Organdonation - hur känner du?

[Halfrek]

Jag är reggad i donationsregistret, de får ta allt utom hornhinnorna. Jag har någon konstig tanke om att jag inte vill att någon ska peta i mina ögon, tramsigt men så är det. Sen tror jag att en njure nog inte är intressant då den har lite defekter, men allt annat är fair game.

 

[Youmeoh]

Givetvis donerar jag rubbet den dagen jag tar in skylten, inkl hornhinnor och i forskningssyfte. Ger även blod så ofta mina järnvärden tillåter och är inskriven i Tobiasregistret. Det var varit självklart så länge jag kan minnas, men efter att två av tre syskon räddats till livet tack vare både blod- och organdonation är det inte ens en fråga längre i min värld
Tycker Sverige borde införa samma system som många andra länder har med aktivt val om man av någon anledning inte vill donera

 

[EZMK]

Intressant att du anser att det är en adekvat upplysning att "men då är man ju död". Den typen av påståenden kan inte handla om annat än att förminska och trycka ner och jag har verkligen försöket hitta en mer positiv ingång än så. Du får läsa följdfrågan utifrån den kontexten. En intresserad fråga om problemet hade varit något annat men här valde personen besserwisser modellen istället för att vara äkta intresserad.

Jag läste det helt enkelt som att hen informerade om att du vid en sådan organdonation är just död och att du då i det skedet inte känner den starka fobin som man då kan tänka sig. Det är ju inte en självklar del för alla att veta även om det är det för en själv, det finns säkert många felaktigheter och kunskapsluckor som hen möter i sitt yrkesutövande. Men vi har ju sedan dess tagit upp perspektivet hur tanken och tiden inför något sådant påverkar den enskildes fobi också och nu kan vi lägga till det i vad vi vet och hur vi kan agera.

 

[Roheryn]

Jag har velat starta en ateist-församling i flera år.. Just för såna syften och för att kunna ha övergångsritualer som inte är kopplade till ett särskilt högre väsen, samt att kunna ha en fin lokal till allt detta.

Det hade jag gillat!!! När min pappa gick bort så var han inte medlem i Svenska Kyrkan, han hade gått ur många, många år tidigare och var inte i något avseende troende. Men det fanns liksom inga vettiga alternativ att ordna begravningen, så det blev vanlig svensk kyrkobegravning i alla fall (vi fick bara betala lite extra). Nu blev det en bra och fin begravning ändå (och kapellet på den kyrkogården är i alla händelser en svårslagen lokal, känns nästan som man sitter i skogen), men det hade varit bra med icke-religiösa alternativ!

 

[Roheryn]

Jag läste det helt enkelt som att hen informerade om att du vid en sådan organdonation är just död och att du då i det skedet inte känner den starka fobin som man då kan tänka sig. Det är ju inte en självklar del för alla att veta även om det är det för en själv, det finns säkert många felaktigheter och kunskapsluckor som hen möter i sitt yrkesutövande. Men vi har ju sedan dess tagit upp perspektivet hur tanken och tiden inför något sådant påverkar den enskildes fobi också och nu kan vi lägga till det i vad vi vet och hur vi kan agera.

Jag uppfattade det också så, det är ju kanske inte självklart för alla att man faktiskt redan är (hjärn-)död när man påbörjar organbevarande behandling och att man därför inte varken känner eller upplever någonting.

 

[Roheryn]

För att svara på grundfrågan: Jag kan tänka mig att donera allt vid min död, då behöver jag det inte längre. Har dock satt en gräns vid äggstockar och ägg - jag vill inte ge upphov till barn efter min död (om det ens skulle vara möjligt?).

Så länge jag själv är vid liv har jag viss sjukhusfobi, så det skulle sitta långt inne att t.ex. donera en njure, det är nog något jag bara skulle göra för mitt barn och möjligtvis min bror och hans barn.

Blodgivare får jag inte bli pga för lågt järnvärde, och Tobiasregistret är jag tyvärr för gammal för. Annars hade det legat mig varmt om hjärtat eftersom en av mina närmaste vänner lever tack vare att en helt okänd kvinna i Polen bestämt sig för att donera stamceller.

 

[karamelldrottningen]

Stor och komplicerad fråga. Just nu vet jag inte hur jag vill göra. Känns läskigt med tanken att ha något av mina organ i någon annans kropp och vise versa. Vet inte om jag vill ha någon annan i mig kropp.

Edit:
Sen gillar jag inte att man aktivt måste välja. Hade alla donerat och man aktivt behövde avstå då är det en annan sak. Men varför måste man välja ens. Det för mig blir jobbigt att ta ställning till. Å ena sidan och å andra sidan.

 

[BornAgain]

Jag har kvar min gamla uppfattning - för mig personligen är kroppen inget värd när jag lämnat den. Om det jag lämnat kan vara till nytta - varsågoda! MEN min död är inte min när jag lämnat, då är den mina anhörigas. Det är de som måste gå igenom ritualer för att gå vidare när jag blivit ett minne.

Så länge jag hade någon som brydde sig ansåg jag att det var deras beslut (samtidigt fungerar ju kärlek så, att de i sin tur säkert skulle valt att följa min vilja, som är att donera). De som är kvar är helt för donation (de skulle själva t.o.m. kunna tänka sig att bli hundmat)

Att någon har fobi och inte vill donera har jag inga problem med. Fobier är inte logiska. Och om man inte får välja "fel" är det inget val och en gåva som inte är given som ett val är ingen gåva, det är en skatteinbetalning. Ja, det är synd att inte ta tillvara på något som skulle kunna rädda/förbättra liv, men det är något som sker varje dag i stort och smått. Den som är utan synd kan kasta första stenen.

 

[nullo-modo]

Jag uppfattade det också så, det är ju kanske inte självklart för alla att man faktiskt redan är (hjärn-)död när man påbörjar organbevarande behandling och att man därför inte varken känner eller upplever någonting.

Tycker inte det stämmer riktigt då det står såhär på https://www.socialstyrelsen.se/ansok-och-anmal/anmal/om-donationsregistret/

"Det är endast intensivvårdsinsatser som inte kan vänta till efter döden som får ges och de får inte orsaka mer än ringa smärta eller ringa skada. Vården för patientens egen skull går alltid före den organbevarande behandlingen. Åtgärder som vidtas avgörs av den behandlande läkaren utifrån den situation patienten befinner sig i."

 

[Kirre]

Tycker inte det stämmer riktigt då det står såhär på https://www.socialstyrelsen.se/ansok-och-anmal/anmal/om-donationsregistret/

"Det är endast intensivvårdsinsatser som inte kan vänta till efter döden som får ges och de får inte orsaka mer än ringa smärta eller ringa skada. Vården för patientens egen skull går alltid före den organbevarande behandlingen. Åtgärder som vidtas avgörs av den behandlande läkaren utifrån den situation patienten befinner sig i."

Lite innan det citatet står det såhär:

"När livet inte går att rädda, och livsuppehållande behandling inte längre hjälper patienten, fattar läkare ett beslut om att avsluta den livsuppehållande behandlingen som ges för patientens egen skull. Intensivvården som fortsätter, i syfte att bevara organens funktion inför en eventuell donation, kallas för organbevarande behandling. "

När behandlingen för patientens skull avslutas så dör man ju, och då är det bara organbevarandet som fortsätter tänker jag. Och då det ytterligare tidigare i texten står:
"En eventuell organ- eller vävnadsdonation görs alltid efter att läkare har fastställt att patienten är död. Enligt svensk lag är en person död när hjärnans alla funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Döden måste konstateras enligt särskilda kriterier som också regleras i lag och föreskrifter."

 

[Lingon]

Nej, är totalt livrädd för den organbevarande behandlingen och "Det är endast intensivvårdsinsatser som inte kan vänta till efter döden som får ges och de får inte orsaka mer än ringa smärta eller ringa skada."

Jag tänker att ska jag ändå dö så kan jag lika gärna göra en god gärning och rädda någon annans liv. Det obehag jag eventuellt skulle uppleva p.g.a. organdonationen skulle jag se som värd det om det gör att någon annan får leva vidare och andra människor får ha kvar sin älskade. Jag får inte så många andra chanser i livet (eller döden) att rädda liv.

Så ja, jag har registrerat mig som organdonator. Men tyvärr donerar jag inte blod. Gjorde det en gång och fick pms:en/pmds:en från helvetet efteråt. Allt var helt nattsvart och livet inte värt att leva. Det slutade inte förrän mensen kom. Har aldrig upplevt något liknande varken innan eller efter och det här var några år sen nu. Så jag har inte vågat donera mer blod. Jag känner ibland att jag borde ta tag i det och prova iaf en gång till. Men jag har inte vågat än. Får vänta tills jag har mer marginaler. Livet är rätt tufft just nu tyvärr.

 

[Myrten]

Stor och komplicerad fråga. Just nu vet jag inte hur jag vill göra. Känns läskigt med tanken att ha något av mina organ i någon annans kropp och vise versa. Vet inte om jag vill ha någon annan i mig kropp.

Edit:
Sen gillar jag inte att man aktivt måste välja. Hade alla donerat och man aktivt behövde avstå då är det en annan sak. Men varför måste man välja ens. Det för mig blir jobbigt att ta ställning till. Å ena sidan och å andra sidan.

Om att aktivt välja: jag tycker ändå det är rimligt att varje människa har beslutsmandat om vad som händer med den egna kroppen, även om det är efter döden. Men för den som finner just det aktiva valet svårt kan det kanske underlätta att tänka att utgångsläge är att inte donera och du behöver gå in och ändra för att göra det.? (Alternativet är väl att valet och beslutet läggs hos de anhöriga.)

Lite utveckling/KL:

Jag antar att det är ett fritt val att ta emot donerade organ. Alltså behöver jag inte ta i beaktande hur andra känner för att ha mina organ i sin kropp. Hur jag känner? Jag är övertygad om att jag, ställd inför faktum, skulle välja att ta emot ett organ om det var vägen till ett fortsatt liv. Jag tror jag fick lite blod en gång efter en operation i ungdomen så jag har ju redan lite av en annan människa i mig och har haft det i 40 år. Jag kan väl känna inför donation av mina organ att det är lite tillfredsställande att delar av mig kanske skulle leva vidare ett tag till.

En gång hade jag ett donationskort som jag bar med mig. Nu blev jag faktiskt osäker på om jag anmält mig till donationsregistret, så jag loggade in och kollade (tack, tråden!). Jag hade visst gjort det 2008, så det kanske inte är jättekonstigt att jag inte mindes. Funderar på om jag ska lägga till någonstans att jag vill donera min kropp till forskning också.

Om mina organ sen duger till något vet jag inte.

 

[Roheryn]

Tycker inte det stämmer riktigt då det står såhär på https://www.socialstyrelsen.se/ansok-och-anmal/anmal/om-donationsregistret/

"Det är endast intensivvårdsinsatser som inte kan vänta till efter döden som får ges och de får inte orsaka mer än ringa smärta eller ringa skada. Vården för patientens egen skull går alltid före den organbevarande behandlingen. Åtgärder som vidtas avgörs av den behandlande läkaren utifrån den situation patienten befinner sig i."

Ja? Alltså, jag vet inte helt 100 exakt när man blir formellt dödförklarad, det kanske är efter donationsoperationen, men du får ju liksom inte ta organ från någon som INTE är hjärndöd...? Jag skulle inte kunna se att det finns ens en liten möjlighet att man känner och upplever saker under den lilla tid som går från det att man beslutat att upphöra med livsuppehållande behandling för patientens egen skull tills det att man kan plocka ut organen.

 

[Lingon]

Skulle gärna slippa kremeras pga miljöbelastningen men blir svårt, de bättre metoderna är inte godkända här i EU.

https://www.sandaren.se/nyhet/vattenkremering-ett-gront-alternativ-vid-livets-slut

Får man starta en religion som har klimatavtrycksminimering som helig ritual?

Jag skulle vilja begravas så att min kropp ger sin näring till ett träd! Det hade varit nåt. Vill att min kropp ska ingå i det stora kretsloppet och inte brännas eller stängas in i en kista. Tänk så vackra kyrkogårdarna hade varit om alla begravda hade haft vars ett träd som växer m.h.a. näringen från kroppen. Det är nåt poetiskt i det som tilltalar mig!

 

[nullo-modo]

Lite innan det citatet står det såhär:

"När livet inte går att rädda, och livsuppehållande behandling inte längre hjälper patienten, fattar läkare ett beslut om att avsluta den livsuppehållande behandlingen som ges för patientens egen skull. Intensivvården som fortsätter, i syfte att bevara organens funktion inför en eventuell donation, kallas för organbevarande behandling. "

När behandlingen för patientens skull avslutas så dör man ju, och då är det bara organbevarandet som fortsätter tänker jag. Och då det ytterligare tidigare i texten står:
"En eventuell organ- eller vävnadsdonation görs alltid efter att läkare har fastställt att patienten är död. Enligt svensk lag är en person död när hjärnans alla funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Döden måste konstateras enligt särskilda kriterier som också regleras i lag och föreskrifter."

Exakt, donationen sker när patienten är död men för organbevarande behöver patienten inte vara det. Var ett inlägg på organbevarande jag svarade på.

 

[Kirre]

Exakt, donationen sker när patienten är död men för organbevarande behöver patienten inte vara det. Var ett inlägg på organbevarande jag svarade på.

Det är ju det jag citerat, att organbevarande börjar efter att livsuppehållande för patientens skull avslutats=du är död.

 

[Lingon]

Bor i Österrike och här doneras organ automatiskt om man inte avanmäler sig.
Jag ser drt som självklart för mig att man får ta vad man kan efter min död. Om det skulle hända min barn ngt skulle jag inte heller tveka att donera deras organ.

Tyvärr får jag inte ge blod annars hade jag gjort det.

Jag önskar att det var så här också. Att organdonation var default och att de som inte vill donera måste göra det valet aktivt. Inte tvärtom som det är idag.

 

[Lingon]

Exakt, donationen sker när patienten är död men för organbevarande behöver patienten inte vara det. Var ett inlägg på organbevarande jag svarade på.

Frågan är hur man definierar död. Död = hjärndöd då upplever man inget eftersom hjärnan är död. Hjärtat kan fortfarande hållas igång på konstgjord väg men det betyder inte att personen lever.

 

[nullo-modo]

Frågan är hur man definierar död. Död = hjärndöd då upplever man inget eftersom hjärnan är död. Hjärtat kan fortfarande hållas igång på konstgjord väg men det betyder inte att personen lever.

Tja, känner du inget så är ju formulering att det är okej med ringa smärta helt fel. Är du död så är du död och känner ingen smärta.

 

[Roheryn]

Exakt, donationen sker när patienten är död men för organbevarande behöver patienten inte vara det. Var ett inlägg på organbevarande jag svarade på.

För organbevarande så fortsätter man ju intensivvård fastän patienten inte själv behöver det (annars hade man ju i det läget bara slutat). Och så genomför man en operation för att ta ut organen. Och det i ett läge när jag är på gränsen mellan liv och död, när döden är oåterkallelig. Jag kan inte se att just den organbevarande intensivvården är det mest skrämmande med det scenariot, och jag tror som sagt inte att man är förmögen att uppleva något då.