Omplaceringshundar

[TinyWiny]

Denna tråden har varit underbar, ni har varit väldigt stöttande. Ikväll blir jag i princip idiotförklarad av min mor för att jag ev. skulle utsätta min stackars hund för en ny kompis. Hur kan jag vara så självisk, tänker jag inte alls på honom. Jag håller minsann på att bli som min moster (det är inte en komplimang). Fast jag önskar jag var som min moster. Hon har skaffar en till hund när någon av de andra varit dåliga och sen har de blivit bättre och helt plötsligt har hon en hund "för mycket". Jag önskar att min hund kunde bli bättre, jag önskar inget hellre. Jag skulle aldrig göra något som skadar honom. När jag påtalar att jag blir ledsen, att hon vet hur ledsen jag är över att han är sjuk redan får jag höra att hon "måste ju få säga vad hon tycker". Nej, jag tycker kanske inte alltid att man måste säga vad man tycker i såna situationer. Vi är nog olika där.

Exakt det här är orsaken till att jag inte har berättat för min mamma att hunden är dödligt sjuk. Jag orkar inte med hennes märkliga kommentarer, åsikter och idiotier. Nej man måste inte alltid säga vad man tycker när man har passerat barnstadiet och därmed har utvecklat någon form av konsekvenstänk och empatiförmåga och absolut inte när man inte har med saker och ting att göra överhuvudtaget

Kramar till dig

 

[Theodor]

Jag hittade min hund till salu på "uppfödarens" hemsida (egentligen inte uppfödaren, han är import men hade bott hela sitt liv sedan han kom hit hos en svensk uppfödare). Han var inte utannonserad någon annanstans utan jag hade tur som hittade annonsen när jag kollade igenom hemsidorna för alla rasens uppfödare.