Organdonation - hur känner du?

[Sel]

Bor i Österrike och här doneras organ automatiskt om man inte avanmäler sig.
Jag ser drt som självklart för mig att man får ta vad man kan efter min död. Om det skulle hända min barn ngt skulle jag inte heller tveka att donera deras organ.

Tyvärr får jag inte ge blod annars hade jag gjort det.

Precis som här. Jag tycker att det är super! Själv hade jag lätt glömt bort att registrera mig annars, det hade blivit en sådan där grej jag "gör en annan dag."

 

[Stinaelin]

Kan gå till min mamma där dom visste att det inte var långt kvar när cancersömnen kom tätare och tätare så hon fick frågan om hur hon ställde sig till att donera (inte organdonation i hennes fall men väl donation).
Att då säga nej och varför till någon som inte har större förståelse är skrämmande enligt mig.

Åh, men det är en stor skillnad på att diskutera här och hur vi pratar med anhöriga och patienter anser jag!

Detta ser jag som ett forum för en kan lyfta okunskap (både min och andras) och vända och vrida på resonemang.

Skulle aldrig drömma om att diskutera och ifrågasätta patienter eller anhöriga.

 

[Sassy]

Kan gå till min mamma där dom visste att det inte var långt kvar när cancersömnen kom tätare och tätare så hon fick frågan om hur hon ställde sig till att donera (inte organdonation i hennes fall men väl donation).
Att då säga nej och varför till någon som inte har större förståelse är skrämmande enligt mig.

Fast va? Det är väl en jäkla skillnad i hur man pratar med en patient och hur man argumenterar i en diskussionstråd?

Jag fattade verkligen inte heller att en fobi i livet påverkar hur man vill att ens kropp ska bli behandlad efter döden, och kan inte alls få ihop det resonemanget utan följdfrågor... Inte för att jag inte respekterar folks fobier, utan för att jag verkligen aldrig tidigare tänkt tanken på att det finns folk som utsträcker sin rädsla till att omfatta kroppen när man är borta.

 

[nullo-modo]

Åh, men det är en stor skillnad på att diskutera här och hur vi pratar med anhöriga och patienter anser jag!

Detta ser jag som ett forum för en kan lyfta okunskap (både min och andras) och vända och vrida på resonemang.

Skulle aldrig drömma om att diskutera och ifrågasätta patienter eller anhöriga.

Så du har förståelse för att fobier kan sträcka sig att gälla efter döden i ditt yrke men inte privat?

 

[Sel]

Fast va? Det är väl en jäkla skillnad i hur man pratar med en patient och hur man argumenterar i en diskussionstråd?

Jag fattade verkligen inte heller att en fobi i livet påverkar hur man vill att ens kropp ska bli behandlad efter döden, och kan inte alls få ihop det resonemanget utan följdfrågor... Inte för att jag inte respekterar folks fobier, utan för att jag verkligen aldrig tidigare tänkt tanken på att det finns folk som utsträcker sin rädsla till att omfatta kroppen när man är borta.

Jag blev också nyfiken.
Å andra sidan har jag pratat med människor som tycker tanken på att liket ska förmultna och ätas upp av diverse ohyra är väldigt obehagligt. Det finns väl till och med speciella kistor att köpa (eller fanns förr i tiden i alla fall) för att förhindra detta?

 

[Sassy]

Jag blev också nyfiken.
Å andra sidan har jag pratat med människor som tycker tanken på att liket ska förmultna och ätas upp av diverse ohyra är väldigt obehagligt. Det finns väl till och med speciella kistor att köpa (eller fanns förr i tiden i alla fall) för att förhindra detta?

Ja, jag kan förstå obegagskänslan (och tycker att man givetvis ska få göra sina val efter vad som känns vettigt för sig själv). Jag blev bara så ställd eftersom tanken på rädsla för något som gör ont eller är otäckt för mig är helt avgränsad till mitt levande jag som kan känna eller uppleva det.

 

[Return_to_the_moon]

Jag donerar inte och nu får jag garanterat återigen höra att jag är en egoistisk skitstövel. Orsaken är att jag är psykiskt rädd för tex nålar och får ångest flera dagar innan ett blodprov och kan få ångest attacker även efter.
Så jag är så ogin så jag värderar min egen psykiska hälsa före en minimal möjlighet att någon ska kunna utnyttja mina organ. Får ångest påslag bara av att skriva detta.
Förra gången jag skrev detta fick jag som sagt höra att jag visst skulle donerara och att jag fick lära mig stå ut med tanken. Lär väl ske nu också men den som gick på värst ligger sedan dess på ignore.

Jag vill heller inte donera så du är inte ensam.

 

[Stinaelin]

Så du har förståelse för att fobier kan sträcka sig att gälla efter döden i ditt yrke men inte privat?

Jag lägger mig inte i att förstå folks anledning till beslut tagna runt donation. Jag respekterar den, det räcker.

Här, i ett diskussionsforum, tycker jag det är ok att fråga och försöka förstå.

Sen grundade sig min oförståelse förut på att jag först inte fattade att det handlade om fobi efter döden.

 

[Stinaelin]

Fast va? Det är väl en jäkla skillnad i hur man pratar med en patient och hur man argumenterar i en diskussionstråd?

Jag fattade verkligen inte heller att en fobi i livet påverkar hur man vill att ens kropp ska bli behandlad efter döden, och kan inte alls få ihop det resonemanget utan följdfrågor... Inte för att jag inte respekterar folks fobier, utan för att jag verkligen aldrig tidigare tänkt tanken på att det finns folk som utsträcker sin rädsla till att omfatta kroppen när man är borta.

Jamen precis! Har aldrig hört de tankebanorna förut.

 

[Ramona]

Å andra sidan har jag pratat med människor som tycker tanken på att liket ska förmultna och ätas upp av diverse ohyra är väldigt obehagligt. Det finns väl till och med speciella kistor att köpa (eller fanns förr i tiden i alla fall) för att förhindra detta?

Men nej? Det går väl emot allt sunt förnuft? De som begravs måste ju förmultna och för att förmultning ska ske så behövs det nyttodjur. Man får ju bara graven i ett visst antal år.

Men jag vet inte, jag har noll koll när det kommer till kistor.

 

[nullo-modo]

Fast va? Det är väl en jäkla skillnad i hur man pratar med en patient och hur man argumenterar i en diskussionstråd?

Jag fattade verkligen inte heller att en fobi i livet påverkar hur man vill att ens kropp ska bli behandlad efter döden, och kan inte alls få ihop det resonemanget utan följdfrågor... Inte för att jag inte respekterar folks fobier, utan för att jag verkligen aldrig tidigare tänkt tanken på att det finns folk som utsträcker sin rädsla till att omfatta kroppen när man är borta.

Jag hade inte varit i närheten av att känna det som skrämmande om @Stinaelin inte hade skrivit att det ingår i hens jobb att ta hand om personer i slutskedet.
Stor skillnad att gå in i en diskussion och tidig skiva om att jobba med det OCH inte ha den instinkten jämfört med att diskutera utifrån privatperson perspektiv.

 

[Return_to_the_moon]

Skillnaden är väl att personen som vägrar donera själv kommer att ta emot organ vid eventuell sjukdom. Om alla vägrar att donera kommer det inte finnas några organ så den som behöver det kommer att dö. Vid abort handlar det enbart om kvinnan och hennes beslut om hennes kropp. Det inverkar inte på någon annan. Ja, om man inte är abortmotståndare och hävdar att man mördar ett barn.

Det är inte säkert att man kommer göra det. Jag har ingen lust att få någon annans organ i min kropp.

 

[Sel]

Men nej? Det går väl emot allt sunt förnuft? De som begravs måste ju förmultna och för att förmultning ska ske så behövs det nyttodjur. Man får ju bara graven i ett visst antal år.

Men jag vet inte, jag har noll koll när det kommer till kistor.

Jag var tvungen att kolla upp det, och jag har nog blandat ihop mina fakta lite. Blyförstärkta kistor förekommer fortfarande för att göra förmultningen långsammare och förhindrar lukt och gaser. Drottningen begravdes tydligen i en bara förra året. Praktiskt när de skulle konka runt på henne i flera veckor.

 

[nullo-modo]

För övrigt så tror jag det är ett icke problem när jag trillat av pin för jag tror att Xenotransplantation har kommit långt tills det är min tur.

 

[Return_to_the_moon]

Fast va? Det är väl en jäkla skillnad i hur man pratar med en patient och hur man argumenterar i en diskussionstråd?

Jag fattade verkligen inte heller att en fobi i livet påverkar hur man vill att ens kropp ska bli behandlad efter döden, och kan inte alls få ihop det resonemanget utan följdfrågor... Inte för att jag inte respekterar folks fobier, utan för att jag verkligen aldrig tidigare tänkt tanken på att det finns folk som utsträcker sin rädsla till att omfatta kroppen när man är borta.

Jag förstår inte att du inte förstår. Man kan ju tex vara rädd för döden. Det är inte ovanligt eller konstigt. Vad är skillnaden?

 

[Ramona]

Jag var tvungen att kolla upp det, och jag har nog blandat ihop mina fakta lite. Blyförstärkta kistor förekommer fortfarande för att göra förmultningen långsammare och förhindrar lukt och gaser. Drottningen begravdes tydligen i en bara förra året. Praktiskt när de skulle konka runt på henne i flera veckor.

Fast då finns de ju! Att drottningen skulle begravas i en förstår jag, men vi andra normalt dödliga människor - kan vi också köpa sådana kistor?

Jag bor ändå i närheten av en kistfabrik, men jag har aldrig hört talas om det.

 

[Sel]

Jag hade inte varit i närheten av att känna det som skrämmande om @Stinaelin inte hade skrivit att det ingår i hens jobb att ta hand om personer i slutskedet.
Stor skillnad att gå in i en diskussion och tidig skiva om att jobba med det OCH inte ha den instinkten jämfört med att diskutera utifrån privatperson perspektiv.

Jag tycker inte heller det är särskilt konstigt att ta upp någonting här på forumet som en aldrig skulle lyfta med sina klienter som yrkesperson.

 

[Sel]

Fast då finns de ju! Att drottningen skulle begravas i en förstår jag, men vi andra normalt dödliga människor - kan vi också köpa sådana kistor?

Jag bor ändå i närheten av en kistfabrik, men jag har aldrig hört talas om det.

Det antar jag att vi kan? Fast det kostar säkert.

 

[Return_to_the_moon]

Jag var inskriven i registret men tog bort mig efter en dokumentär där det var en hårfin linje mellan liv och död på en patient och de började behandla patienten som en donator och inte patient längre. Det hände i Danmark. Sedan plockade de organ på en kompis syskon när hon dog. Läkarna frågade om medgivande från anhöriga men det visade sig att de tagit organen innan och inte berättat det.
Jag litar tyvärr inte på vården annars hade jag kanske donerat.

 

[Kirre]

Jag hade inte varit i närheten av att känna det som skrämmande om @Stinaelin inte hade skrivit att det ingår i hens jobb att ta hand om personer i slutskedet.
Stor skillnad att gå in i en diskussion och tidig skiva om att jobba med det OCH inte ha den instinkten jämfört med att diskutera utifrån privatperson perspektiv.

Ser inte heller varför det skulle vara konstigt att agera på ett sätt i sitt yrkesutövande och diskutera på ett annat sätt privat. Folk jobbar ju med massa saker som de privat aldrig skulle ta i med tång.
Att få diskutera och fråga på ett diskussionsforum privat kan ju snarare öka kompetensen i sin yrkesroll, just för att man kan ställa frågor som man som professionell inte kan ställa.