Acses
Trådstartare
Vet inte om tråden passar sig bättre under "Förälder", men jag chansar på att den skall ligga här då den egentligen rör vuxna människor.
Jag vet inte vart jag ska börja, jag är rätt upprörd själv när jag skriver det här. Ska försöka ta allt från början och göra historien kort.
Min sambo har en dotter från ett tidigare förhållande som idag är 8 år gammal. Mamman har redan från start hindrat sambon att träffa sin dotter och har under alla år hittat ursäkter för varför de inte bör ses. Tänker inte gå in på några detaljer till varför hon gör så men jag kan nämna att hon lider av någon typ av deprission. Hur som hellst...
Sambon har under hela tiden vi vart tillsammans försökt att få kontakt och få umgås med sin dotter, vilket så klart vart svårt. Mamman har vid flertalet tillfällen ringt oss och meddelat att hon tänker ta bort Sambons rättigheter som vårdnadshavare om något skulle hända henne, t.ex olycka eller dödsfall. Hon har även vid flertalet tillfällen gjort klart för sambon vilken hemsk pappa han är som vägrar träffa sin dotter (??!). Dessutom utnyttjar hon dottern och talar om att tösen i fråga hatar sin pappa (vilket inte alls är sant, de få tillfällen vi fått träffa henne är hon hemskt tillgiven och kärleksfull både mot mig och sin far).
Då sambon och jag väntar barn, har vi försökt allt vi kan för att få träffas med Mamman för att diskutera vårat förhållande med dottern och det kommande småsyskonet. Allt förgäves, hon vägrar att träffa sambon ensam, och vägrar låta mig träffa dottern. Alltså ett döläge. Däremot har hon mage att ringa och begära att sambon tar ledigt för han ska sitta ”Barnvakt” när hon själv ska ut och göra saker. Sambon har sagt att det är okej att han tar ledigt för att ha dottern men då vill han att hon följer med hem hit, för att han inte känner sig bekväm med att sitta i deras hem. Men det blir tvärt nej.
Alltså duger Sambons hjälp när hon vill ha den, men dotterns behov är inte alls lika intressanta trotts att hon gärna vill komma och vara hos oss. Bomben släpptes dock idag då Mamman ringer och är vansinnig och gråter och skriker på min sambo för att vi ska få barn. Sambon försöker lugnt och sakligt förklara att vi försökt att prata med henne men hon inte velat lyssna, varpå hon exploderar och skriker (jag hörde henne från andra sidan lägenheten, i telefon!) att ”Din dotter hatar dig, du är en värdelös djävel” och slänger på luren. Strax efter det ringer sambons syster och frågar vad som försingår, för även hon har fått ett hysteriskt samtal från M.
Vi har ingen aning om hur vi ska bemöta denna människa, är vi snälla och passiva blir det ingenting gjort. Är vi mer ”aggresiva” blir det skrik och gap över det istället. Söker vi kontakt tillsammans så blir hon sur för att hon anser att jag ska hålla mig utanför, och söker sambon kontakt på egen hand funderar hon över vart jag håller hus. Ingenting vi gör är rätt, vare sig vi vill spendera tid med dottern eller inte.Det känns som att vi landat i en hopplös situation och ingen av oss trivs ju med det, mestadels ligger min oro hos dottern som inte får rätt till sin far, TROTTS att han verkligen vill få träffa henne.
Är det dags för oss att ge upp? Slänga in handduken och låta henne hållas? Hur i helskotta bemöter vi henne? Detta börjar bli uppriktigt jobbigt då hon drar in allt och alla, och ingen känner sig bekväm med detta.
Jag vet inte vart jag ska börja, jag är rätt upprörd själv när jag skriver det här. Ska försöka ta allt från början och göra historien kort.
Min sambo har en dotter från ett tidigare förhållande som idag är 8 år gammal. Mamman har redan från start hindrat sambon att träffa sin dotter och har under alla år hittat ursäkter för varför de inte bör ses. Tänker inte gå in på några detaljer till varför hon gör så men jag kan nämna att hon lider av någon typ av deprission. Hur som hellst...
Sambon har under hela tiden vi vart tillsammans försökt att få kontakt och få umgås med sin dotter, vilket så klart vart svårt. Mamman har vid flertalet tillfällen ringt oss och meddelat att hon tänker ta bort Sambons rättigheter som vårdnadshavare om något skulle hända henne, t.ex olycka eller dödsfall. Hon har även vid flertalet tillfällen gjort klart för sambon vilken hemsk pappa han är som vägrar träffa sin dotter (??!). Dessutom utnyttjar hon dottern och talar om att tösen i fråga hatar sin pappa (vilket inte alls är sant, de få tillfällen vi fått träffa henne är hon hemskt tillgiven och kärleksfull både mot mig och sin far).
Då sambon och jag väntar barn, har vi försökt allt vi kan för att få träffas med Mamman för att diskutera vårat förhållande med dottern och det kommande småsyskonet. Allt förgäves, hon vägrar att träffa sambon ensam, och vägrar låta mig träffa dottern. Alltså ett döläge. Däremot har hon mage att ringa och begära att sambon tar ledigt för han ska sitta ”Barnvakt” när hon själv ska ut och göra saker. Sambon har sagt att det är okej att han tar ledigt för att ha dottern men då vill han att hon följer med hem hit, för att han inte känner sig bekväm med att sitta i deras hem. Men det blir tvärt nej.
Alltså duger Sambons hjälp när hon vill ha den, men dotterns behov är inte alls lika intressanta trotts att hon gärna vill komma och vara hos oss. Bomben släpptes dock idag då Mamman ringer och är vansinnig och gråter och skriker på min sambo för att vi ska få barn. Sambon försöker lugnt och sakligt förklara att vi försökt att prata med henne men hon inte velat lyssna, varpå hon exploderar och skriker (jag hörde henne från andra sidan lägenheten, i telefon!) att ”Din dotter hatar dig, du är en värdelös djävel” och slänger på luren. Strax efter det ringer sambons syster och frågar vad som försingår, för även hon har fått ett hysteriskt samtal från M.
Vi har ingen aning om hur vi ska bemöta denna människa, är vi snälla och passiva blir det ingenting gjort. Är vi mer ”aggresiva” blir det skrik och gap över det istället. Söker vi kontakt tillsammans så blir hon sur för att hon anser att jag ska hålla mig utanför, och söker sambon kontakt på egen hand funderar hon över vart jag håller hus. Ingenting vi gör är rätt, vare sig vi vill spendera tid med dottern eller inte.Det känns som att vi landat i en hopplös situation och ingen av oss trivs ju med det, mestadels ligger min oro hos dottern som inte får rätt till sin far, TROTTS att han verkligen vill få träffa henne.
Är det dags för oss att ge upp? Slänga in handduken och låta henne hållas? Hur i helskotta bemöter vi henne? Detta börjar bli uppriktigt jobbigt då hon drar in allt och alla, och ingen känner sig bekväm med detta.