LovingLife
Trådstartare
Måste ta och skriva av mig lite, samt vädja om råd från kloka bukare. Vet inte var jag ska börja i denna sörja..:P
Träffade en trevlig kille i början av sommaren, en bror till en av mina bästa vänner.
Då vi hade flera gemensamma vänner så började vi umgicks vi ganska tätt, flera dagar i veckan. Bad, fester och filmkvällar.. Han var flörtig från start, en sån där typisk charmig kille som jag brukar falla för, men den här gången gjorde jag inte det, blev mest smickrad av uppmärksamheten. Men vi umgicks och blev mer avslappnade i varandras sällskap, filmkvällar började avslutas med att vi somnade i soffan eller i sängen tillsammans.
Jag fann honom plötsligt mer och mer attraktiv och vi kom närmare varandra som vänner, samtidigt som övernattningarna övergick till att bli mer och mer intima. Eftersom vi kommit varandra så nära som vänner så pratade vi även ganska öppet från start om hur vi kände kring allt detta. Vi båda var överens från start att vi inte skulle inleda något förhållande, utan sa att vi kan vara med varandra fram tills att någon av oss hittar någon ny. Han hade fortfarande tankarna kvar på sitt ex. och jag kände väl från början att jag var nöjd med den närhet som vi gav varandra.
Men.. Det har varit lite väl mkt känslovallningar fram och tillbaka, särskilt senaste tiden, då jag insett att jag fått mer känslor för honom, vilket vi båda varit medvetna om och som vi pratat om.. Åtminstone så tror jag att jag fått känslor för honom. Ibland är det så mkt tankar och funderingar som går runt i huvudet så jag inte vet vad jag känner. Om det handlar om att jag känner mig som ett hjälpmedel för att han ska glömma sitt ex. emellanåt, att han tittar och träffar andra tjejer och att jag inte duger, att det ska vara så svårt att få djupare känslor för mig, och så lätt att titta åt andra håll osv. Ännu mer frustrerande är det kanske att på grund av våran öppna kommunikation så vet han att jag har känslor för honom och agerar då som oftast med att ännu tydligare visa hans intresse för andra tjejer. För att hjälpa mig, påstår han.
..För någon vecka sedan så föreslog jag att jag behövde få mer distans till honom och inte träffas lika ofta, för mitt eget självbevarande, för att kanske bli mindre sårad och nedstämd den dagen han träffar någon. (samtidigt som jag förstås skulle bli glad för hans skull)
Jag sa att det börjar kännas rent löjligt att våran relation till varandra idag kan jämföras med vilket par som helst, förutom den lilla detaljen att vi inte är det, att han inte vill kalla oss det.. Han tyckte det bara var en dålig förslag, att skära av bandet bara för att undvika viss obekvämhet om något händer.. Vi kom fram till att det bästa var att helt enkelt undvika den intima biten till varandra i fortsättningen..
Även efter detta har det känts helt värdelöst och jag har varit väldigt nedstämd och låg emellanåt. Jag känner mig oerhört obekväm med att han träffar andra tjejer, och när jag åkte utomlands i veckan så ville jag nästa bara stanna hemma för att jag var säker på att han skulle ta hem någon i samma säng som vi varit i sedan alldeles nyss(känns som att han känner sig ännu mer fri för detta sedan förslaget), säkert aningen paranoid, men tanken gör mig väldigt upprörd och ledsen, får mig att känna mig värdelös..
Just nu känner jag att jag troligen måste minska på ärligheten med mina känslor, att det bara gör honom obekväm och blir mindre öppen med mig och som jag nämnde ovan, och bara drar på ännu mer med hur snygga vissa andra tjejer är för att smärtsamt hålla tanken vid liv hos mig om dagen då han träffar någon ny..(vilket förstås lika gärna kan bli jag, men det känns väldigt långt borta just nu)
Vet inte om jag lyckats göra min situation begriplig på något sätt överhuvudtaget, men om något kanske känner igen sig det minsta i min situation, så är chansen nog stor att man även kan leva sig in i mina förvirrade känslor just nu. Faktum är att detta har påverkat så att hela mitt vanliga liv har hamnat på sidan om senaste månaderna. Universitetet går inte alls som tänkt och jobben känns så oviktiga..
Inte bra på något sätt alls detta, förutom att jag alltid är väldigt lycklig och glad just i stunden vi spenderar tid med varandra, vilket fortfarande är väldigt ofta.
Tacksam för kloka ord och vägledning.
Träffade en trevlig kille i början av sommaren, en bror till en av mina bästa vänner.
Då vi hade flera gemensamma vänner så började vi umgicks vi ganska tätt, flera dagar i veckan. Bad, fester och filmkvällar.. Han var flörtig från start, en sån där typisk charmig kille som jag brukar falla för, men den här gången gjorde jag inte det, blev mest smickrad av uppmärksamheten. Men vi umgicks och blev mer avslappnade i varandras sällskap, filmkvällar började avslutas med att vi somnade i soffan eller i sängen tillsammans.
Jag fann honom plötsligt mer och mer attraktiv och vi kom närmare varandra som vänner, samtidigt som övernattningarna övergick till att bli mer och mer intima. Eftersom vi kommit varandra så nära som vänner så pratade vi även ganska öppet från start om hur vi kände kring allt detta. Vi båda var överens från start att vi inte skulle inleda något förhållande, utan sa att vi kan vara med varandra fram tills att någon av oss hittar någon ny. Han hade fortfarande tankarna kvar på sitt ex. och jag kände väl från början att jag var nöjd med den närhet som vi gav varandra.
Men.. Det har varit lite väl mkt känslovallningar fram och tillbaka, särskilt senaste tiden, då jag insett att jag fått mer känslor för honom, vilket vi båda varit medvetna om och som vi pratat om.. Åtminstone så tror jag att jag fått känslor för honom. Ibland är det så mkt tankar och funderingar som går runt i huvudet så jag inte vet vad jag känner. Om det handlar om att jag känner mig som ett hjälpmedel för att han ska glömma sitt ex. emellanåt, att han tittar och träffar andra tjejer och att jag inte duger, att det ska vara så svårt att få djupare känslor för mig, och så lätt att titta åt andra håll osv. Ännu mer frustrerande är det kanske att på grund av våran öppna kommunikation så vet han att jag har känslor för honom och agerar då som oftast med att ännu tydligare visa hans intresse för andra tjejer. För att hjälpa mig, påstår han.
..För någon vecka sedan så föreslog jag att jag behövde få mer distans till honom och inte träffas lika ofta, för mitt eget självbevarande, för att kanske bli mindre sårad och nedstämd den dagen han träffar någon. (samtidigt som jag förstås skulle bli glad för hans skull)
Jag sa att det börjar kännas rent löjligt att våran relation till varandra idag kan jämföras med vilket par som helst, förutom den lilla detaljen att vi inte är det, att han inte vill kalla oss det.. Han tyckte det bara var en dålig förslag, att skära av bandet bara för att undvika viss obekvämhet om något händer.. Vi kom fram till att det bästa var att helt enkelt undvika den intima biten till varandra i fortsättningen..
Även efter detta har det känts helt värdelöst och jag har varit väldigt nedstämd och låg emellanåt. Jag känner mig oerhört obekväm med att han träffar andra tjejer, och när jag åkte utomlands i veckan så ville jag nästa bara stanna hemma för att jag var säker på att han skulle ta hem någon i samma säng som vi varit i sedan alldeles nyss(känns som att han känner sig ännu mer fri för detta sedan förslaget), säkert aningen paranoid, men tanken gör mig väldigt upprörd och ledsen, får mig att känna mig värdelös..
Just nu känner jag att jag troligen måste minska på ärligheten med mina känslor, att det bara gör honom obekväm och blir mindre öppen med mig och som jag nämnde ovan, och bara drar på ännu mer med hur snygga vissa andra tjejer är för att smärtsamt hålla tanken vid liv hos mig om dagen då han träffar någon ny..(vilket förstås lika gärna kan bli jag, men det känns väldigt långt borta just nu)
Vet inte om jag lyckats göra min situation begriplig på något sätt överhuvudtaget, men om något kanske känner igen sig det minsta i min situation, så är chansen nog stor att man även kan leva sig in i mina förvirrade känslor just nu. Faktum är att detta har påverkat så att hela mitt vanliga liv har hamnat på sidan om senaste månaderna. Universitetet går inte alls som tänkt och jobben känns så oviktiga..
Inte bra på något sätt alls detta, förutom att jag alltid är väldigt lycklig och glad just i stunden vi spenderar tid med varandra, vilket fortfarande är väldigt ofta.
Tacksam för kloka ord och vägledning.