Ojdå nu blev det tokigt!

[Coop]

Min lille kotte, eller han är inte så liten längre, blir snart 6 år, har en utvecklingsstörning, troligen även ADHD och autism. Han går på dagis och leker gärna med alla barn. Han har ju sina speciella sätt att leka/vara på osv.

Han har länge frågat om att få följa med andra barn hem. Nu vet ju inte han vad det innebär, han ligger på en 3-4 åringsnivå men med en 6 årings livserfarenhet.

Idag så kom frågan från en mamma, Ja men han kan ju komma hem till oss nångång? Då kläcker jag ur mig nått i stil med att ja det kan kanske vara lite svårt han har ju en utvecklingsstörning (som om det skulle vara ett hinder för att leka??)
Varpå mamman frågar, hur menar du?

Det är få som vet om att han har funktionshinder då det inte syns på honom. Så nu har jag satt en stämpel på stackarn också. Min farhågor är sett ur hans autistiska sida att det kan skita sig fullkomligt när han är borta särskilt om det kommer någon (vem som helst) som han är rädd för ex en karl med skägg eller hatt.
Nu bor vi en kvart bort om det skulle skita sig så vi kan ju vara där ganska snabbt i så fall och sen får man kanske ha en liten "inskolning". Hans ADHD gör ju att han far runt överallt, pratar och frågar saker hela tiden, Vad gör du? osv
Han har en förmåga och fortfarande stoppa saker i munnen, har höga ljud för sig, ja han är vår lille kotte helt enkelt.
Avlastning har vi korttidsboende till honom för att han ska ha personal som vet vad det innebär att ha dessa handikapp, en vanlig familj skulle inte ha fungerat.

Är det någon som har något att lugna mig med? Självklart måste han ju få leka utanför dagis men jag vill ju att den föräldern har förståelse för hur han fungerar och det är ju dels inte lätt om man själv inte har erfarenheten och dels om jag inte låter någon få chansen.

Coop

 

[Skogstrollet]

Sv: Ojdå nu blev det tokigt!

Är det någon som har något att lugna mig med? Självklart måste han ju få leka utanför dagis men jag vill ju att den föräldern har förståelse för hur han fungerar och det är ju dels inte lätt om man själv inte har erfarenheten och dels om jag inte låter någon få chansen.

Coop

Det är ju inte lätt för en annan förälder att visa förståelse om de inte vet varför han beteer sig lite annorlunda heller. Min åsikt är att du gör din son en tjänst genom att på ansvarsfullt sätt se till att den som bjuder hem honom till sig på lekträff vet vad de "ger sig in på" (i brist på bättre ordval).

Jag tror att en stämpel uppstår när folk känner till t.ex. en diagnos men inte törs eller kan prata om det och ställa frågor. Nu är din son som han och låter han lite konstigt någon gång behöver de andra i huset inte fundera på varför, de vet och behöver inte göra någon stor grej av det.

Som ett första led i inskolning skulle jag föreslå att ni bjuder hem den förälderna, och deras barn, till er och umgås lite hemma så de får se mer om hur din son fungerar och även hur ni gör när han blir upprörd eller liknande. Att ha en annan familj som är insatt och dit din son är välkommen på lekstunder är ju guld värt! Jag personligen som blivande mamma skulle inte ha några problem att acceptera barn med särskilda behov på besök, men en förutsättning är ju nästan då att man kan prata med föräldern om det så att man för barnet skull behandlar honom på ett konsekvent sätt. Vilket ofta är ganska viktigt för den med autism, att de känner igen rutiner lite grann.

 

[Coop]

Sv: Ojdå nu blev det tokigt!

Det är ju inte lätt för en annan förälder att visa förståelse om de inte vet varför han beteer sig lite annorlunda heller. Min åsikt är att du gör din son en tjänst genom att på ansvarsfullt sätt se till att den som bjuder hem honom till sig på lekträff vet vad de "ger sig in på" (i brist på bättre ordval).

Jag tror att en stämpel uppstår när folk känner till t.ex. en diagnos men inte törs eller kan prata om det och ställa frågor. Nu är din son som han och låter han lite konstigt någon gång behöver de andra i huset inte fundera på varför, de vet och behöver inte göra någon stor grej av det.

Som ett första led i inskolning skulle jag föreslå att ni bjuder hem den förälderna, och deras barn, till er och umgås lite hemma så de får se mer om hur din son fungerar och även hur ni gör när han blir upprörd eller liknande. Att ha en annan familj som är insatt och dit din son är välkommen på lekstunder är ju guld värt! Jag personligen som blivande mamma skulle inte ha några problem att acceptera barn med särskilda behov på besök, men en förutsättning är ju nästan då att man kan prata med föräldern om det så att man för barnet skull behandlar honom på ett konsekvent sätt. Vilket ofta är ganska viktigt för den med autism, att de känner igen rutiner lite grann.

Tack för dina väldigt bra reflektioner!!!
Vi är ju själva väldigt öppna med hans problematik, just för att han ska få det han behöver så att säga. Och för att andra också ska få en förståelse för hur vår familj är och fungerar. Men vi har inte tagit upp det på något föräldrarmöte på dagis eftersom han inte "stör" på det sättet så att de andra barnen funderar och frågar. Han kommer att gå sitt lekisår på dagis, kanske vi ska ta upp det på nästa möte...

Jag ska ta dina ord till mig och fundera vidare

 

[Skogstrollet]

Sv: Ojdå nu blev det tokigt!

Du får gå på känsla och välja själv vilka du vill delge det förtroendet och när.
Man kan inte göra mer än sitt bästa! Och sen be en liten bön, till vad man nu tror på, att det ska gå bra.

 

[fitzy]

Sv: Ojdå nu blev det tokigt!

när jag va liten va de en pojk i min klass som fick epilepsi, vi va nog 7-8 år, kanske nåt mer, jag vet att dom föräldrarna kallade till ett föräldrarmöte för att informera de övriga om hur det fungerade, vad de skulle göra om deras barn va hemma hos dom och fick anfall mm mm så de i sin tur kunde prata med sina barn på ett sätt så dom förstod. jag kan tänka mig att detta va mycket uppskattat av föräldrarna till pojken och de andra föräldrarna då de va nytt för alla, och alla kunde ställa de frågor de behövde mm..nu är inte ditt barn lika gammalt som i detta fallet men det finns juh faktiskt en möjlighet i detta med, eller iaf kanske prata med dom föräldrar vas barn kommer att leka med ditt!

 

[Lydia]

Sv: Ojdå nu blev det tokigt!

följ med och ta en kopp kaffe första gångerna?

 

[Zaria]

Sv: Ojdå nu blev det tokigt!

Hej

Vi har ju pratats vid tidigare här på forumet vill jag minnas. har en son på snart 6 år med Autismliknande tillstånd samt troligtvis ADHD. Han är ju också i åldern då det börjar bli mer och mer att han vill leka med kompisar och några kompisar vill leka med honom.

Nu har jag haft turen att ha känr de barnens föräldrar så de vet vem sonen är samt att de har egna barn med diagnos.

Men jag har varit med hem till dem i början och förklarat hur sonen kan vara, dvs svårt med det sociala samspelet, svårt att förstå att alla inte tänker som honom och dessutom enormt impulsiv och han bli ganska arg när folk omkring honom inte förstår hur han tänkte sig att det skulle vara, och då är han heller inte öppen för att höra hur andra tänkte.

De som fungerat bäst med är grannens barn som är i 3 årsåldern, där är det inga problem för där får han styra och ta hand om och småtjejerna älskar det.

Hos en small det ordentligt mellan en storebror (också med diagnos och sonen) då sonen snodde en pinne han visst inte fick ta och fick en sten rätt i ansiktet.

Just nu leker han med en jämårig kille vars bror har diagnos, så han är väldigt förstående i hur sonen tänker, men också mognare...Sonen vill gärna lära sig hur "man gör för att vara en bra kompis" och det lyckas hans kompis bra med, tex ville sonen gå och lägga sig istället för att säga hejdå och kompisen svarar "men du fattar väl att man går med och vinkar när jag går"...tydligen inga problem, men i båda de fallen är föräldrarna mycket insatta i problematiken så att konflikter och en smällar är något de är vana vid.

I helgen skall sonen på sitt första kalas och jag är jättenervös

Jag tycker du skall vara öppen med diagnosen och kanske bjuda hem barn med förälder första gångerna alt att bara barnet kommer första gångerna, ofta verkar det som att barnen har mer överseende än vuxna har.

När jag var på föräldrautbildning med föräldrar med barn med samma diagnos för Hampus var det många som informerat på förskolan och det hade mottagits bra, var bara i något enstaka fall någon förälder reagerat negativt, å andra sidan kan det ju vara så oavsett vad det än gäller, där hade föräldrarna också varit nopga med att poängtera att diagnosen inte var en urtsäkt för att bete sig illa tex men en förklaring, där hade många föräldrar varit väldigt intresserade och haft stor förståelse.

Jag skulle tipsa om att informera, och ta det lugnt, börja med att träffas hos er eller att du är med till att börja med. Tänk också på att det är nytt för ditt barn och att inte köra för långa stunder, har själv märkt på min egen att max 2 timmar orkar han "hålla ihop sig" sedan eskalerar han, men det kan ju vara ganska individuellt.

Hur som helst lycka till.

 

[Snurrfian]

Sv: Ojdå nu blev det tokigt!

Varför inte följa med hem till kompisen ett par gånger, sen kanske det är vissa familjer som ni kan känna er trygga att låta honom leka hos, medans andra där ni kanske måste vara med hela tiden?
Kompisen barn som "bara" har en lättare utvecklingstörning och autistiska drag har varit vädligt öppen med barnets problem från börja, och informera ganska så "brutalt" om hur barnet kan komma att reagera. Jag har ju sett barnet växa upp och kan ta det rätt bra och det är sällan några problem.

 

[Coop]

Sv: Ojdå nu blev det tokigt!

Tack så hemskt mycket för era kloka tankar!

Det är hemskt svårt att släppa taget

Lillen leker väldigt mycket med en flicka som är 3 år på dagis, dock är det inte aktuellt att leka hemma med henne. Pojken vars mamma frågade, är 5 så det är en liten åldersskillnad (psykiskt), men pojken är väldigt lugn.

Jag ska inte måla f-n på väggen, ska nog prata med mamman nästa gång jag ser henne om en liten lekstund

Tack!!

kram coop

 

[Coop]

Sv: Ojdå nu blev det tokigt!

Jo visst har vi växlat några tankar tidigare

Härligt att höra att det fungerar för honom och att du verkar ha bra kontakt med andra föräldrar som är öppna för ditt barns problematik.

Det jag är rädd för är att att folk ska dra sig undan och tycka att det är jobbigt. Nu är det kanske lättare när det gäller dagisbarn inbillar jag mig. Då är det mer fokus på lek och skoj. Har även en flicka i första klass med ADHD och där har vi bara talat om för nån enstaka föräldrer om hennes problematik. Just för att de inte ska dra sig för att ringa och fråga om de kan leka. Hon fungerar väldigt bra borta, "skiten" får vi sen när hon kommer hem.

Det roliga med barnen är att när vi ställt in oss på att det kommer att gå åt skogen så överraskar de oss med att fixa det vi trodde skulle bli jättetufft för dem. Händer titt som tätt, känner mig som värsta hönsmamman

Jag håller tummarna att kalaset går som en dans och att han får med sig en rolig erfarenhet hem.

Tack för dina tankar!

Coop