter operationen, men läkare sa att de inte gjort något som jag borde fått ont av.

Jag känner mig stressad också. Stressad över smärta som aldrig går över, och stressad för att jag är hemma mycket från jobb.



Jag har i alla fall lite i rullning. Kiropraktor, sjukgymnast och företagsläkare. Jag ska ringa vårdcentralen också. Jag ska också börja träna när jag hittar en vettig sport-bh jag kan använda utan att den triggar smärta.

Raderat. Jag snurrade till det för mkt.

 

[TeamLundVer]

Jag behöver skriva av mig. Jag känner mig nedstämd och är så sjukt trött på att ha ont. Jag har haft ont i flera år, främst i axlarna/skulderblad, som uppkom ”plötsligt” och utan någon direkt anledning. Jag märkte främst av det vid styrketräning, att axlarna inte orkade. Smart som jag var kollade jag aldrig upp det.

Sedan har det gradvis blivit sämre. Jag fick ont i ryggen några månader/år efter smärtan i axlarna uppkommit.

I perioder har det blivit bättre, tills jag 2016 blev påkörd av en bil och fick mer ont igen. Smärtan satte sig främst i höften och ben, och under ungefär 1,5 år kunde jag inte gå normalt. Sedan började det lätta. Nu kan jag gå smärtfritt, men fortfarande inte springa. Jag är fortfarande avsevärt mycket stelare och med mindre kraft i höger ben, vars sida jag blev träffad på av bilen.

Ryggvärken blev kraftigt försämrad efter olyckan. Promenader funkar bäst för ryggen, men jag hade samtidigt så ont i höften att jag knappt kunde gå. Jag vet inte hur jag tog mig ur den perioden med vettet i behåll, jag kände mig ofta galen av smärta och som att jag hamnat i en ond cirkel jag inte kunde ta mig ur.

Jag började rida en ny häst och jag minns att jag fick mer ont i rygg och axlar av att rida henne. Vad det berodde på mer exakt - hästens sega gångarter, envishet, bångstyrighet eller den kassa utrustningen - vet jag inte. Kanske en kombination? Jag fortsatte hanka mig fram i ridningen fastän det gjorde mycket ont. En ridtur innebar tillslut 3 veckors intensiv smärta i ryggen. Det funkade inte. Jag kunde inte göra något dessa perioder alls.

Jag fick nytt jobb i samma veva som jag beslutade mig att sluta rida. Jobbet blev rena chocken för kroppen. Mycket stillasittande. Jag har nog sällan haft så ont. Efter prat med chefen ändrades arbetsuppgifterna något, och det funkade. Tills jag var tvungen att gå tillbaka till mina gamla arbetsuppgifter och fick ont igen. Sökte då nytt jobb som jag fick. Smärtan var någorlunda under kontroll.

Under hösten -19 fick jag gallstensproblematik. Jag fick smärtanfall regelbundet i 7 månaders tid. Det var väldigt stressande att hela tiden veta att det skulle komma men inte när. Jag fick inte hjälp av vården förrän mars -20, som tillslut tog min smärta på allvar. Nu är gallblåsan bortopererad och jag är ett bekymmer mindre.

Men, under januari har jag haft konstant värk i kroppen. Jag trodde det berodde på stress pga gallstensanfallen och att det skulle försvinna så småningom. Men det har det inte gjort. Det har gjort mer ont efter operationen.

Sedan januari har jag haft ont i ansiktet, käkleden, nacken, axlarna, fingertoppar (och armar), ryggslut, höft, benen (främst lår), knän och fötter. Värken är mer eller mindre konstant.

Av någon anledning får jag mer ont om jag har bh på mig och kan då få bröstsmärtor.

Jag sitter i princip aldrig vid datorn hemma längre, klarar inte av det. Varje gång innebär en våg av smärta som varar flera dagar.

Jag har alltid fått mer ont när jag jobbat, varför vet jag inte. Jag försöker variera att stå och sitta, försöker gå runt då och då. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag är sjuk rätt ofta pga värk. Det är en stor stress för mig att vara hemma så ofta. Chefen är bra, men man vet aldrig...

Jag har sedan flera år gått till kiropraktor, och det har hjälpt något enormt. Jag har även gått till sjukgymnast då och då. Upplever det som svårt att hitta någon vettig. Senaste har förklarat en del och försökt hitta en anledning. Hon tror att min värk beror mycket på att jag står och går fel, att jag är för stel, men samtidigt är jag överrörlig. Hon tyckte det var dumt att jag slutat rida, för min hållning har försämrats. Vad jag ska göra med den infon vet jag inte.

Att sluta med hästar dödade en stor del av mig. Jag har fortfarande inte återhämtat mig, har inga nya intressen. Det är fortfarande tomt där hästar en gång tog plats. Ibland är jag sugen på att börja, men rädslan för mer smärta tar död på den lusten.

Jag tränar ingenting just nu, och det är inte bra såklart. Jag är sjukt rädd för smärtan jag kommer få när jag börjar igen. Det blir alltid påtagligt mycket värre efter avbrott.

Jag har redan konstant ont. Jag orkar inte mer. Jag bryter ihop oftare och oftare för att jag inte orkar. Idag tog jag mig knappt ur sängen för att jag har skitont. Jag är så trött på att alltid ha ont och funderar ibland på att ta livet av mig för att slippa. Ingenting hjälper någonsin. Det kan bli bättre i perioder, men försvinner aldrig.

Det känns bättre att skriva ner allt. Nu har min ångest avtagit något, men jag är så less på detta.

Se om du kan få en remiss till multimodal smärtbehandling

 

[Sasse]

Var kan man få en sådan remiss ifrån? Vårdcentralen eller på andra ställen också? @TeamLundVer

 

[KattenMjau]

Utan att ha någon kvalificerad vårdkunskap över huvudtaget funderar jag på om du kan ha fått nerver i kläm efter trafikolyckan.

Sen kan jag också tipsa om att Reumatikerförbundet har en frågelinje, Reuma Direkt, där kunnig vårdpersonal svarar på frågor från både reumatiker, personer som misstänker att de har en reumatisk sjukdom, anhöriga och även sjukvårdspersonal. Man kan både ringa och maila. Kontaktuppgifterna finns på deras hemsida.

Oavsett så hoppas jag du möter någon som tar dina smärtor på allvar och att du får en (eller kanske flera) diagnos(er) snabbt! Det är ett helvete att gå runt med värk!

 

[TinyWiny]

Har din överrörlighet undersökts någon gång? Sådant kan ge mycket smärtor och det krävs en sjukgymnast som verkligen kan det där för att övningarna ska bli rätt. Precis som du själv är inne på blir det värre när man inte rör sig, dina muskler runt lederna blir mindre effektiva och då gör det mer ont i lederna för att de inte får stöttning av musklerna.

En remiss till smärtläkare tycker jag du ska be företagsläkaren om som kan göra en helhetsbedömning av dina smärtor och vilken hjälp som kan vara aktuell i ditt fall. Långvariga smärtor gör att en generell smärtökning sker och den behöver hävas/stoppas.

Sedan tycker jag att du ska ge dig själv mål som du kan klara. Du ska inte träna hårt. Du ska göra det du kan här och nu. Kan du gå t ex 100 meter så gå 100 meter och var nöjd med det. Utmana dig själv att gå lite längre efter ett tag men var snäll mot dig själv. Gör inte mer än att du kan göra om samma sak dagen efter.

 

[Sasse]

Har din överrörlighet undersökts någon gång? Sådant kan ge mycket smärtor och det krävs en sjukgymnast som verkligen kan det där för att övningarna ska bli rätt. Precis som du själv är inne på blir det värre när man inte rör sig, dina muskler runt lederna blir mindre effektiva och då gör det mer ont i lederna för att de inte får stöttning av musklerna.

En remiss till smärtläkare tycker jag du ska be företagsläkaren om som kan göra en helhetsbedömning av dina smärtor och vilken hjälp som kan vara aktuell i ditt fall. Långvariga smärtor gör att en generell smärtökning sker och den behöver hävas/stoppas.

Sedan tycker jag att du ska ge dig själv mål som du kan klara. Du ska inte träna hårt. Du ska göra det du kan här och nu. Kan du gå t ex 100 meter så gå 100 meter och var nöjd med det. Utmana dig själv att gå lite längre efter ett tag men var snäll mot dig själv. Gör inte mer än att du kan göra om samma sak dagen efter.

Nej, jag har inte blivit undersökt för överrörlighet. Jag har aldrig tänkt att jag skulle vara det, men min sjukgymnast som jag besökte i mars tyckte det. Jag vet inte riktigt vad jag ska leta efter för sjukgymnast. Den jag har nu är ju inne på att det är min hållning som är främsta problemet, bör jag söka mig till en annan? Själv tänker jag nog att min hållning blivit sämre p.g.a. smärta, men den kan såklart även ha varit kass från start. Jag har ingen aning varför jag fått ont, utan bara tänker att depressionen och bilolyckan kan ha en rätt stor del i det.

Jag kan absolut sätta mål till mig själv. Promenera är det jag främst haft i åtanke de senaste veckorna, att gå hem efter att jag slutat. Det är 2-3 km och funkar när jag inte har ont i höften/fötter. Någon gång när jag sover bättre kanske jag även kan gå till jobb.

Vad gäller promenader märker jag rätt stor skillnad när jag är ute och går med föräldrarnas hund, och när jag är ute själv. Smärtan blir bättre på turerna med hund, kan t.o.m. försvinna under tiden och en stund efter. Promenerar jag själv går det inte nödvändigtvis över, och kommer snabbare tillbaka.

Jag ska absolut be företagsläkaren om en remiss till smärtläkare. Jag kan knappt bärga mig tills jag ska dit, det är så många dagar... Hoppas jag får någon som lyssnar.

 

[TinyWiny]

Nej, jag har inte blivit undersökt för överrörlighet. Jag har aldrig tänkt att jag skulle vara det, men min sjukgymnast som jag besökte i mars tyckte det. Jag vet inte riktigt vad jag ska leta efter för sjukgymnast. Den jag har nu är ju inne på att det är min hållning som är främsta problemet, bör jag söka mig till en annan? Själv tänker jag nog att min hållning blivit sämre p.g.a. smärta, men den kan såklart även ha varit kass från start. Jag har ingen aning varför jag fått ont, utan bara tänker att depressionen och bilolyckan kan ha en rätt stor del i det.

Jag kan absolut sätta mål till mig själv. Promenera är det jag främst haft i åtanke de senaste veckorna, att gå hem efter att jag slutat. Det är 2-3 km och funkar när jag inte har ont i höften/fötter. Någon gång när jag sover bättre kanske jag även kan gå till jobb.

Vad gäller promenader märker jag rätt stor skillnad när jag är ute och går med föräldrarnas hund, och när jag är ute själv. Smärtan blir bättre på turerna med hund, kan t.o.m. försvinna under tiden och en stund efter. Promenerar jag själv går det inte nödvändigtvis över, och kommer snabbare tillbaka.

Jag ska absolut be företagsläkaren om en remiss till smärtläkare. Jag kan knappt bärga mig tills jag ska dit, det är så många dagar... Hoppas jag får någon som lyssnar.

Alla allmänläkare bör kunna undersöka om och isåfall hur överrörlig du är och ja, det kan påverka, mycket till och med. Även hos en helt frisk "normal" person blir lederna lidande av minskad muskelmassa men hos någon som är överrörlig kan det vara skillnaden mellan ständig smärta och subluxerande leder eller smärta efter yttertöjningar och överansträngning.

För en person utan överrörlighet är det ingen fara att tänja lederna i ytterläge medans man ska undvika det maximalt vid överrörlighet eftersom det frestar på leden på ett mycket ofördelaktigt sätt.

Ens hållning är enormt viktig och det kvittar nu om det är något som kom med olyckan eller om det alltid har varit så. Det viktiga är att hitta en bra hållning nu. Tänk en häst som hela tiden använder sin kropp snett. Hen kommer få förslitningsskador. Tänk rakriktning även på dig själv. Var uppmärksam på hur du rör dig, rör du igenom höfterna när du går eller rör sig bara benen och kanske ryggen? Tänk att du har cykeltrampor i höfterna, de ska gå runt hela vägen, inte stanna på hälften. Du kan sätta händerna på baksidan av höfterna för att kolla själv så att de går runt. Rumpan ska gå upp och ner flera cm i höjdriktning vid varje steg. Det kan kännas jobbigt i början och kan ibland vara svårt att hitta rätt men några snabba steg gör det lättare att hitta rätt känsla. Även lite lutning på underlaget kan hjälpa till att hitta rätt. Detsamma gäller dina axlar, precis som när du rider behöver du var rak när du går men inte spänd utan avslappnad. Ryggen ska vara rak men sviktande, också precis som när du rider. Är den inte det faller du fram och får sämre hållning. Också jobbigt i början med med hjälp av promenader där höfterna rör sig rätt kan man komma ganska långt.

Kan det vara så att du går snabbare när du går med hunden? Det kan vara så att du då rör igenom höfterna på ett bra sätt och att det därför minskar smärtan. Att man behöver göra rörelserna varje dag för att få effekt är inte ovanligt. För mig räcker det med att promenaden uteblir en dag för att smärtpåslaget ska bli rejält. Att gå varje dag den sträcka man klarar är toppen men utöka inte i sådan mängd att du istället struntar i det ibland. Den träning som blir av är den som är bra och det är bättre att ligga kvar på en nivå man klarar än att få bakslag. Det viktiga är just varje dag. Bra skor och att röra igenom har varit framgångskoncept för mig. Underlaget spelar också roll. Jag har inga problem med att gå 4 km i kuperad varierad terräng på gräs, grus och skogsvägar och rejäla backar upp och ned men kan inte gå samma sträcka på grusväg eller asfalt och framförallt inte om det är platt utan den variation backar upp och ner gör.

Om du ska byta sjukgymnast eller inte kan jag inte uttala mig om men läs på själv om överrörlighet och skapa dig en egen uppfattning om hens kunskaper på området verkar vettiga. Tyvärr har alldeles för många dåliga kunskaper om överrörlighet men så är det ju, ingen kan kunna allt. Därför har jag lärt mig själv vad som fungerar och inte och mina kunskaper i hästträning har varit till stor hjälp! Tvärtemot för friska människor bör man undvika träningsvärk när man redan har ont. Smärta föder smärta och kroppen kan inte avgöra vilken smärta som är ofarlig utan det är smärta alltihopa vilket gör att hjärnan signalerar till en att hålla sig stilla. Det är en jäkla uppförsbacke när man ska komma igång och börja röra sig och man får försöka lära sig tyda sin kropps signaler för att skilja på vad som gör ont negativt och vad som inte är farlig smärta. Det viktiga är att börja lugnt, inte pressa på utan vara nöjd med det man kan göra.

Håller tummarna för att du får bra hjälp!

 

[Sasse]

Nu så har jag varit hos allmänläkare. Han upplevde inte mig som överrörlig. Svårt att veta hur det ligger till när de säger olika saker.

Han hänvisade mig att gå till vårdcentralen för en smärtutredning. Han skickar inte själv remiss utan att veta mer vad det kan vara sas, men han var inne på fibromyalgi, som jag själv varit inne på. Han tyckte reumatism lät osannolikt utifrån hur min smärthistoria ser ut. Så jag ska ringa vårdcentralen, och då frågar jag även huruvida de tycker jag är överrörlig eller ej.

Allmänläkaren var inne på att min sjukgymnast eventuellt misstänker fibromyalgi, men att det inte är något de säger "hur som helst".

Olika prover ska tas för att utesluta att det kan vara något helt annat. Sedan ska min chef kolla upp om vi inte kan boka in en agronom till arbetsplatsen.

Sjukgymnasten var jag hos för några dagar sedan. Hon "masserade" axelpartiet och så fick jag göra övningar, samt att mina axlar är tejpade för att påminna mig om att ha bättre hållning. Det hjälper nog ibland, när jag tänker på det.

Jag vet inte om det är på grund av senaste besöket ovan, tejpen, eller om jag bara har en bra vecka nu. Men jag har inte haft särskilt ont de senaste dagarna. Överlag kommer och går värken i perioder. Jag har haft jätteont i 1-2 veckor och stundtals knappt kunnat röra mig, medan det nu är bra. Jag känner fortfarande viss värk, men i det stora hela är det ok.

Ens hållning är enormt viktig och det kvittar nu om det är något som kom med olyckan eller om det alltid har varit så. Det viktiga är att hitta en bra hållning nu. Tänk en häst som hela tiden använder sin kropp snett. Hen kommer få förslitningsskador. Tänk rakriktning även på dig själv. Var uppmärksam på hur du rör dig, rör du igenom höfterna när du går eller rör sig bara benen och kanske ryggen? Tänk att du har cykeltrampor i höfterna, de ska gå runt hela vägen, inte stanna på hälften. Du kan sätta händerna på baksidan av höfterna för att kolla själv så att de går runt. Rumpan ska gå upp och ner flera cm i höjdriktning vid varje steg. Det kan kännas jobbigt i början och kan ibland vara svårt att hitta rätt men några snabba steg gör det lättare att hitta rätt känsla. Även lite lutning på underlaget kan hjälpa till att hitta rätt. Detsamma gäller dina axlar, precis som när du rider behöver du var rak när du går men inte spänd utan avslappnad. Ryggen ska vara rak men sviktande, också precis som när du rider. Är den inte det faller du fram och får sämre hållning. Också jobbigt i början med med hjälp av promenader där höfterna rör sig rätt kan man komma ganska långt.

Kan det vara så att du går snabbare när du går med hunden? Det kan vara så att du då rör igenom höfterna på ett bra sätt och att det därför minskar smärtan. Att man behöver göra rörelserna varje dag för att få effekt är inte ovanligt. För mig räcker det med att promenaden uteblir en dag för att smärtpåslaget ska bli rejält. Att gå varje dag den sträcka man klarar är toppen men utöka inte i sådan mängd att du istället struntar i det ibland. Den träning som blir av är den som är bra och det är bättre att ligga kvar på en nivå man klarar än att få bakslag. Det viktiga är just varje dag. Bra skor och att röra igenom har varit framgångskoncept för mig. Underlaget spelar också roll. Jag har inga problem med att gå 4 km i kuperad varierad terräng på gräs, grus och skogsvägar och rejäla backar upp och ned men kan inte gå samma sträcka på grusväg eller asfalt och framförallt inte om det är platt utan den variation backar upp och ner gör.

Nej, jag skulle inte säga att jag går snabbare när hunden är med, tvärtom. Däremot är jag nog mer rörlig rent allmänt. Springer lite, kastar pinnar, öht är mer aktiv i hela kroppen. Terrängen är varierande, grusväg, småstigar, offroad. Är jag själv går jag oftast på asfalt, dessutom ofta med ryggsäck/handväska, vilket kanske kan spela roll.

När jag går kan jag både gå stelt och "vanligt" sas. Ibland känns det som att jag går på styltor, och då förstår jag att jag inte går korrekt. Men generellt skulle jag nog våga säga att jag rör mig relativt normalt. Min sjukgymnast kanske skulle säga något annat, vad vet jag, men det är min egen uppfattning att höften rör sig som den ska. Ryggen och axeln däremot hamnar nog fel.

Jag har som mål att vara ute och röra mig varje dag, och det håller jag någorlunda. Det beror på hur ont jag har, men oftast funkar det att vara ute en liten stund i alla fall. Längden brukar variera en del, men för min del funkar det bättre att tänka att jag ska gå en stund varje dag än att jag behöver gå en viss sträcka varje dag. Det senare kommer förr eller senare få bakslag när jag har så ont att jag knappt kan gå, och då tappar jag motivationen.

Tack för all din hjälp! Det är väldigt lärorikt att läsa dina inlägg