Omyndiga läkarstudenter

[Calyptra]

KI startade sin psykologutb långt innan krav på arbetslivserfarenhet togs bort i Linköping iaf. Så det hade nog inte så mkt med saken att göra.

Sim jag förstått det så kom HSV med krav på att det skulle tas bort kring 2010.

Enligt programansvariga på KI så var det i samband med deras ansökan som HSV började titta på det generellt, KI hade eventuellt dispens först men har aldrig haft krav på arbetslivserfarenhet. KI hade första antagning 2007.

 

[svea]

Jag tycker att det känns fel med 15- och 16-åringar på läkarprogrammet men pga att de faktiskt borde gå i grundskolan eller gymnasiet. Jag har generellt svårt för fenomenet att hoppa över klasser till den grad att man är ett gäng år yngre än sina klasskamrater. Det blir ofta ganska svårt socialt och det är också en viktig kompetens att utveckla.

När man har gått ut gymnasiet och således är 18-19 år tycker jag att man ska få påbörja den utbildning man önskar. Jag tror att det finns både fördelar och nackdelar med att läsa tidigt respektive sent, dvs det ena är nog inte bättre än det andra. Tipset om att läsa strökurser när man vet vad man vill och slösa CSN på det som något slags tidsfördriv känns ju riktigt dumt.

Sociala livet i högstadiet och gymnasiet är ofta överskattat, tycker jag. Särskilt om man är nördig. Inte värt att hålla tillbaka, och i de flesta fall döda, ungdomars studielust för.

 

[Modest]

Fast det är väl så att människor med extremt hög intelligens oftare är enstöringar än andra. Inte för att de är socialt inkompetenta utan för att de saknar intresse för vardagssamtal och vad som upplevs som trivialiteter. Då hjälper det ju inte med mer social träning eftersom det är i intresseänden problemet ligger och det kan säkert vara lättare att vara social om man då sätts i en miljö med folk med liknande intelligensnivå och intressen vilket garanterat är lättare att hitta på universitetsnivå.
Sen så tror jag ju också att det kan bli svårt med det sociala om man vill festa och umgås på det sättet med sina kursare. Men jag är tex tio år äldre än rätt många av mina kursare och det går utmärkt att umgås även om jag som "gammal" så klart upplever en del av dom som omogna.

Jag kan förstå din poäng med att intresse kan hjälpa det sociala på traven. Men att sakna intresse för "vardagssamtal och trivialiteter" gör ju en mindre socialt kompetent. Och att fungera på en basal nivå socialt gör det ju mycket enklare på t ex en framtida arbetsplats.

Det är ju också så att de som går universitetsutbildningen där den här särbegåvade femtonåringen hamnar, är ju vanligtvis också mer som vanligt folk fast flera år äldre. Dvs man har valt t ex teknisk fysik för att man är intresserad av att plugga/jobba med det, men det är ju knappast det enda man vill prata om eller syssla med. Det finns alltså fortfarande en rätt stor risk att femtonåringen hamnar utanför.

Jag håller därför inte med om att det är rätt sätt att lösa problemet på.

 

[Sleepy]

Men att sakna intresse för "vardagssamtal och trivialiteter" gör ju en mindre socialt kompetent.

Nej.

 

[TygerTyger]

@Modest Jag håller med @Sleepy. Det kanske finns en korrelation men den är långt ifrån perfekt. Att man inte är intresserad behöver inte heller betyda att man inte kan förstå att det är viktigt. Det går att komma ihåg att ställa artiga frågor när det förväntas. De yngre studenter jag har träffat, inklusive den tidigare nämnda sextonåringen, har inte haft några sociala svårigheter. De kan så klart inte gå ut och festa med sina studiekamrater men det är inget större problem. Själv känner jag mig "för gammal" och festar därmed inte heller med mina medstudenter men vi kommer överens ändå, arbetar väl i grupp och har utbyte av varandra under pauserna.

 

[stjarnhimmel]

Vad innebär detta i praktiken för patienter dvs hur gammal kommer läkaren minst vara som patienten möter?
Någon skrev att tre första åren är bara teori men möter man patienter själv efter tre år eller senare?

 

[Modest]

Sociala livet i högstadiet och gymnasiet är ofta överskattat, tycker jag. Särskilt om man är nördig. Inte värt att hålla tillbaka, och i de flesta fall döda, ungdomars studielust för.

Nu känns det som att du syftar på att man förväntas festa, hänga ute, dricka, etc? Jag menar alltså att man kan fungera i skolan med sina mer eller mindre jämnåriga. Det anser jag verkligen inte vara överskattat.

 

[Modest]

Nej.

Jag citerar ne.se:

"social kompetens, förmåga att umgås och kommunicera med människor i ens omgivning på ett sätt som befrämjar den sociala samvaron.Hög social kompetens anses värdefull i t.ex. skola och arbetsliv och kan, som allt mänskligt samspel, övas upp och utvecklas. Begreppet har fått ökad användning under senare år i och med att individens roll i det sociala sammanhanget får allt större betydelse i ett globalt och mångkulturellt samhälle."

 

[Sleepy]

@Modest Googla "intresse" härnäst.

 

[Angel]

Jag kan förstå din poäng med att intresse kan hjälpa det sociala på traven. Men att sakna intresse för "vardagssamtal och trivialiteter" gör ju en mindre socialt kompetent. Och att fungera på en basal nivå socialt gör det ju mycket enklare på t ex en framtida arbetsplats.

Nej det tycker jag absolut inte att det gör. Precis som @Sleepy sa så är det stor skillnad på att inte veta hur man ska bete sig och välja att inte göra något och förstå konsekvenserna.

Sen är det klart att man även måste kunna välja att försöka passa in i vissa situationer när man måste men det går utmärkt även om man själv inte känner att det är givande. Har tex alltid varit sådan själv att jag mycket hellre läser en bok eller lyssnar på dokumentärer osv än deltar i samtal om dokusåpor / annat skräp på tv som jag inte tittar på eller hör om kollegors magsjuka barn. Har inga som helst problem att vara social när det behövs och har fler vänner än jag hinner umgås med och då är jag långt ifrån supersmart. Att tvingas delta i samtal om sånt jag inte har intresse av med människor jag inte vill lära känna skulle knappast öka min sociala kompetens, bara göra mig grinigare.

 

[Modest]

@Modest Jag håller med @Sleepy. Det kanske finns en korrelation men den är långt ifrån perfekt. Att man inte är intresserad behöver inte heller betyda att man inte kan förstå att det är viktigt. Det går att komma ihåg att ställa artiga frågor när det förväntas. De yngre studenter jag har träffat, inklusive den tidigare nämnda sextonåringen, har inte haft några sociala svårigheter. De kan så klart inte gå ut och festa med sina studiekamrater men det är inget större problem. Själv känner jag mig "för gammal" och festar därmed inte heller med mina medstudenter men vi kommer överens ändå, arbetar väl i grupp och har utbyte av varandra under pauserna.

Med intresserad menar jag alltså att man förstår att det är viktigt. Dvs är man helt ointresserad av kallprat så blir man inte så socialt kompetent.

@Sleepy såg att du hade tolkat mig på samma sätt.

 

[svea]

Nu känns det som att du syftar på att man förväntas festa, hänga ute, dricka, etc? Jag menar alltså att man kan fungera i skolan med sina mer eller mindre jämnåriga. Det anser jag verkligen inte vara överskattat.

Inte bara festande utan umgänge i allmänhet.

Jämnårighet är oftast bara intressant just under skoltiden, för att man tillbringar dagarna hopföst i en klass.

Är jämnårighet verkligen en så viktig parameter för att lära sig socialt umgänge? Och om det är det, är det verkligen optimalt att det är på det viset?

 

[Angel]

Med intresserad menar jag alltså att man förstår att det är viktigt. Dvs är man helt ointresserad av kallprat så blir man inte så socialt kompetent.

@Sleepy såg att du hade tolkat mig på samma sätt.

Tror att du blandar ihop social kompetens med att vara utåtriktad/extrovert. Det första är nödvändigt för att kunna göra sig förstådd, knyta kontakter och inte hamna i bråk. Det andra är en egenskap där man gillar att prata och umgås med folk hela tiden för att det ger en energi. Man kan vara hur intresserad av kallprat som helst men ändå lyckas säga fel saker och göra folk förbannade.

 

[Calyptra]

Vad innebär detta i praktiken för patienter dvs hur gammal kommer läkaren minst vara som patienten möter?
Någon skrev att tre första åren är bara teori men möter man patienter själv efter tre år eller senare?

Det beror på lärosäte och det kan nog vara troligt att man springer på patienter tidigare än så men då mer i kapacitet "fluga på väggen" (eller auskultation som det kallas) eller utför ganska basala uppgifter. På KIs psykologprogram träffar studenterna patienter under termin 4 under så kallade auskultationer men där vissa får göra enklare uppgifter (som vi då har blivit examinerade på innan), under termin 7 så har vi internetbaserad terapi med klienter och under termin 8 har vi en lång praktik.Egna patienter under termin 9 och 10.

Någon som skulle börja programmet som 15-åring skulle då vara 17 under auskultationerna under termin 4 och 19 under praktiken. Inte fruktansvärt upprörande i min mening, speciellt som det är mycket rollspelande osv innan dess.

 

[Lenis]

Man brukar inte ha klinterminer (dvs riktig praktik i längre perioder) förrän efter år tre och då är de studenter det handlar om i det här fallet ju myndiga. Innan är det mest att lära sig prata med patienter och få handledning i hur man utför olika undersökningar/behandlingar. Visst träffar man patienter redan från början men det är inte mycket eget ansvar så att säga förrän senare i utbildningen. Visst kan det bli ett problem men brist på pondus har ju då alla som ser extremt unga ut. Det är ju många som både ser betydligt äldre och yngre ut än deras faktiska ålder. Men visst underlättar det att vara lite äldre i många situationer.

Att det skulle vara olämpligt att dissekera bara för att man är minderårig förstår jag inte alls. Det är ju antagligen extremt begåvade studenter det handlar om som säkert är fullt kapabla att hantera det. Så obehagligt är det inte och dessutom är det frivilligt, i alla fall här.

Det som kan vara svårt är nog mest den sociala biten med kursarna som är på studentpubar och annat där minderåriga inte kan vara med och det känns som rätt stor risk att de känner sig utanför.

Det var absolut inte frivilligt att dissekera (lära sig anatomi genom att skära i lik, på ren svenska för de som inte vet) för oss, det var bara att bita ihop. Och jag tror inte någon tvivlar på att de som hoppat över fyra år av skolan (blir det väl om jag räknat rätt) inte är väldigt begåvade. Men att vara intellektuellt begåvad och att ha lika stor social mognad som de som är betydligt äldre, det är en HELT annan femma. Man kan vara hur smart som helst, en femtonåring är en femtonåring. Och borde i mitt tycke få vara det också. Ansvaret man får i jobbet är ju inte litet.

Spontan fråga men varifrån ska de få pengar till att ha råd att resa, träffa människor och volontärarbeta? Så lätt att få ett jobb snabbt när man kommer direkt från gymnasiet är det ju inte riktigt nuförtiden.
.

Alltså.. är man 15 lever man väl rimligen på sina föräldrar. Vi pratar ju om smarta ungar, men de är fortfarande ungar. Det borde finnas väldigt mycket de kan göra som inte innebär att läsa till läkare.

 

[Lenis]

Och om nån inte förstod det av mina kommentarer ovan så är jag absolut för 18-årsgräns på den här typen av utbildningar. Det är ingen rättighet att plugga till läkare och ha patientkontakt när man fortfarande är ett barn. Jag ser inte lämpligheten varken för patient eller barnen själva.
När jag pluggade märktes det rätt väl vilka som kommit direkt från gymnasiet (vi hade även de som hoppat över ett par år i grundskolan men de var ju 18 iaf). Jag tror absolut att man har all nytta av arbetslivserfarenhet, eller åtminstone livserfarenhet, innan man börjar läsa till läkare. Det gynnar en bara att ha haft en del jobb så man kan förstå vad patienter menar när de kommer in och tex är slut i kroppen efter fysiskt jobb i många år eller slut i orken efter press på jobbet etc.. Jag har haft kursare som aldrig jobbat "på riktigt" en dag när de kom ut som AT. Det var ganska surrealistiskt att prata med vissa av dem. (Anekdot: Tex den som glatt undrade varför i hela friden vi andra i rummet skulle JOBBA på sommaren.. när en av oss frågade lite stillsamt vad hon skulle göra så skulle hon resa runt till Troppan och allt vad det var. Hon kunde bara inte fatta att inte alla hade föräldrar som betalade för en för vad man nu ville göra på loven.)

Vi hade patientkontakt- utan eget ansvar för behandlingen men man satt själv med patienten i ett rum utan att annan läkare var med- från tredje veckan termin ett. Man har inget riktigt ansvar men man kan ju fortfarande säga saker till patienten och vederbörande ska ändå berätta om sina besvär liksom. Jag är ändå rätt glad att jag var 22 och inte 15 första gången en gubbe tyckte att jag borde undersöka hans pung lite närmare.

 

[stjarnhimmel]

Det beror på lärosäte och det kan nog vara troligt att man springer på patienter tidigare än så men då mer i kapacitet "fluga på väggen" (eller auskultation som det kallas) eller utför ganska basala uppgifter. På KIs psykologprogram träffar studenterna patienter under termin 4 under så kallade auskultationer men där vissa får göra enklare uppgifter (som vi då har blivit examinerade på innan), under termin 7 så har vi internetbaserad terapi med klienter och under termin 8 har vi en lång praktik.Egna patienter under termin 9 och 10.

Någon som skulle börja programmet som 15-åring skulle då vara 17 under auskultationerna under termin 4 och 19 under praktiken. Inte fruktansvärt upprörande i min mening, speciellt som det är mycket rollspelande osv innan dess.

Men är man som 17-åring mogen att möta patienter? Sen antar jag att det är några år till man får göra det själv.
Jag tror inte 17-åringar är mentalt redo att möta patienter på tex en vårdcentral. Jag tror man behöver lite livserfarenhet innan man träffar människor som tex har utbrändhet, beroende eller andra tunga frågor. Det är ju inte bara förkylningar och liknande.

 

[Wysiwyg]

Jag vet att jag kommer att uppfylla kraven lika väl som de flesta andra som tar läkarexamen och det känns skönt att vara trygg i det. Även om livserfarenhet alltid gör en klokare så är det ju faktiskt en utbildning som man ska kunna påbörja direkt efter gymnasiet och kunna samla så pass mycket kunskap och erfarenhet som man behöver för yrket under tiden.

Absolut, tror inte medicinska kompetensen skiljer sig alls mellan "äldre" och yngre läkarstudenter. I de fall det gör det (åt vilket håll det än är) har det nog ingenting med åldersskillnaden att göra. Menade absolut inte att jag på något sätt är bättre än någon som gick direkt på utbildningen, bara att jag tror jag har haft det lite lättare.

 

[Wysiwyg]

Det gynnar en bara att ha haft en del jobb så man kan förstå vad patienter menar när de kommer in och tex är slut i kroppen efter fysiskt jobb i många år eller slut i orken efter press på jobbet etc.. Jag har haft kursare som aldrig jobbat "på riktigt" en dag när de kom ut som AT. Det var ganska surrealistiskt att prata med vissa av dem. (Anekdot: Tex den som glatt undrade varför i hela friden vi andra i rummet skulle JOBBA på sommaren.. när en av oss frågade lite stillsamt vad hon skulle göra så skulle hon resa runt till Troppan och allt vad det var. Hon kunde bara inte fatta att inte alla hade föräldrar som betalade för en för vad man nu ville göra på loven.)

Jag vet också läkarstudenter som är i slutet av sin utbildning som inte jobbat en dag i sitt liv. Oavsett utbildningens krav tänker jag mig att det kommer bli en chock för dem att komma ut i arbetslivet. Personligen tänker jag att anpassningen från student till ansvarig kommer vara nog tung utan att dessutom behöva introduceras till arbetslivet samtidigt..

Har haft folk som frågat mig varför jag jobbar hela sommaren och inte passar på att ha sommarlov när möjligheten finns. När jag svarat att möjligheten inte finns för mig utan att räkningarna kommer även på sommaren har de sett väldigt konfunderade ut för det är ju bara att flytta hem till föräldrarna..

 

[Angel]

Tror att ansvariga på läkarprogrammet ofta verkar överskattar hur svårt det är att läsa jämfört med många andra program. Visst att läkare är ett ansvarsfullt yrke men det knappast unikt i den meningen. Att man sen blir bättre på sitt jobb med mer erfarenhet är inte heller unikt för vårdyrken.