Organdonation - hur känner du?

[nullo-modo]

Ser inte heller varför det skulle vara konstigt att agera på ett sätt i sitt yrkesutövande och diskutera på ett annat sätt privat. Folk jobbar ju med massa saker som de privat aldrig skulle ta i med tång.
Att få diskutera och fråga på ett diskussionsforum privat kan ju snarare öka kompetensen i sin yrkesroll, just för att man kan ställa frågor som man som professionell inte kan ställa.

Är inte diskutera som fick mig att reagera utan att sakna insikten att vara rädd för något efter döden, något som inte är direkt ovanligt.

 

[literealistisk]

Jag är organdonator och det vet de i min omgivning också om att jag är. Skriven i Tobiasregistret och har försökt ge blod, men de vill inte ha det. Jag har ingen i min närhet som har behövt organ, men däremot folk som varit väldigt sjuka och jag vill göra allt jag kan för att bidra, både med organ och forskning.

 

[Sel]

Hur funkar det egentligen om man väljer att donera kroppen till medicin/forskning? Slipper eventuella anhöriga betala för begravning etc då?

 

[Kirre]

Är inte diskutera som fick mig att reagera utan att sakna insikten att vara rädd för något efter döden, något som inte är direkt ovanligt.

Jag uppfattade inte att det var generellt rädslor efter döden som inte det fanns insikt om och det har ju egentligen inget med hur man utövar sin profession att göra oavsett. Finns massor av saker i mitt jobb som är totalt oförståeligt hur folk tänker och resonerar, nya saker var och varannan dag, jag gör ju inte mitt jobb mindre proffsigt för det.
Och som jag förstod det var det ju fobierna i livet, typ nålfobi personen var rädd för, inte det "vanliga" efter-döden-rädslan om vad som händer, förruttnelse etc som jag gissar att @Stinaelin säkert hört och bemött.

 

[Sassy]

Jag förstår inte att du inte förstår. Man kan ju tex vara rädd för döden. Det är inte ovanligt eller konstigt. Vad är skillnaden?

Jag har alltid utgått ifrån att rädsla för döden handlar om att vara rädd för att dö, vilket är en helt annan sak. Jag har heller aldrig tidigare hört människor uttrycka en rädsla för att vara döda. (Om man inte är övertygat religiös och tror på ett liv efter döden, men då är det väl i rimlighetens namn just vad som händer med det livet efter döden som är problemet? )

Är människor i allmänhet rädda för att vara döda? Vad är det i det läget man är rädd för?

(Jag har också fobier, som ju definitivt är irrationella i många lägen, men det är inget konstigt för mig att andra som inte lider av samma fobi undrar. Det är ju inte "inte förstå" som är problemet, utan när det kommer till "inte respekterar".)

 

[nullo-modo]

Jag var inskriven i registret men tog bort mig efter en dokumentär där det var en hårfin linje mellan liv och död på en patient och de började behandla patienten som en donator och inte patient längre. Det hände i Danmark. Sedan plockade de organ på en kompis syskon när hon dog. Läkarna frågade om medgivande från anhöriga men det visade sig att de tagit organen innan och inte berättat det.
Jag litar tyvärr inte på vården annars hade jag kanske donerat.

Jag och en annan pratade om den danska dokumentären härom veckan men vi kom inte på vad den heter, kommer du ihåg det?

 

[hastflicka]

Min mamma var inte donator, men nar hon dog (hemma i sangen) ringde en overlakare fran Huddinge Sjukhus och undrade om de kunde fa anvanda kroppen till lakar studenter for att trana operationer.
Sjalvklart sa jag ja ... om nagon av mina anhoriga eller goda vanner skulle behova en sadan operation vore det ju bra om de kan det ordentligt, tanker jag.

 

[Youma]

Jag tänker inte kalla dig självisk men blev lite fundersam. jag är också Extremt spruträdd, men när du donerar är du ju död så då kvittar det? Eller är det tanken på även det som är jobbig?

I livet finns det inte en chans att jag donerar heller, vare sig blod, märg eller organ.

Fast det är inte när man är död som man är rädd, utan när man lever. Lite som en del inte vill bli kremerade, av rädsla för hur det känns att brinna och liknande.

Rädsla och ångest när man lever är väl högst kännbart, inte sant?
Sen att fobier och rädslor är sällan rationella hör ju till.

 

[Youma]

Skulle gärna slippa kremeras pga miljöbelastningen men blir svårt, de bättre metoderna är inte godkända här i EU.

https://www.sandaren.se/nyhet/vattenkremering-ett-gront-alternativ-vid-livets-slut

Får man starta en religion som har klimatavtrycksminimering som helig ritual?

Jag har velat starta en ateist-församling i flera år.. Just för såna syften och för att kunna ha övergångsritualer som inte är kopplade till ett särskilt högre väsen, samt att kunna ha en fin lokal till allt detta.

 

[Snubbelfot]

Jag är registrerad organdonator. För mig skulle det kännas märkligt att inte vara det. Precis som @Ramona m fl har jag ägnat mig åt en del högriskaktiviteter som har höjt sannolikheten att jag skulle komma ifråga som donator. Och idag arbetar jag i en verksamhet som bl a utför organdonationer, vi får konkret återkoppling efter varje fall och ser den väldigt påtagliga nyttan med organdonation.

 

[sjoberga]

För övrigt så tror jag det är ett icke problem när jag trillat av pin för jag tror att Xenotransplantation har kommit långt tills det är min tur.

Jag tror också det kommit långt om 50 år för vissa specifika transplantationstyper. För andra typer kommer det alltid vara levande donatorer som är det bäst fungerande eller enda alternativet. Men donationsfrågan för egen del kommer att avgöras långt innan behovet av levande organ är annat än skriande och kan rädda liv.

 

[sjoberga]

Hur funkar det egentligen om man väljer att donera kroppen till medicin/forskning? Slipper eventuella anhöriga betala för begravning etc då?

Ja, det brukar ingå i avtalet vid helkroppsdonation (här i Sverige).

Det behövs fler som donerar hela sin kropp, det är för få.
https://ki.se/neuro/organ-och-helkroppsdonationer

 

[sjoberga]

Men det viktiga är att alla anmäler sig till donationsregistret oavsett inställning!

Det hemskaste som inträffar hela tiden är att organ går till spillo som skulle kunna ha räddat liv, enbart för att anhöriga är osäkra på vad personen tyckte i frågan. Berätta för anhöriga. Registrera i donationsregistret.

Att inte registrera sin önskan i registret - det tycker jag är underbetyg som samhällsmedborgare.

 

[athena_arabians]

Jag är anmäld till donationsregistret och anhöriga är medvetna om min vilja. Däremot tror jag inte mina organ kommer att duga, pga medicinering och sjukdom. Jag får inte lämna blod av samma anledning vilket är synd, jag har inga som helst problem med nålar (och tack vare medicinerna har jag tillräckligt högt blodvärde numera för att få donera).

Sedan är det givetvis upp till var och en... men för min egen del så eftersom jag är villiga att ta emot både blod och organ så är jag villig att donera. Det har med min moral att göra. Jag har förståelse för de som inte klarar det men för min egen del vore ett annat förhållningssätt inte acceptabelt.

 

[athena_arabians]

Men det viktiga är att alla anmäler sig till donationsregistret oavsett inställning!

Det hemskaste som inträffar hela tiden är att organ går till spillo som skulle kunna ha räddat liv, enbart för att anhöriga är osäkra på vad personen tyckte i frågan. Berätta för anhöriga. Registrera i donationsregistret.

Att inte registrera sin önskan i registret - det tycker jag är underbetyg som samhällsmedborgare.

Det håller jag verkligen med om! Som anhörig som fått ordna två begravningar på egen hand så är det mycket nog ändå när någon närstående går bort (och då var det inte akuta dödsfall pga trauma som det är i ett donationsscenario). En sak mindre att ta beslut om är mycket positivt.

Edit: Och har en en mycket stark vilja åt endera håller tycker jag faktiskt det är slött att inte registrera den. Det tar ju faktiskt inte lång tid.

 

[EZMK]

Är inte diskutera som fick mig att reagera utan att sakna insikten att vara rädd för något efter döden, något som inte är direkt ovanligt.

Men vi kan ju inte bara sitta och förvänta oss att människor bara föds med insikter och kunskap? Det är ju bevisligen en aspekt av fobier som inte är särskilt självklar då flera bukefalister stämt in i att de inte hade en aning om att det fungerade så. Eftersom @Stinaelin nu tagit upp det i tråden så är några personer en insikt rikare kring fobier.

Det är ju helkonstigt att gå in i en diskussionstråd som ganska tydligt rör sig i området för en fobi, nämner en aspekt kring en fobi och sedan blir upprörd över en rimlig följdfråga. Att sedan få påhopp om sin yrkesroll kring något sådant är ju helt oproportionerligt.

 

[Shaggy]

Det är ju helkonstigt att gå in i en diskussionstråd som ganska tydligt rör sig i området för en fobi, nämner en aspekt kring en fobi och sedan blir upprörd över en rimlig följdfråga. Att sedan få påhopp om sin yrkesroll kring något sådant är ju helt oproportionerligt.

Intressant att du anser att det är en adekvat upplysning att "men då är man ju död". Den typen av påståenden kan inte handla om annat än att förminska och trycka ner och jag har verkligen försöket hitta en mer positiv ingång än så. Du får läsa följdfrågan utifrån den kontexten. En intresserad fråga om problemet hade varit något annat men här valde personen besserwisser modellen istället för att vara äkta intresserad.

 

[Fetaost]

Jag förstod inte hur en fobi kan sträcka sig till efter döden. Fobi i levande tillstånd förstår jag.

Det var inte meningen att kränka någon utan jag fick inte ihop detta. Uppenbarligen har jag kränkt @Shaggy och det var ytterst onödigt.
Att en ursäkt emottages vore kanske för mycket att hoppas på, men jag ber om ursäkt i alla fall.

Oavsett har jag fått något att tänka på.

Fobier är ologiska och kan ge ångest bara av tanken. Själv har jag fobi för maskar och laver så allt annat än kremering är otänkbart. Jag vill inte ens snudda vid tanken på kista under jorden osv hur död jag än är för bara tanken ger obehagskänsla.

Står sen länge i donationsregistret.

 

[MidnightSoul]

Är organdonator, men donerar ej kroppen till forskning.

 

[bumpo]

Jag är registrerad i donationsregistret att de får ta vad de kan tänkas behöva eller vilja ha. Det är även känt för mina anhöriga.

Jag önskar att jag kunnat ge blod men har haft för låga järnvärden eller för lågt blodtryck men nu när de verkar kamma till sig så ska jag försöka efter graviditeten och amningen igen.

Det är även allmänt känt hur jag vill att min begravning ska gå till.