Kan inte sova. Är så himla trött och less. Trött på exet, trött på familjerätten, trött på rättsväsendet. Känner mig uppgiven och trasig.
Känns som varje dag får jag någon flashback till ett förträngt minne från vårat förhållande. Hur illa det faktiskt var. Och hur tidigt det började. Känns som jag verkligen behöver bearbeta detta på djupet sen när jag och Mini har landat ordentligt. För hennes skull (och min). Innan dess kommer han fortsätta stjäla mig på energi hur mycket jag än försöker att inte tillåta honom.
Snart är Mini ett år. Snart är min föräldraledighet slut. Och hela detta året har bara varit ena krisen efter den andra. Jag har med nöd och näppe orkat hålla näsan över vattenytan. Vi har missat så mycket jag och Mini. Jag ser det så tydligt när hon leker med mormor och kiknar av skratt. När hon behöver min uppmärksamhet och jag är upptagen med ännu ett samtal till advokaten/familjerätten/någon annan viktig myndighetsperson. När jag är för trött för att orka vara helt närvarande dag efter dag. För trött för att vara den mamma jag vill vara. Hon är värd så mycket mer och mitt hjärta blöder.
Förstår att du har det jobbigt! Det märks. Såhär uppgiven brukar du inte vara.
Det låter som du har börjat med en slags sorgbearbetning.
Jag hoppas verkligen att du får mer ro när du har flyttat och jag tror och hoppas att exet kommer tröttna och lämna er ifred.
Vet inte riktigt vad jag ska säga, men skickar en styrkekramar till dig!