Min dotter älskar de gamla Pippi-filmerna och Saltkråkan, särskilt Skrållan var en hit här hemma. Jag tyckte faktiskt också det var skönt att se dem jämfört med moderna filmer med barn i, för jag tyckte barnen kändes mycket mer som faktiska barn som sa saker barn faktiskt säger, och inte så stela och tillgjorda som jag ofta tycker barnkaraktärer blir, med manus som ofta låter mer som vuxna än som barn.
Sen kan jag förstå att de upplevs långsamma, med mycket "pauser" då det bara visas natur och så, men det tycker jag speglar den naturdyrkan som jag tycker genomsyrar Lindgrens verk. Uppskattar också att det faktiskt är lite lugnare tempo så dottern hinner ta in allt och får träna lite koncentrationsförmåga även vid tv:n. Tycker många av dagens barnprogram är mycket färg och ljud och saker som ska hända precis hela tiden för att hålla uppmärksamheten. Upplevde också att det långsammare tempot hjälpte henne att hänga med och faktiskt förstå allt som hände (hon är 3 år).
Sen för mig får de gärna gör nyinspelningar, så länge det gamla finns kvar, även om jag kan tycka trenden med att bara gör om gamla saker istället för att göra nytt är tråkigt. Men jag hoppas också att moderniseringen handlar mer om miljö och språk, och inte att barnen får manus som gör att de låter som små vuxna istället för som barn, eller man tar bort all naturdyrkan, eller drar upp tempot en massa, för då tycker jag man missar en del av det som gjort Astrid Lindgrens verk så bra som de är.
). 
