Ojämställd föräldraledighet för att ”vila”

Helt galet, kan de inte hitta en bättre partner att skaffa barn med isf eller göra det på egen hand. Att barn sa behöva växa upp i en familj där ena föräldern egentligen inte velat ha dem är hemskt.

Jag har nog växt upp i en sådan familj. Min pappa har sagt flera gånger att han egentligen inte ville ha barn och att min mamma var den drivande. Han var inte heller föräldraledig mer än de 10 första dagarna, detta var visserligen 30 år sedan men ändå, då kunde pappor vara föräldralediga. Det har märkts genom hela min uppväxt, han har varit en lite knepig bifigur som tillslut så gott som försvann och endast dök upp väldigt sporadiskt i slutet av tonåren. Idag har han ingen regelbunden kontakt med något av sina två vuxna barn.

Mitt mål är att absolut inte göra som mina föräldrar, det blev inte bra för någon alls.

Jag är i samma generation och min pappa var hemma 6 månader med mig och delade även FL för min syster.
 
Vilka exakt är det som målar upp en rosenrosa skimmerslöja över att vara förälder??
Jag har tre små barn och känner inte igen det. Det är ju bara att läsa i första bästa tråd på Barn här på bukefalos, eller valfri blogg så får man läsa om hur tufft det är emellanåt att ha barn. En stor del av mina kompisar har barn och vi pratar ofta om hur tufft det är. Jag tror alla mina kompisar någon gång berättat om att de börjat storgråta inför barnen eller gått iväg och bara känt att de inte orkar mer. Innan jag fick barn fick jag ofta höra av andra föräldrar att det är skittufft. Jag upplever det inte som tabu att prata om.

Vad gäller män som blir tvingade av sina partners att skaffa barn, alternativt skaffar barn mot sin vilja av rädsla att bli lämnade funderar jag på hur vanligt det egentligen kan vara. Man hör ju med jämna mellanrum om stackars män som blivit ilurade att partnern ätit p-piller också och att de sedan blivit pappor mot sin vilja. Jag funderar i mitt stilla sinne på hur ofta sådana berättelser verkligen är sanna och hur ofta det egentligen är efterhandskonstruktioner? Efterhandskonstruktioner av män som skiter i att ta ansvar och förväntar sig att andra ska lösa allt åt dem, men sedan när det inte riktigt funkar så utan blir tuffare än väntat fabricerar ihop en berättelse som passar dem bättre :meh:
Det jag syftar på är inte de som tvingas utan de som hänger på när partnern vill ha barn, som inte säger att de inte vill utan bara ser framför sig hur de kommer bli lämnade om de säger nej.

Efterhandskonstruktioner finns det självklart väldigt gott om. Det är enklare att säga att han inte ville och särskilt om en separation ändå blir ett faktum och han då skiter fullständigt i barnen. Då skyller han sitt tillkortakommande på att han faktiskt inte ville från början :meh: Moget.
Jag har träffat en som var den absolut mest drivande i barnfrågan. Särskilt när ett barn redan fanns men som ändå hävdar att han aldrig ville ha några barn alls i efterhand. I det fallet undrar jag verkligen hur det stod till med intelligensen för att han ville ha ett barn till var något han pratade om ständigt och jämt oavsett om någon ville höra på eller inte och tjatet på hans partner var oerhört! Trodde han att folk hade glömt det? Eller var barntjatet ett sätt att förhindra att partnern gick? Tanken att barn gör att paret föralltid kommer vara tillsammans? Jag lär aldrig få veta men det förbryllade mig verkligen.
 
Jag är i samma generation och min pappa var hemma 6 månader med mig och delade även FL för min syster.
Mitt äldsta barn blir 29 i år och det var enormt ovanligt iallafall häromkring att pappan var hemma någon längre tid då. Pappan jobbade då på en stor fabrik och han var den första man som tog ut längre föräldraledighet än de tio dagarna.
 
Minst sagt :wtf: Det är mkt insideinfo jag har fått av män genom åren i mitt yrke. De anförtror mig saker som jag inbillar mig att jag aldrig fått ta del av i annat fall. Jag brukar lite sarkastiskt säga "Tack vare mitt yrke kommer jag aldrig att förvänta mig att en man är god nog" och det ligger mkt i det. Det är de mest horribla saker jag fått veta om deras familjer och hur det står till där hemma, och mkt av det fattar de inte ens själva att de är helt horribelt, det "är ju så för alla". Jag blir mörkrädd om det är sanning alltid.

delvis kl

Det är även mkt som en i egenskap av frivilligt barnlös kvinna får ta del av. För det första får jag av mammor ofta höra att det faktiskt är ganska jobbigt att vara mamma, det är inte alltid så underbart och fantastiskt som många vill påskina, tex citat "jag trodde vi levde jämställt, tills vi fick barn..." (min syster). "Hade jag vetat vad jag vet idag hade ja gjort abort när jag upptäckte att jag var med barn oplanerat" (en fd kollega med numera vuxen son). En annan kvinna som helt fanatiskt drev fram att få sitt andra biologiska barn (har även ett bonusbarn alltså är det 3 barn i familjen) ligger utpumpad på soffan hos min vän och halvgråter över att det hade räckt med 2... En annan ringer i panik en torsdag "jag måste få komma över i helgen och umgås med nån som-inte-pratar-om-barn!!!!!". Sådana saker de inte vågar säga till andra mammor, för de skäms över det.

Jag säger inte att deras val är fel. Jag säger att vi som medkvinnor och samhället i stort måste sudda ut den rosenrosa skimmerslöja som målas upp över att vara förälder. Kvinnor vågar inte annars säga nåt om de har bekymmer, för det är så tabu "för en god mor att känna så". Ingen vinner nåt på detta.
Normer och förväntningar återigen. En god mor ska vara hemma med barnen, en god mor ska älska hela paketet, en god mor får aldrig vara trött. Kräks.
Föräldraskapet är långt ifrån rosaskimrande. Det finns absolut vissa som försöker intala sig det eller fylla sin Instagram med perfekta bilder -rena barn, rent hem, fantastisk hemlagad mat, ett schema fyllt med roliga aktiviter. Så ser väl inte mångas verklighet ut...

Men jag håller med om att det ställs orimliga krav på oss kvinnor. T ex så kommer jag ihåg att omgivningen förväntade mig att jag skulle älska mina bonusbarn från början bara för att jag var kvinna och förväntades även ta ganska stort ansvar för dom tidigt. Det var ungefär som att det är mitt jobb som kvinna. Det tog lång tid innan jag vågade ta upp detta med min sambo utan att skämmas. Hade der varit omvänds roller hade situationen sett helt annorlunda ut!
 
Jag har träffat en som var den absolut mest drivande i barnfrågan. Särskilt när ett barn redan fanns men som ändå hävdar att han aldrig ville ha några barn alls i efterhand. I det fallet undrar jag verkligen hur det stod till med intelligensen för att han ville ha ett barn till var något han pratade om ständigt och jämt oavsett om någon ville höra på eller inte och tjatet på hans partner var oerhört! Trodde han att folk hade glömt det? Eller var barntjatet ett sätt att förhindra att partnern gick? Tanken att barn gör att paret föralltid kommer vara tillsammans? Jag lär aldrig få veta men det förbryllade mig verkligen.

Det måste vara det i särklass värsta exemplet. Stackars barn.
 
Jag är i samma generation och min pappa var hemma 6 månader med mig och delade även FL för min syster.

Min pappa var hemma med mig direkt från att jag föddes så att min mamma kunde fortsätta sina studier. Förutom omgivningens inte så uppmuntrande reaktioner så blev han av med jobbet!
 
Jag är född på 80-talet och tror inte min pappa var hemma en dag. Mamma var dagmamma så hon var hemma oavsett. Under skilsmässan berättade hon att pappa inte velat ha oss barn, åtminstone inte då. Det positiva med den är väl annars att pappa numera också ringer, annars var det bara mamma och jag antar att hon berättade för pappa hur det var med oss.

Trots det har jag inte haft en dålig uppväxt, jag har inte känt mig oönskad bara inte prioriterad. Och mamma är helt klart primärförälder, hon är ju den som funnits där.a
 
Ja. Tur jag aldrig haft en barnlängtan, för oavsett finns det ingen man jag hade litat tillräckligt mkt på. Och ju längre jag lever ju mer övertygad blir jag om det.:crazy:

Fast det där låter ju sorgligt för din egen del, klart det finns massa män som verkligen vill ha barn och som man kan lita på.
För att förtydliga: det sorgliga är alltså att du känner att du aldrig kommer kunna lita på en man du har en relation med, inte att du inte har barnlängtan.

I min närhet just nu finns det flera manliga vänner med barnlängtan. Män som absolut kommer vilja vara pappalediga o ta hand om och älska sina barn.
 
I min närhet just nu finns det flera manliga vänner med barnlängtan.
Ja, jag känner många män som vill ha barn. Däremot vet jag inte hur många av dem som faktiskt vill vara primärföräldrar eller hur många av dem som faktiskt vill göra hälften av ALLT, inte bara pick and choose vad som passar. Jag känner nog dessutom bara två eller tre män tror jag som uttryckligen sagt att de inte skulle skaffa barn om de inte kan ta hälften av föräldraledigheten. Och då rör jag mig ändå i väldigt medelklassiga kretsar, jag har dvs väldigt medvetna och 'korrekta' människor omkring mig.
 
Ja, jag känner många män som vill ha barn. Däremot vet jag inte hur många av dem som faktiskt vill vara primärföräldrar eller hur många av dem som faktiskt vill göra hälften av ALLT, inte bara pick and choose vad som passar. Jag känner nog dessutom bara två eller tre män tror jag som uttryckligen sagt att de inte skulle skaffa barn om de inte kan ta hälften av föräldraledigheten. Och då rör jag mig ändå i väldigt medelklassiga kretsar, jag har dvs väldigt medvetna och 'korrekta' människor omkring mig.
Jag säger som du sa i nån annan tråd (inget citat men poängen torde överensstämma)
Vad är det för nåt jävla fel med världen?!
 
Fast det där låter ju sorgligt för din egen del, klart det finns massa män som verkligen vill ha barn och som man kan lita på.
För att förtydliga: det sorgliga är alltså att du känner att du aldrig kommer kunna lita på en man du har en relation med, inte att du inte har barnlängtan.

Jag tycker snarare att det sorgliga är att det visat sig vara behövligt att vara på sin vakt. Hade jag haft barnlängtan kanske jag upplevt det värre, nu tycker jag bara att det är skönt att känna att jag valt rätt utifrån ännu en aspekt. Inte minst varje gång nån inser att hen skaffat barn med en idiot som hen nu skall dras med för evigt and ever då de har barn ihop.... eller för den delen inte får dras med alls eftersom idioten vägrar ta ansvar för sitt barn.
 
Ja, jag känner många män som vill ha barn. Däremot vet jag inte hur många av dem som faktiskt vill vara primärföräldrar eller hur många av dem som faktiskt vill göra hälften av ALLT, inte bara pick and choose vad som passar. Jag känner nog dessutom bara två eller tre män tror jag som uttryckligen sagt att de inte skulle skaffa barn om de inte kan ta hälften av föräldraledigheten. Och då rör jag mig ändå i väldigt medelklassiga kretsar, jag har dvs väldigt medvetna och 'korrekta' människor omkring mig.

Fast jag skulle utan tvekan vilja skaffa barn även om jag inte hade möjlighet att ta hälften av föräldraledigheten, det känns som ett jättekonstigt argument för att aktivt välja bort barn.

Däremot förstår jag att man om möjligt planerar barn i en period av livet när båda har möjlighet att vara föräldralediga.
 
Mitt äldsta barn blir 29 i år och det var enormt ovanligt iallafall häromkring att pappan var hemma någon längre tid då. Pappan jobbade då på en stor fabrik och han var den första man som tog ut längre föräldraledighet än de tio dagarna.

Mitt inlägg syftade inte till att det var vanligt på 80-90talet.
 
Men alltså, varför ska någon annan ha rätt att bestämma över hur man ska spendera tiden som familj?
Därför att det är skattemedel och förmåner vi pratar om.
I det fallet är det rimligt att staten har något att säga till om.
Vill man få fram ett mera jämställt samhälle så är lagen ett sätt styra det i rätt riktning.
Jag tror absolut på 50-50 och jag hoppas på sikt att lagstiftningen kommer dit också.
Sen tycker jag naturligtvis att föräldraledigheten borde vara ännu mer generös, typ 2 år eller så, men det är för barnens skull.
 
Fast jag skulle utan tvekan vilja skaffa barn även om jag inte hade möjlighet att ta hälften av föräldraledigheten, det känns som ett jättekonstigt argument för att aktivt välja bort barn.

Däremot förstår jag att man om möjligt planerar barn i en period av livet när båda har möjlighet att vara föräldralediga.
Det är ju ganska få människor som inte kan. I de flesta fall är det snarare en prioriteringsfråga.
 
Därför att det är skattemedel och förmåner vi pratar om.
I det fallet är det rimligt att staten har något att säga till om.
Vill man få fram ett mera jämställt samhälle så är lagen ett sätt styra det i rätt riktning.
Jag tror absolut på 50-50 och jag hoppas på sikt att lagstiftningen kommer dit också.
Sen tycker jag naturligtvis att föräldraledigheten borde vara ännu mer generös, typ 2 år eller så, men det är för barnens skull.

Håller med.

@Cilla89a sedan är ju en aspekt till för staten och samhället att den absoluta majoriteten personer som jobbar för just dem, som sjuksköterskor, Uska, lärare, förskolepedagog och hälften av läkarna (väl?) är kvinnor. Så då slår helt enkelt samhällets egen generositet hårdast mot samhället i jämförelse med hur det slår mot företagen.

Dvs samhället har brist på sjuksköterskor, lärare, läkare och betalar samtidigt för att dessa ska vara hemma i 1,5 år. Samtidigt som folket på Eriksson (där det är fler män) i högre grad jobbar jämt, vabbar knappt, och tar ut tre månader, kanske. Samtidigt som de tjänar mycket mer. Så det kan absolut vara rationellt att sluta upp med att subventionera företag såhär på samhällsfunktionernas bekostnad.

Det är ju trots allt gamla Agda som jämt får vikarier, det är barnen som får tre nya lärare per termin. En lärare som får tre barn och är hemma 1,5 år med varje barn kommer ju alltså att ha olika vikarier i 4,5 år och under tiden jobba 1,5 år uppdelat på tre omgångar. Det är ju super för en individ och det är jättebra för Eriksson där hennes man jobbar, men för barnen, skolan, samhället blir det inte lika optimalt som om hon varit hemma 10 månader per barn och jobbat 1 år mellan barnen.

Ok det är ju iskallt tänkt för individen. Men vinsten för samhället, pappan, bebin, barnen i klassen är ju stor. Och samhället kan också vinna möjligheten att få fler män som lärare i nästa generation.
 
Ok det är ju iskallt tänkt för individen. Men vinsten för samhället, pappan, bebin, barnen i klassen är ju stor. Och samhället kan också vinna möjligheten att få fler män som lärare i nästa generation.

Jag tänker att det blir kallt för individen eftersom tidigare generationers individer inte lagt ner jättemkt energi på detta arbete. Det blir då besvärligt för de som skall göra det som tidigare blivit ogjort. Men förhoppningsvis kommer framtida generationer att få åka lite räkmacka på det:up:
 

Liknande trådar

Relationer Längesen som jag var inne här nu men känner att jag behöver er input i detta.. :heart För ett par dagar sedan hade jag en diskussion...
29 30 31
Svar
604
· Visningar
35 113
Senast: Sander
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp