krambanan
Trådstartare
Men som läget är nu funkar det inte, eller hur? Det är det du måste förhålla dig till, inte hur det kanske skulle kunna vara, eventuellt, möjligen, omutifallatt... Förhåll dig till mannen du har framför dig idag - om han förändras imorgon kan du ju förändra hur du förhåller dig till honom då. Men idag har du en skitstövel, en potentiellt riktigt farlig skitstövel till och med, du kan liksom inte sabba det.
Ni har helt rätt och jag vet ju det. Vissa dagar är det bara tungt. Jag brukar samla ihop mig och återkomma med nya krafter.
Jag tror mycket beror på att med allt kaos har jag liksom stängt av det känslomässiga. Jag tillåter inte mig att känna efter oftast. Hon var inne på det på kriscentrum också. Jag har inte tillåtit mig att sörja. Sörja det jag trodde fanns. Det som aldrig blev osv.
Har inte ens tillåtit mig att sörja min pappas död än (hände för snart tre år sen och allt var ju rätt kaos med exet redan då). Jag fick aldrig riktigt hans godkännande att vara ledsen. "Föräldrar dör. Det vet man." Och då var jag fortfarande så fast i medberoendet att jag inte tillät mig själv att sörja oavsett vad han tyckte.
Så ibland bryter alla känslor igenom på en gång. Som idag. Och då försöker jag skriva eller prata av mig så jag får ut lite av dom. Annars skulle jag aldrig orka fortsätta kämpa. Så fort jag fått ur mig det så brukar det kännas bättre. För då stänger jag inte bara inne allt utan accepterar att jag faktiskt har rätt att vara både ledsen och arg.