nyblivna mammor- trista som kompisar!

[Loviza]

Blir så jäkla trött på småbarns mammor som helt går upp i allt vad barn och barnafödande innebär! Snälla, ni har ett get liv också, vilket många tycks glömma. Vet inte hur många som jag känner som slutat rida, sålt hästen mm bara för att de har fått barn!
sen ränner dom på babysim och babycafe´hela dagarna. Ringde i går en kompis som har en 3 månaders bebis. jag tror inte jag fick ett vettigt ord ur henne. hon beskrev tom färgen på ungens bajs! Då kände jag att jag var tvungen att avsluta samtalet...

Kan tillägga att jag har egna barn och jag både red och tävlade när dom var små. (någon tid för att ränna babycafé hade jag dock inte... ; kanske missat nåt!)

Är jag ensam om att tycka så här, Vad har ni andra för erfarenheter?

 

[lakrits]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Jag var ganska ung när jag fick barn, jag var 19 år.
Detta är nu för 10 år sedan och då var det inte så vanligt att man fick barn så ungt.

Det är klart att man slukas upp av sitt barn. Det är ju det största som händer i ens liv, det är ju en ny familjemedlem.
Jag kan bara tala för mig;
Jag sålde min häst, det var en unghäst. Hade ingen som kunde hjälpa mig osv. Jag kunde ha lämnat iväg han på foder men jag visste ju inte riktig hur länge jag skulle ha honom utlånad m.m.

Jag höll mig ifrån hästarna i fyra år, red hos någon vän ibland iofs.
Det jag tyckte var mest synd var att alla kompisar försvann. Inte för att jag avvisade dom eller bara pratade barn utan det sa nästan bara *poff* så var man själv. Visst en del fanns ju kvar men de var få.

Något som jag däremot tycker att man inte ska göra, är att göra sig äldre vad man är bara för att man har barn.
Jag menar,,,försöka klä sig äldre, vara vuxnare m.m
Man behöver ju inte bli tråkig bara för att man är mamma.

 

[Dropdead]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Jag håller med lakrits i att man inte behöver bli tråkig bara för att man är mamma!

Jag fick också barn när jag var ung, 18 år. Det var samma för mig, såsom lakrits beskrev - vännerna bara försvann. Sakta men säkert kom de tillbaka, men under småbarnsperioden var jag ganska ensam.

Jag kan också bara tala för mig självt, men jag har aldrig "prackat på" någon nåt bäbissnack. Givetvis är det en enormt stor händelse i ens liv, men jag kan lätt erkänna att jag aldrig diskuterat bajskonsistens med någon annan! Jag tycker det är så tråkigt att det är den allmänna uppfattningen - att så gör mammor, bara pratar barn. För det är verkligen att dra alla över en kant.

Jag hade ingen egen häst när jag fick barn, men red på ridskola. Detta slutade jag med, men köpte ganska snart en egen häst. Så i stort har mitt liv fungerat precis som vanligt.
Jag har bara råkat få världens goaste unge på köpet som berikar mitt liv.

 

[Inte_Ung]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Om man nu vill ägna sig åt sitt barn till 100% under småbarnsåren, så kan jag faktiskt inte se något fel i det.
Alla har ju sina intressen och sitt sätt att vilja leva sitt liv, det ena är inte bättre än det andra.
Dåligt är det ju bara om man vantrivs med det själv.

Att du vantrivs med hur de lever sitt liv, det hör ju faktiskt inte hit.

 

[Enya]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Jag förstår hur du känner. Ibland när jag pratar med en ekant så pratar hon bara om barn och allt som hör där till, det känns lite trist. Hon gav verkligen upp livet över en natt, men det var ju hennes val. Det enda jag kan göra är att stå ut med hennes bebisprat och hoppas och tro att det går över.

Själv gick jag inte helt upp i mina barn när de var riktigt små, det kändes som om jag skulle kvävas, vilel kunna sitta och titta på en film eller något sånt ibland utan att bli störd och då fixade min man och jag så att vi växlade så att vi båda fick tid till oss själva. Det var helt underbart att slippa tänka på bebis och allt under någon timme då och då. Och prata bebis gjorde jag sällan, bara om någon frågade om dem, flör jag är ju jag trots att jag blivit mamma, jag har samma intressen och tycker om samma saker ändå. Att ladda batterierna gjorde bara mig gott!

Men som sagt, vissa väljer att bli helt uppslukade av barnen och då får de göra så, det är inget som någon kan ändra. Man får försöka stå ut i alla fall. Eller prata med mamman om att ni kan prata om lite fler saker än barnet.

 

[chrysler]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Tonårstjejer brukar oxå tappa sitt häst intresse så det är inte så ovanligt.Om du inte har samma intresse som dina kompisar så kan man alltid börja umgås med andra.Man växer ifrån varandra å hittar nya vänner med liknande intressen.

 

[Geshira]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Jag började rida "på riktigt" när mitt första barn var dryg 1 år. Jag var så less på att sitta hemma och inte ha ett eget liv, så stallet blev en livlina. Tänk att få vara själv, utan att behöva lyssna efter skrik och gnäll, få rida ut i naturen och höra fåglar kvittra och se blommor lysa... Aaaahhhhh!
Jag har aldrig fått ut så mycket av mitt hästintresse som just de åren...

Annars håller jag med dig, fast det ändå är rätt naturligt att något man tycker om slukar det mesta av ens tid och uppmärksamhet, som ett barn gör.

Jag fick mitt första barn som ganska ung, så mina kompisar hamnade ett tiotal år på efterkälken. Nu när jag har större barn som inte behöver passas och jag åter kan sticka ut nästan när jag vill, då sitter mina vänner hemma med små bäbbar som ska passas och vars skrik jag inte gärna vill sitta och uthärda jämt... Inte så kul. för mig.

Men det går ju över...

 

[Jamtland]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Jag tycker det är tristare och mer ointressant att ALLA ska diskutera min graviditet med mig. Jag bryr mig inte så hårt än, det känns så avlägset än och blir mest irriterad när varenda människa börjar diskutera fosterrörelser, viktuppgång, osv.

Jenny

 

[ameo]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Jag tycker inte at tman ska fördöma den som gör ett medvetet VAL här i livet!
Sen att det inte är samam val som DU har gjort är en helt annan sak.

JAG har skaffat mina barn för att jag vill umgås med dem och se dem utvecklas under småbarnsåren (och senare också givetvis, men då är de ju mer självgående...)
Jag fattade tidigt MEDVETET beslutet att låta hästarna få mindre tid och uppmärksamhet och ägna några år åt att vara just småbarnsmamma. Förhoppningsvis har jag igen det senare i livet, när barnen blir trygga, glada individer. Och DÅ kan jag med gott samvete ägna mer tid åt hästarna igen.
Och detta ÄR mitt LIV! (men visst, jag har hästarna kvar, även om de inte har högsta prioritet längre)

Passar det inte dig så sluta umgås med dem, men klandra dem inte för att de gör ett medvetet val!

 

[Sweet Chili]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Tycker själv att det är jobbigt att bara prata barn när man är med kompisar/bekanta som har eller nyligen fått. Väntar ju själv vilken dag som helst, men jag blir väldigt trött på detta barnsurrande.

Har precis kommit hem från midsommarfirande med endast par som har barn på 6mån - 3 år. Uteslutande har samtalsämnena varit barn, förlossning, amningsinlägg och sovrutiner. :smirk: Mindre kul!

Men jag förstår att man slukas upp av dessa små, men lite lite annat kan man ju prata om. Men men jag återkommer. Snart sitter jag väl själv där och jämför blöjor, barnvagnar och bröstpumpar.

 

[bananabambi]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Jag har en kompis som ska ha barn när som helst nu.

När jag fick reda på att hon skulle ha barn, så slutade jag umgås med henne. Men bara en kort tid. Det var så egoistiskt av mig. Men när hon belv gravid hade jag och min sambo försökt i knappt två år, jag blev så avundsjuk och ledsen, det kändes på något dumt sätt som om hon svek mig.

Men efter någon vecka återupptog jag kontakten, jag saknade henne. Jag behövde bara komma över den första fasen, jag missunnar henne inte att bli gravid bara för att jag inte kan.

Hon hade varit rädd att berätta något för mig, eftersom hon visste att jag skulle bli ledsen. Jag kände mig jättedum. Hon var rädd att minsta sina vänner, och jag har försökt kompensera det. Vi har umgåtts ännu mer än innan hon blev gravid. Men nu på sistone är det på hennes villkor, hur hon mår.

I början blev jag skittrött på att höra allt gravititetstjaffs. Men det var för att jag var så avundsjuk. Nu har jag kommit över det, eller accepterat det. Och jag kommer fortsätta umgås med henne, barnasnack eller inte.

 

[Arabizar]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

hahaha blev full i garv när jag läste din tråd

känner igen det där.....
jag har själv barn 3st väntar det fjärde,men jag pratar nästan bara häst gämt och ständigt
andra bara sitte o babblar förlossningar,blöjbyten,tillägg,mm
urtråkigt

visst jag är mamma,men jag har ett liv utöver det med :smirk:

mvh Arabizar

 

[Bibi]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!



Starkt gjort av dig!!

 

[jaca]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

hahaha blev full i garv när jag läste din tråd

känner igen det där.....
jag har själv barn 3st väntar det fjärde,men jag pratar nästan bara häst gämt och ständigt
andra bara sitte o babblar förlossningar,blöjbyten,tillägg,mm
urtråkigt

visst jag är mamma,men jag har ett liv utöver det med :smirk:

mvh Arabizar

Kul, jag pratar också häst lite för mycket har jag märkt på bekantskapskretsen.....försöker komma ihåg det ibland när dom börjar gäspa.
När barnen var små ja, då var det självklart att prata barn. Varför skulle det inte vara så? Rätt naturligt eftersom det upptar all ens tankeverksamhet och tid. Tycker också att det blir rätt naturligt att umgängeskretsen ändras efter olika faser i livet. Trådstartaren får väl hoppa över att umgås med sin "barnpratande" kompis ett tag?

 

[lakrits]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Visst är det tråkigt när det blir så?
Jag var en riktig partynissa innan jag träffade min nuvarande man(pappan till barnet) och umgicks med jättemycket olika människor. En del ofta andra lite mindre.
Visst tyckte folk att det var roligt att man väntade barn men det var också allt. Sedan försvann dom.
Under den första perioden, när han var nyfödd så gratulerade ju folk givetvis och gulligulla men sedan var dom borta.
Det är klart att man inte kan bli precis som innan. Givetvis så växer man som person men sinnet har man ju kvar.

Jag hade en väldigt god vän som jag umgicks jättemycket med i 4 år.
Vi gjorde allt tillsammans. När jag blev gravid bröt hon kontakten helt.
Jag blev givetvis jätteledsen. När jag var i åttonde månaden tog jag kontakt med henne, kanske fel men jag saknade henne.
Vi träffades hos henne, prata lite osv.
Sedan dess har jag inte hört något från henne.

Det är så jäkla trist när det blir så.

 

[Dropdead]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Kunde inte sagt det bättre själv!

precis så var det för mig med.

Men kanske var man för ung? Jag hann gå några veckor i trean på gymnasiet innan jag födde min pojk så alla vänner var ju upptagna med skolan. Visserligen gick jag kvar i skolan på "halvtid", men allt var som bortblåst. Folk tittade på mig som om jag hade förändrats över en natt och förvandlats till någon annan...
Kanske var man då i den perioden då vänner växer ifrån varandra och förmodligen tyckte de väl att jag växte ifrån dem, medan jag själv inte tyckte att jag hade förändrats ett dugg! :smirk:

 

[chrysler]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Ett fenomen jag oxå märkt hos några mammor är att de stannar i utvecklingen när de får barn, vissa "går tillbaka" i utvecklingen oxå till å med.
De har varit hemma med sina barn, inte umgåtts med andra vuxna å sedan har de tappat "sättet" man umgås på, vuxna emellan.
Vissa 40 åriga mammor skulle inte bedömas som om de var i den åldern utan är snarare på en 14 årings nivå rent mentalt.
Träffat några med attityden "får jag inte som jag vill så tänker jag inte göra det här", precis som 6 åriga flickor resonerar.Allt handlar om dem i den åldern å¨de har mkt svårt för att kompromissa. :smirk:
Nu är lyckligtvis majoriteten av alla mammor inte så.

 

[Prosit]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Jag har tappat kontakten med mina forna vänner. Vi brukade ha jättetrevliga tjejmiddagar en gång i månaden, hemma hos någon av oss, på rullande schema. När första tjejen fick barn så lämnade hon bebis hemma hos barnets far, och såg det som lite skönt att få en ledig kväll, det var ju bara några timmar, så det passade bra ihop med amningsschemat oxå.
Men sen började nr 2, 3, 4 o 5 oxå få barn.... till slut hade alltså alla barn utom jag... och de började en efter en ta med barnen på middagarna. Det slutade med att det skulle vara middag, men blev mer som ett barnkalas. Det snackades blöjsorter, barnmatsburkar, diarréfärg, amning, leksaker, kräkor...... och jag kände mig så utanför. Jag försökte leda in samtalet på annat än barn, men då kuttrade en av ungarna o vips så sprang alla mammor dit och gullade och pratade pruttar igen. Jag åkte hem, och ingen saknade mig. Där hade man fått springa o köpa mat till oss tjejer, barnmatsburk med köttbullsmos, några efterrättsburkar med olika pureer, lite glass och melon till barnen..... och vännerna hade inte ens tid att käka pga alla matningsdiskussioner om hur duktig bebis A hade blivit att äta fast föda, bebis B började få tänder, bebis C kunde inte äta lactos pga diarré.....
Jag tappade matlusten faktiskt.

Jag förstår att det är jätteroligt och underbart och upplyftande att bli mamma. Jag vill oxå uppleva det en dag. Men på en tjejmiddag, som är menad att vara en middag för skitsnack utan barn och karlar, som utvecklas till barnkalas, med en enda människa där som inte har barn, det var inge kul. De hade dessutom redan två kvällar i veckan som de träffades med barnen och fikade, och snackade barn, så varför kunde inte våra kvällar vara barnfria då??

Jag sa ingenting om det var någon nån gång som inte kunde lämna bebis hemma, om hennes karl skulle bort eller nåt. Men sen blev det mer regel än undantag att alla tog med barnen......... de sista 3 middagarna var alla barn med.

Så i det här fallet var det inte mitt fel att mammorna förlorade sin vän, de fick skylla sig själva. Men jag tyckte det var trist att förlora 5 väninnor.

 

[Magdalena]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Kanske du behöver förstå att det faktiskt ÄR ett liv att ha en liten bebis!

Jag var inte så förtjust i att gå ut och festa, supa mm innan jag hade barn heller, och en liten lättnad var det att när jag fick barn så var det plötsligt ingen som förväntade sig det heller. Nu har den minsta blivit snart 1½ och trycket på att man ska dricka och festa halva nätterna börjar komma igen (nyss varit på midsommarfest, märks det...).

Min sambo påpekade för ett par månader sen "du pratar ju bara om barn och hästar". Jaha, jag var föräldraledig och det enda jag gjorde var att umgås med mina barn eller hästen. Vad hade jag då mer att berätta om som hände i mitt liv? Det ÄR ju mitt liv. Som JAG valt.

 

[ancan]

Sv: nyblivna mammor- trista som kompisar!

Min spontana undran är faktiskt hurdan du är som kompis??? Som inte kan glädjas med dina vänner och låta dom stå för sina val utan att trakka dom!!! Skäms tycker jag...