Sv: Om man inte är en bra ryttare, ska man inte ha häst då?
Jag tycker om alla hästar (och djur) och jag gillar alla grenar - allt är lika roligt - att titta på och checka läget lite mer om
jag är så dålig på att rida att jag ALDRIG i hela mitt liv sedan jag var 3 år till nu 38 år blivit uttagen att får tävla i landslagen i alla OS. ALDRIG. Kan du fatta hur jädrans sunking jag är på att rida!
Men vet du vad - det skiter jag blanka fan i.
Jag har istället fått förmånen att vara lite här och där i världen - i olika saker och kolla in vad de gör - på Romme travbanan i Borlänge, på Åbe travbanan i Göteborg, på vår nya Galoppbana i Göteborg, farfar et al gamla gybbarna basade i gamla Västsvenska Galoppföreningen långt innan flera idag ens slutat med blöjor, och jag har varit på Cesena travbanan i Italien, bott i USA och varit tillbaka en sväng till, har ett *hem* på Lanzarote (tänk:La Santa bl a), är halvdansk och har hem i Danmark med, och hejhå vad jag varit runt i världen.
Jag försöker att inte tycka att *de bra* - som var *de bra* när jag packade väskorna och gav mig av första gången som ung - jag försöker att inte tycka att de samma är patetiska när jag kommer hem igen efter x-antal år och ser men hallå vad *bra* de var då, de har ju inte kommit någonstans. Whatever tänker jag då, jag gillade dem inte innan jag åkte, och desto mindre finns det hos dem att gilla när jag kommer hem.
När jag var ung, så var det väldigt hypat att vara bäst, störst och vackrast (populärast). Och i stort sett alla gick in i dressyren av dessa med näsan i vädret, och klankande på andra hela tiden hur dåååliga de var och hur dååååligt de red, och vilka fuuuula hästar andra hade. De var inte ens trevliga liksom!, och eftersom de var sådana, tyckte jag de var så dåliga reklampelare för dressyren, att jag ALDRIG ville börja med det, för jag skulle inte stå ut med att orka befinna mig bland sådana, när jag inte är sådan själv.
Då var vi unga, men jag har faktiskt inte ändrat mig så mycket i min person, och än idag kan jag säga mitt upp i något när jag bara lägger ner det och lämnar det bakom mig - Ha ett bra liv. Sedan går jag och kommer aldrig tillbaka.
Det finns annat jag kan slösa min tid och energi på, än på snorkiga människor.
Idag är jag äldre, och är fullt kapabel att be folk fara och flyga, och har även avskedat andra tränare osv på stående fot med Adjö, du kan gå. Jag är inte sentimental när det kommer till människor. Djur bryr jag mig om, min inte människor - de finns det dussinvaror av, och de är ersättningsbara. Djur är det inte.
Strunta fullkomligt i om du bara kan grunderna, och om andra sedan låter som om de är så duktiga att de tävlat i 500 OS och vunnit guld varenda gång. För de har de inte. Vilket säger hur dåliga de också är faktiskt.
Det finns ännu bättre ryttare än dem utomlands också. Så allt är som sagt relativt.
Det är din häst, dina pengar, din tid och ditt liv - har du det bra som det är med din häst, och din häst har det bra som det är med dig - Go for it. Det är just för att det finns tusentals hopplösa och avundsjuka personer på dig för din fina relation med din häst - som det finnns en hel industri uppbyggd med hästpsykologer, nh-psykologer, människospsykologer, och vet sköven vad som finns som dessa avundsjuka nu kommer springa hos och betalar dyra pengar i hopp om att lära sig *prata* med sin häst bättre och få en bättre relation. En del lär sig
aldrig, trots de tusentals tusentals kronorna de lägger ut på det. Du har ju lyckats däremot!
Tänk på det varje gång du känner dig nedtryckt i skorna av alla dessa som är sååå duktiga på att rida och hästhantering.
Bara för detta och så du inte känner dig så ensam - skall jag hädanefter sätta sadeln bak och fram och rida så. Alltid retar det någon
Här - lite löööve till dig och hästen - vila i varandra så som ni gör och må bra!
