Minst sagt
Det är mkt insideinfo jag har fått av män genom åren i mitt yrke. De anförtror mig saker som jag inbillar mig att jag aldrig fått ta del av i annat fall. Jag brukar lite sarkastiskt säga "Tack vare mitt yrke kommer jag aldrig att förvänta mig att en man är god nog" och det ligger mkt i det. Det är de mest horribla saker jag fått veta om deras familjer och hur det står till där hemma, och mkt av det fattar de inte ens själva att de är helt horribelt, det "är ju så för alla". Jag blir mörkrädd om det är sanning alltid.
delvis kl
Det är även mkt som en i egenskap av frivilligt barnlös kvinna får ta del av. För det första får jag av mammor ofta höra att det faktiskt är ganska jobbigt att vara mamma, det är inte alltid så underbart och fantastiskt som många vill påskina, tex citat "jag trodde vi levde jämställt, tills vi fick barn..." (min syster). "Hade jag vetat vad jag vet idag hade ja gjort abort när jag upptäckte att jag var med barn oplanerat" (en fd kollega med numera vuxen son). En annan kvinna som helt fanatiskt drev fram att få sitt andra biologiska barn (har även ett bonusbarn alltså är det 3 barn i familjen) ligger utpumpad på soffan hos min vän och halvgråter över att det hade räckt med 2... En annan ringer i panik en torsdag "jag måste få komma över i helgen och umgås med nån som-inte-pratar-om-barn!!!!!". Sådana saker de inte vågar säga till andra mammor, för de skäms över det.
Jag säger inte att deras val är fel. Jag säger att vi som medkvinnor och samhället i stort måste sudda ut den rosenrosa skimmerslöja som målas upp över att vara förälder. Kvinnor vågar inte annars säga nåt om de har bekymmer, för det är så tabu "för en god mor att känna så". Ingen vinner nåt på detta.
Normer och förväntningar återigen. En god mor ska vara hemma med barnen, en god mor ska älska hela paketet, en god mor får aldrig vara trött. Kräks.