Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

[johan]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Det känns som att det är läge att göra forumdebut. Inte för att tonen i diskussionen på något sätt är otrevlig, eller så, utan för att klargöra vissa saker.
Både redaktören för Hästmagazinet samt ansvarig journalist är fullt medvetna om att jag inte är nöjd med tonen och delar av innehållet i artikeln. Jag fick ta del av intervjun som färdig slutprodukt, och reagerade relativt kraftigt. Det är utrett och samarbetet kommer att fungera utmärkt i framtiden.
Därmed inte sagt att jag tar avstånd för allt jag sagt och gör någon form av avbön. Jag är till exempel relativt övertygad om att vi producerar för många hästar här i landet, och att vi saknar resurser att i tillräcklig grad och med tillräcklig kvalitet tämja och vidareutbilda dessa. Vilka tjänar på att vi har alltför många hästar som inte finner någon plats här i livet? Knappast någon och i synnerhet är den stora förloraren den häst som rids otillräckligt eller felaktigt. Att ha tillräcklig kvalitet på sin ridning är inte en fråga om status, tävlingsintresse eller liknande. Det är en fråga om hästvård!
Den största anledningen till att hästar mår dåligt eller drabbas av ridrelaterade krämpor är sannolikt inte kopplad till tävlingsintresse, avelsvisningar och liknande utan till otillräcklig erfarenhet, teknik eller t.o.m bristande intresse. Med tillräcklig kvalitet menar jag absolut inte erfarenheten att a-kvala en häst vid tävling, utan att kunna rida sin häst lösgjort och i jämvikt. om detta problem är större eller mindre inom islandshästvärlden kontra annan hästsport har jag inget begrepp om, och ser det inte heller som relevant. Frågan för mig är om tillräckligt många islandshästar rids väl.
Vad beträffar olika ridstilar. Det finns många vägar upp mot bergets topp, och olika vägars effektivitet och hästvänlighet kan diskuteras till vårt förråd av syre tryter. Jag har personligen successivt skaffat mig tydligare uppfattningar om vad jag har nytta av, och vad jag förmedlar till mina elever. För mig är effektivitet och lättfattlighet viktigt. Med effektivitet menar jag inte att utvecklingen kör över hästen, men att vägen är tydlig och framgången är synlig och greppbar. Här finner jag att en hel del metoder syndar. För vad jag anser är viktigt får ni gärna gå till mina artiklar. Tydligast framgår det nog i vad jag skrivit för Islandshesten. T.ex har jag inget särskilt förhållande till centrerad ridning, och finner den i allra sämsta fall harmlös. Personligen vänder jag mig till andra kulturyttringar i jakt på svårgreppbara metaforer och blomstrigt språk. Även om språkbruket är rensat sedan Ett med hästen går jag ohjälpligt vilse bland räkstjärtar och bakvända apor. Men känner man sig hjälpt och utvecklad av sådant, eller med en vänligare ton, av tankarna bakom centrerad ridning och de pedagogiska metoderna, så vill jag verkligen inte hindra någon, tvärtom.
Mitt förhållande till AR är väsentligt mer komplicerat, Inte egentligen till den grad att jag är intresserad av att delta i en debatt, men lite får jag väl bjuda till. Jag uppfattar AR som ett slutet system som främst tjänar till att förfina förmågan till AR. Hästarna mår inte dåligt men i förhållande till att utveckla gångarterna finns vad jag uppfattar som väsentligen effektivare system, med krav om snabbare bakben och mer dynamik. Sedan tror jag att min ambivalens är ytterligare förstärkt av den tendens som funnits inom AR till att ta på sig tolkningsföreträde angående vad hästar mår bra eller dåligt av, eller vad som är rätt och riktigt. Men framför allt finner jag att emfasen på energi är otillräcklig inom AR. Tillåt mig att citera en man på modet, som jag har mycket stor respekt för, Julio Borba. Lightness through energy. Utan energi får vi ingen äkta lätthet och vi behöver i tidiga skeden energi för att kunna utveckla tölten. Sedan är jag dessutom motståndare till hängande tygel, vilket oftast bara ger en illusion av lätthet och bärighet.
Men sedan finns det mängder av yttringar jag vänder mig starkt emot. Till exempel är ingen välkommen att rida lektion för mig barfotaskodd och jag fann de okritiska fångartiklarna i senaste numret av islandshästen häpnadsväckande. Låt sådant höra Hästfocus till. En medlemstidning bör ha högre ribba.
Se inte det här som ett försök att döda någon debatt, men mer som ett försök att hindra er från att ödsla tid på att fundera vad jag tycker. Och allmänt sett är brist på erfarenhet en möjlighet till utveckling. Fortsätt gärna debattera.

 

[kopur]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Så bra att du går in och kommenterar! Det är ju absolut ett mycket intressant ämne - och blir avsevärt mycket intressantare om diskussionen får avhandla dina verkliga åsikter, istället för en journalists vinklingar av åsikterna.

Håller föresten absolut med dig ang fångartiklarna i Islandshästen!

Slutligen vill jag tacka för MYCKET "matnyttiga" artiklar i Islandshesten!

 

[Globus]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

de där håller jag inte med om.. om man väljer att bara rida rakt fram med sin häst i alla gångarterna hästen får gåi fri form.
Ren å skär promenadmulle.. sånna hästar håller hur länge som helst dom med..
Jag håller inte med att man MÅSTE rida en häst som om man skulle tävla..

Jag har aldirg gjort de och mina hästar har då aldrig tagit skadaav de.. superfriska.. nu fick jag ta bort en pga av ålder.

Jag tror att hur rätt du än rider packar man ihop en häst och rider inne i en paddock/ridhus dag ut å dag in komer hästen inte att hålla.

En häst är nte gjord för att gå på tygeln och packas ihop så pass mkt som man gör med hästen under timmen man rider.

Om man kollar på en häst som kröker på nacken i hagen och trampar under sig är den formen långt ifrån dagens dressyrform!

Oftast är formen lång och låg i hagen medans i dressyren är formen väldigt hög och kort.

Jag tror att väljer man att inte rida dressyr utan att verkligen bara rida rakt fram så tar inte hästen mer skada än om man nu väljer att rida den i frm..Skillnaden är väl att väljer man att rida en häst i form måste man veta vad man håller på med annars kan man rida sönder hästen.

att vi avlar för mkt hästar vet jag inte om de stämmer..generällt har nog de flesta hästar det bra i sverige..Vist sedan finns de några rötägg som inte tar hand om hästarna som hästens värn får ta hand om.
Men om man kollar runt om i världen på hästhantering så ligger sverige väldigt högt uppe på bra hästhantering och mkt bra lagar och förordningar om vad manfår och inte får göra med sitt djur!

Visst kan aveln bli bättre men om man kollar på elitnivån så börjar de komma mer å mer svenska bra hästar ute på "marknaden"

Vi i sverige har blivit bättre.. iaf de som har aveln som sitt yrke,,Sedan att lilla lisa vill ha ett föl efter sitt gulliga snälla sto som inte alls ser bra ut jag tror det är svårt att få bukt på sån avel.

Många är emot korsningar vissa inte..

Många lägger stor vikt på hingsten den ska va 1:a klass mm så man glömmer bort stoet.. stoet har obedömt och knappt inriden och har vatt halt och får nu gå in i avelsboxen..

Och bara man tar en superbra hingst får man ju så klart en bra avkomma..

Att avla är som ett lottori bara för man tar de bästa betyder de inte att man får ut de bästa.

Jag kan ta ett ex.. 10 personer gick ihop och betäckte ett travarsto som var fin å hade kutat in en hel del. De valde en super fin hingst som hade kutat in rätt mkt.. hingsten kostade 80 tusen att betäcka med..
Förväntningarna var ju skyhöga på detta föl..

Och ut kommer en ful fölunge med extriöra fel som gör att han inte alls kan springa.. Så så gick det med superfölet med superstam=)

Jag tror att man ska inte bara stirra sig blint på sto och hingst utan gå lite mer bakåt i stamtavlan.Skrapa fram vilka fel och brister dessa hästar haft.
Kolla upp avkommerna och vilka dessa föl har för ston..
Att välja hingst är ett heltidsjobb bara all forskning tar ju evigheter!

 

[OlleAtlas]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Vad kul med svar från pudelns kärna! Det är uppskattat, ska du veta.

Beträffande de olika vägarna till bergets topp håller jag helt med dig. Personligen tycker jag att de olika vägarna är spännande och berikar varandra. Sedan har varje person sina erfarenheter och sin värdegrund som får visa vägen. Just lärandet, öppenhetetn och diskussionen utvecklar oss och för oss framåt.

Tror också på ett system som leder framåt. Och jag tror på energi, även om jag rider enligt akademiska principer. Precis som i vilken annan skola som helst så finns det även inom AR olika typer av instruktörer, de med bred erfarenhet förespråkar oftast energi för att nå lätthet. Men om hästen har ett bihang som mig så kanske vi måste lägga energin på hyllan ett slag för att jag ska komma ikapp kunskapsmässigt. Energi i samklang med en lösgjord och glad häst är underbart! När en inriktning blir navelskådande och introvert beror det nog inte på själva stilen så mycket som vissa personer som lätt fastnar i en dogm. Jag har haft tur och mött öppna, fantastiska instruktörer och medresenärer inom AR och andra ridstilar med. Jag har även träffat på motsatsen.

Beträffande kort/lång tygel. Det är nog en fördom att alla AR-ryttare rider med en lång tygel. Men för att hantera den kortare tygeln måste man klara av att hålla just energin i hästen, annars får man en häst som går emot, styvar sig, och är allt annat än lösgjord. Det krävs också en viss grundstyrka i hästen. Om jag får välja mellan en häst som låter sig bäras kring på en kort tygel och en häst som bär sig själv på en längre tygel så föredrar jag hästen med egen balans. Efter ett tag kommer hästen att själv ta kontakt. För en mindre erfaren ryttare är det svårt att hantera den korta tygeln utan att få spänningar i hästen.

Kul att du är här!

OlleAtlas

 

[Balderum Norr]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Bra få en förklaring vad du menar (även om jag ännu inte hittat tidningen ännu).

Centrerad ridning är BRA för dem som inte växt upp med hästar och har den självklara känslan för hästar, för dem som har fysiska skador/handikapp, blivit sjuka och förlorat en del av kroppskontrollen som t ex stroke. Centrerad ridning ger en vägledning hur kroppen skall användas för att förbättra kommunikationen med hästen.

Det var som jag förstått syftet med centrerad ridning när Sally Swift skrev ner sina tankar i bokform och i sin undervisning.

AR och många andra ridsätt som kommer upp nu som t ex Karl Philippe - nog kan man ta det hela med sunt förnuft och använda det som passar en och hästen. Prova och förkasta eller använda. Bättre än fastna i en fyrkantig form utan kreativitet och känsla.

 

[Vina]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Jag tycker inte heller att man måste träna sin häst som om man skulle tävla. Det är dock en självklarhet för mej att man ska försöka utveckla sin ridning, både för sin egen och för hästens skull så att det blir en trevligare upplevelse. Men då tycker jag det handlar mest om kommunikation häst-ryttare.

Jag bor utomlands för tillfället och aldrig tidigare har jag läst så mycket och funderat så mycket om ridning som nu när jag inte har någon möjlighet att faktiskt rida.
Det som slagit mej är att när det kommer till skador så verkar det som att ju ambitiösare man är i sin riding desto fler skador uppstår. Tävlingshästar verkar skada sig så otroligt mycket oftare än hästar som bara rids i skogen... Förklaringen finns förhoppningsvis i att en tävlingshäst tränas hårdare och utsätts för mer belastning och inte i att hela träningssättet är fel. Men ändå, det pratas så mycket om att rida för hästens skull när det verkar som om det enda vi egentligen kan göra för att få friskare hästar är att rida mindre och lugnare...

Jag vet att jag svamlar och tappar bort mej i mitt eget lilla huvud men jag tror att för att kunna bli en bra hästmänniska måste man hela tiden ifrågasätta vad det är man egentligen håller på med. Hästarna är ju i grund och botten inte byggda för att bära en ryttare...

 

[Korven]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Citat.
Jag tror att hur rätt du än rider packar man ihop en häst och rider inne i en paddock/ridhus dag ut å dag in komer hästen inte att hålla.

En häst är nte gjord för att gå på tygeln och packas ihop så pass mkt som man gör med hästen under timmen man rider.

Om man kollar på en häst som kröker på nacken i hagen och trampar under sig är den formen långt ifrån dagens dressyrform!

Oftast är formen lång och låg i hagen medans i dressyren är formen väldigt hög och kort.

Jag tror att väljer man att inte rida dressyr utan att verkligen bara rida rakt fram så tar inte hästen mer skada än om man nu väljer att rida den i frm..Skillnaden är väl att väljer man att rida en häst i form måste man veta vad man håller på med annars kan man rida sönder hästen. Slut citat.

Var nånstans skriver jag det i mitt inlägg?
Jag skrev optimal form för det man håller på med. En helt annan sak.

 

[friends]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Johan:
Det är bra att du inte är nöjd med tonen i reportaget i Hästmagasinet och också bra att du gör ett försök till förklaring.
Jag och många med mig blev förvånade och faktiskt chockade över både tonen och generaliseringen i hela artikeln.

Ska också säga att jag förstår och håller med i vissa bitar.
Tycker dock att generaliseringen blev för stor.

Vidare så är det väldigt olyckligt att CR och AR nämns i samma andemening.
CR är ej ngn ridstil ej ngn disciplin utan som du i ditt svar här på forumet själv säger en pedagogik.
Att förlöjliga den pedagogiken tycker jag är ännu mer tråkigt och sorgligt.

CR handlar endast om SITS, BALANS OCH FÖLJSAMHET MED HÄSTEN.
Dessutom läggs fokus på ryttaren.
Du har säkert läst "Ryttarens sits och balans" skriven av Agneta Aronsson och Marie Zetterqvist där de refererar bl a till Sally Swift. Säkert känner du också till att Strömsholm anlitar Eckhart Meyner. Tysklands svar på Sally Swift och CR.
Skillnaden på CR och dessa andra är som du också nämner bildspråket. Uttryck som t ex "Räkstjärt" är en liknelse för att ge ryttaren en bild av hur ryttarens position av bäckenet kan vara i t ex tölten. Bäckenet gör små knappt märkbara rörelser under hela din ritt oavsett gångart.

Sits och balansträning kan aldrig vara fel och jag själv tränar CR för instruktör som dessutom är utbildad instruktör inom Sif och på så sätt kan jag utveckla både mig själv och mina hästar.

Bildspråket inom CR, vad jag har förstått, används väldigt oilka beroende på tränare och elev. Alla kan ej ta in bildspråket, precis som du själv, då struntar tränaren i detta.
Som du ju vet så tar vi inlärning på olika sätt, jag t ex rider på känsla, andra behöver just bildspråket, andra mer tekniska termer.

Det är som sagt mycket olyckligt att utrycker dig som du gör.
Jag tror de flesta av oss ryttare (kanske just speciellt islandsryttare då islandshästen är så pass känslig att rida och träna) skulle ha stor nytta av just mer kropssmedvetenhet.
Alla är tyvärr inte födda med fullfjädrad talang. TYVÄRR.

Tack för mig

 

[sambaengi]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

*kl*

Men visst är det roligare att rida en "skogsmulle" som naturligt har klockrena gångarter, bra hållning, god ridbarhet, gott lynne och som i övrigt är hälsosam.

Allt det där kan vi påverka med avel. Problemet idag är att många faktiskt inte ens avlar på sådana självklara egenskaper.
Inte sällan så avlar man på ston som har en skade- och sjukdomsproblematik som inte helt sällan är knuten till hästens extriör.
En viss typ av extriör kan faktiskt innebära att det är svårt att rida hästen på ett korrekt sätt. Vilket gör att vissa kroppsdelar ansträngs mer än andra och det ger överbelastningar. Eller så har inte ryttaren kunskap eller bryr sig inte att rida hästen efter dennes extriöra förutsättningar. Med sjukdomar så menar jag bl.a. spatt och eksem. Många avlar fortfarande på ston som har dessa defekter.

Inte helt sällan så köper sig folk ett sto som inte alls fungerar som de tänkt sig. Kanske är hon ex. besvärlig att rida och träna, fungerar inte riktigt bra i hästflocken, man får träna länge och väl för att få fram rena gångarter osv. Men så ger man upp och tänker att äsch hon får väl gå med föl i stället. Ibland har man tur och avkomman blir en fin lättriden, harmonisk och stabil häst med rena gångarter. Men ibland blir det tvärt om och avkomman får i stället många negativa egenskaper.
Man kan visserligen få fram en dålig häst om man korsar två 1:a klass föräldrar. Men att aktivt välja att avla på ett sto som har egenskaper som inte riktigt är positiva är ett högt spel oavsett om hon bara är en vanlig fritidshäst, en tävlingshäst, eller ett högt bedömt 1:a klass sto.

Jag håller helt med att hästar skall vara friska och ha naturligt lätt för gångarter, samling och bärighet. Men problemet med aveln av dessa ligger inte i att man avlar på medelbra naturtöltare utan på att man avlar på hästar som kräver lång tillridning men då har enorma gångarter, när de väl är tillridna. Det tycker jag är fel. En häst som tar lång tid att träna fram gångarterna på anser jag inte var en bra häst även om den så småningom går SM efter att det tagit 2 år att få fram tölten (jodå, jag vet sådana exempel men vill inte gå till personangrepp och bli censurerad)! Och givetvis skall vi avla på friska hästar, både fysiskt och i huvudet!

En annan sak jag reagerar på är att bara för att man inte tävlar så måste man vara mindre kunnig och ha lägre ambitioner samt sköta sin häst sämre, tydligen! Jag har 35 år till häst och har genom åren ägt mer än 80 hästar, ridit tille eller in 40-talet och fött upp ett antal. Jag har klarat plocka fram rena gångarter på hästar där vassa tränare misslyckats. Mina ambitioner är höga men jag tävlar inte och jag går inga genvägar. Varje häst får ta den tid som behövs men jag behåller inte de hästar som tar lång tid på sig eller har svårt för sig i aveln. Dessutom är lynet basen i min avel, liksom friska hästar med veterinärmedicinskt bra exteriör och vinklar, 3 rena grundgångarter och lätt för klockren tölt men de får gärna ha pass också, bara de har lätt för de andra 4 gångarterna. De skall vara självbäriga, samarbetsvilliga, lättillridna, taktrena, lätt för samling osv.

Det finns många fina avelsston och hingstar men det finns också många som trots sin höga blup och bedömning, inte tilltalar mig alls, antingen pga att grundgångarter eller tölt inte är klockrena, pga lynnet eller pga exteriör.

Jag har inte tid och råd att flacka runt och tävla och lämna hästar till dyra tränare. Jag gör allt själv men har gått på kurser för några av de bästa, inte bara islandshästtränare utan även barockridning. Mitt mål är hela tiden att rida samlat och kontrollerat med lös tygel och ha en välriden häst. Men jag har samma filosofi som Ulla Håkansson och harvar inte runt på ridbanan utan använder naturen när jag tränar. Dessutom underlättar kuperad terräng träningen av de olika gångarterna om man vet hur man skall göra, något jag själv kom underfund med för övrigt, eftersom jag är en sådan som testar mig fram, en yrkesskada när man är ingejör kanske?

Jag stör mig på att kända tävlings- och tränarprofiler tror sig vara förmer än andra. Jag har massor av kompisar som liksom jag själv har höga ambitioner utan behovet av att visa upp sig och tävla! Vi prioriterar olika och jag tycker det är fel att den ena sorten skall anses mer seriös än den andra! Sett till hur hästarna har det så försöker jag aldrig matcha mina hästar till max för att tävla. Jag säljer inte en häst för att den saknar SM-kapacitet. Tycker jag om en häst mycket så är den min vän och jag är nöjd med rena gångarter och att hästen är en trevlig ridhäst jag trivs med. Nu inte sagt att alla som tävlar inte älskar sina hästar, men det finns alltför många som behandlar den som ett ting för den egna karriären. Jag tjänar inga pengar på mina hästar och min avel. Det är en dyr hobby. Jag bara har dem för att jag älskar dem och att utveckla dem och utvecklas själv med dem!

 

[sambaengi]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

*kl*
Nu har jag läst. Och jag fattar ingenting av en del. Måste säga att han skjuter på hela det fundament som gjort både mig och min häst bättre. Tycker att han skriver en hel del vettigt, men vissa delar tycker jag tyder på okunskap. Om man vågar skriva så om JH, men i det här fallet vågar jag det.

Den centrerade ridningen har gett min ridning en helt ny dimension. Den ger mig möjlighet att bli rak, sitta korrekt, rida min häst med små signaler och lättare kunna förklara för honom/henne vad jag vill.

AR har gett min häst styrka, bärighet, rakriktning, lösgjordhet och böjlighet. Det är kanske en metod som tar tid men ger massor i slutänden.

Tidigare har jag ridit för instruktörer, både storhäst och islandshäst som inte kunnat ta tag i mina problem på ett konstruktivt sätt. Jag har fått kommentarer som "sänk vänster axel", "vik dig inte i sidan", "lägg till ditt vänstra ben bättre" osv. Mina tappra försök har egentligen enbart skapat spänning, utan att ta tag i mina egentlige problem.

Har ridit för en del islandsinstruktörer där vi har förbättrat oss tillfälligt, men snart efter kursen har vi haft en långsam tillbakagång. Sedan ska jag väl tillägga att jag ridit för islandsinstruktörer msom utvecklat både mig och hästen, men gemensamt för dessa har varit att de har en mycket bra bas i att korrigera min sits och att förstå hästens biomekanik.

Kvinnan som intervjuas i artikeln verkar ju inte ha samma åsikter, hon verkar i stället tycka att man ska arbeta med sin sits och utveckla hästen under lång tid.

Frågan är varför man rider? För min del finns det vissa bitar som är otroligt viktiga och som jag hoppas att jag aldrig någonsin gör avkall på.

1. Jag vill göra det så bra och trevligt för min häst som möjligt. Vi är ett team!

2. Jag vill rida min häst så att den blir hållbar och mår bra i sin kropp.

3. Jag vill hela tiden utveckla och förfina min ridning.

Det här är tre huvuddelar, sedan finns det så klart massor av mer saker som är viktiga för mig.

Shoot me!

OA

Jag har inte läst artikeln men jag håller helt med i dina åsikter! Nh och AR har gett mig massor! Men man plockar ju de bitar som passar en själv och den häst man rider. Jag tycker inte det finns två hästar som reagerar lika och som kan tränas på samma sätt eller som min stil passar med. Det finns ju något som heter personkemi också. Jag gillar inte alla människor, inte alla hundar och inte alla hästar! Det är bättre att låta den jobba ihop som trivs ihop, är min filosofi, vare sig det är människa eller djur.

 

[ang]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?


Tackar som sagt för kommentaren, och tycker (trots vissa meningar) att det är ett ytterst intressant och tänkvärt textstycke, inte minst att till viss del att se som debattinlägg.

Att jag startade tråden var som sagt för att jag då såg poänger i artikeln - även om vissa delar var/ är kontroversiella. Har nu läst om och diskuterat (verbalt) de senaste dagarna och detta är verkligen ett ämne som bör lyftas upp i rampljuset.

Jag tycker också att det är ett ämne som bör höjas över "min häst" och "min hästsyn" till vad som är för gagn för den enskilda islandshästen och inte minst rasens utveckling i Sverige och andra "icke-isländska" länder. Det kanske inte är vad just jag eller du tycker som är det väsentliga i förlängningen, men jag hoppas artikeln funkar som en vitamininjektion som väcker tankar om rasen och rasens utveckling.

PS Sidospåret barfota/ islandshästen diskuterar jag redan med MJ m fl.

 

[seifur1]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Men sedan finns det mängder av yttringar jag vänder mig starkt emot. Till exempel är ingen välkommen att rida lektion för mig barfotaskodd och jag fann de okritiska fångartiklarna i senaste numret av islandshästen häpnadsväckande. Låt sådant höra Hästfocus till. En medlemstidning bör ha högre ribba.
Se inte det här som ett försök att döda någon debatt, men mer som ett försök att hindra er från att ödsla tid på att fundera vad jag tycker. Och allmänt sett är brist på erfarenhet en möjlighet till utveckling. Fortsätt gärna debattera.

Vad är en barfotaskodd häst
Menar du oskodd?
Om en häst fungerar bra oskodd, varför tar du inte emot den på dina lektioner ????

 

[sambaengi]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Det känns som att det är läge att göra forumdebut. Inte för att tonen i diskussionen på något sätt är otrevlig, eller så, utan för att klargöra vissa saker.
Både redaktören för Hästmagazinet samt ansvarig journalist är fullt medvetna om att jag inte är nöjd med tonen och delar av innehållet i artikeln. Jag fick ta del av intervjun som färdig slutprodukt, och reagerade relativt kraftigt. Det är utrett och samarbetet kommer att fungera utmärkt i framtiden.
Därmed inte sagt att jag tar avstånd för allt jag sagt och gör någon form av avbön. Jag är till exempel relativt övertygad om att vi producerar för många hästar här i landet, och att vi saknar resurser att i tillräcklig grad och med tillräcklig kvalitet tämja och vidareutbilda dessa. Vilka tjänar på att vi har alltför många hästar som inte finner någon plats här i livet? Knappast någon och i synnerhet är den stora förloraren den häst som rids otillräckligt eller felaktigt. Att ha tillräcklig kvalitet på sin ridning är inte en fråga om status, tävlingsintresse eller liknande. Det är en fråga om hästvård!
Den största anledningen till att hästar mår dåligt eller drabbas av ridrelaterade krämpor är sannolikt inte kopplad till tävlingsintresse, avelsvisningar och liknande utan till otillräcklig erfarenhet, teknik eller t.o.m bristande intresse. Med tillräcklig kvalitet menar jag absolut inte erfarenheten att a-kvala en häst vid tävling, utan att kunna rida sin häst lösgjort och i jämvikt. om detta problem är större eller mindre inom islandshästvärlden kontra annan hästsport har jag inget begrepp om, och ser det inte heller som relevant. Frågan för mig är om tillräckligt många islandshästar rids väl.
Vad beträffar olika ridstilar. Det finns många vägar upp mot bergets topp, och olika vägars effektivitet och hästvänlighet kan diskuteras till vårt förråd av syre tryter. Jag har personligen successivt skaffat mig tydligare uppfattningar om vad jag har nytta av, och vad jag förmedlar till mina elever. För mig är effektivitet och lättfattlighet viktigt. Med effektivitet menar jag inte att utvecklingen kör över hästen, men att vägen är tydlig och framgången är synlig och greppbar. Här finner jag att en hel del metoder syndar. För vad jag anser är viktigt får ni gärna gå till mina artiklar. Tydligast framgår det nog i vad jag skrivit för Islandshesten. T.ex har jag inget särskilt förhållande till centrerad ridning, och finner den i allra sämsta fall harmlös. Personligen vänder jag mig till andra kulturyttringar i jakt på svårgreppbara metaforer och blomstrigt språk. Även om språkbruket är rensat sedan Ett med hästen går jag ohjälpligt vilse bland räkstjärtar och bakvända apor. Men känner man sig hjälpt och utvecklad av sådant, eller med en vänligare ton, av tankarna bakom centrerad ridning och de pedagogiska metoderna, så vill jag verkligen inte hindra någon, tvärtom.
Mitt förhållande till AR är väsentligt mer komplicerat, Inte egentligen till den grad att jag är intresserad av att delta i en debatt, men lite får jag väl bjuda till. Jag uppfattar AR som ett slutet system som främst tjänar till att förfina förmågan till AR. Hästarna mår inte dåligt men i förhållande till att utveckla gångarterna finns vad jag uppfattar som väsentligen effektivare system, med krav om snabbare bakben och mer dynamik. Sedan tror jag att min ambivalens är ytterligare förstärkt av den tendens som funnits inom AR till att ta på sig tolkningsföreträde angående vad hästar mår bra eller dåligt av, eller vad som är rätt och riktigt. Men framför allt finner jag att emfasen på energi är otillräcklig inom AR. Tillåt mig att citera en man på modet, som jag har mycket stor respekt för, Julio Borba. Lightness through energy. Utan energi får vi ingen äkta lätthet och vi behöver i tidiga skeden energi för att kunna utveckla tölten. Sedan är jag dessutom motståndare till hängande tygel, vilket oftast bara ger en illusion av lätthet och bärighet.
Men sedan finns det mängder av yttringar jag vänder mig starkt emot. Till exempel är ingen välkommen att rida lektion för mig barfotaskodd och jag fann de okritiska fångartiklarna i senaste numret av islandshästen häpnadsväckande. Låt sådant höra Hästfocus till. En medlemstidning bör ha högre ribba.
Se inte det här som ett försök att döda någon debatt, men mer som ett försök att hindra er från att ödsla tid på att fundera vad jag tycker. Och allmänt sett är brist på erfarenhet en möjlighet till utveckling. Fortsätt gärna debattera.

Trevligt att du hittat hit, du som hatar forum och sådana debatter, i alla fall enligt vad jag läst! Här skriver du ju en hel del vettigt även om ditt ordval och språk kan göra det svårförstått ibland. Jag måste dock tala om att liksom det finns islandshästtränare jag inte gillar finns det dito AR-tränare, mao, låt oss inte generalisera! Personligen är jag mer för den typen av AR som kommer till uttryck i den spanska "westerndressyren" och Dansa med hästar. Den är full av både samling och energi, men man rider med enhandsfattning, lös tygel och skarpare bett. Ryttaren rider med nasturlig känsla och har en kroppslig kommunikation och är koncentrerad på det arbete han och hästen skall göra, inte på hästen, handen skänkeln osv, dvs mer teknik än känsla. Den typen av AR kommmer inte från den arbetande hästen utan från adeln som hade tid att experimentera med sin häst och var helt koncentrerad på hästen och sig själv! Jag håller med om att vi måste ha snabba steg och mycket energi. Men ibland är det ju så att det inte bara är hästen som skall hänga med i svängarna och behöver tid, utan också ryttaren! Alla har inte lika snabba reflexer och passar inte tillsammans med en explosiv häst. Och en del behöver ta sig fram en annan väg för att nå målet.

Vad gäller lösa tyglar så kan man ju rida olika med lösa tyglar. Det sätt jag rider på innebär att man samlar hästen lika mycket som med strama tyglar men inte tillåter att hästen ligger det minsta i handen utan kräver att den bibehåller sin bärighet och samling på lös tygel.

Vad gäller barfotaridning så finns det ju hästar som klarar gå normalverkade barfota och det tycker jag är ok. Däremot tycker jag inte om de extrema varianterna. Och jag tror inte ett dugg på att om jag rider 3-4 ggr i veckan i 2 timmar på blandat underlag men mest grusväg och i högt tempo och behöver sko om min häst var 3:e vecka för att skorna är lövtunna, att den skulle kunna klara denna förslitning om den gick barfota! Tölt i högt tempo innebär ju att man glider mer på underlaget eftersom man inte har något svävmoment. Och det sliter, mest på bakhovarna, om någon missat det. Jag var tvungen att sko om min lille favoirit var 3:e vecka och då var skon bak så tun så den var farligt vass! Det finns ju en anledning till varför vi började sko hästarna och det var för att hovarna slets ner med på brukshästarna än vad de växte till! Jag försöker rida barfota så länge det går på unghästarna, som aldrig varit skodda, men när tempot går upp och ridtiden ökar så kommer jag till en gräns där jag måste sko, eller använda boots.

Till sist tycker jag inte man skall vara förnedrande mot tidningen Hästfocus! Den håller en väldigt bra kvalité och innehåller massor av matnyttigt, även om jag inte delar alla åsikter som framkommer vid intervjuerna, men det är ju just intervjuer och då skall journalisten framföra det budskap som den intervjuade personen vill ha fram, eller hur?

 

[johan]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

tycks hamna här igen. Hatar inga forum, men tycker illa om dem när tonen är bitter och missunsam, men tycker att det har blivit mycket bättre. Är ledsen om jag gjort någon ledsen i onödan, men får väl leva med detta. Precis som Ang skriver så måste vi ibland våga väcka diskussioner. Egentligen är det inte så intressant vad jag personligen tycker, men en del av dessa frågor är mycket intressanta. Jag tycker att Islandshästsverige skulle må mycket bra av ett konstruktivt ifrågasättande av en hel del saker som jag upplever som att de tas för givna. T.e.x frågan om kvantitet kontra kvalitet. Min rädsla vad beträffar utvecklingen i Sverige är att jag upplever det som att vi många gånger klappar oss själva på axeln i onödigt hög grad. Det har skett en mycket stor utveckling, men jag tror inte vi kan ta den för given och vad beträffar självrannsakan och att s.a.s vända skutan upplever jag att både Danmark och Tyskland, som exempel, ligger före oss.
Jag vet inte om jag är en av dem som antas tycka sig förmer än andra, men så är i varje fall knappast fallet. Möjligtvis känner jag att sitter på en relativt stor erfarenhets- och kunskapsreserv och att jag därigenom har visst fog för vissa antaganden och att om något händer utifrån vad jag tycker, i positiv riktning, är jag nöjd och glad.
Anledningen till min irritation över artikeln i Hästmagazinet är just att jag upplevde den som alltför "dagspressprovokativ" och att framställningen riskerade att ta överhanden över en del viktiga frågor. Så har ju till viss del skett, men det är inte främst en fråga om mina åsikter, utan hur de använts.Men vissa saker som var med togs upp trots att jag specifikt önskat motsatsen. Jag vill ha rätten att välja mina strider själv, samtidigt som jag har precis samma rätt som alla andra att ha mina privata åsikter, oavsett om de råkar vara insiktslösa.
Det är mycket möjligt att jag går miste om värdefull kunskap, men jag har svårt att tycka annat än att det finns för många gurusar inom ridvärlden och att för mycket är designat för att appellera till människor som saknar erfarenhet, vilket är något mycket reellt i en situation när hästintresset ökar kraftigt.
Som exempel är det självklart att vissa hästar, som rids under vissa omständigheter, klarar att ridas barfota. Jag kan tämja en del hästar barfota, men mycket snabbt vill jag kunna hjälpa hästen med dess balans och träna den utan förslitning på hovarna, så för mig är skor en fullständig självklarhet. Och jag har inte övertygat mig själv om att det är en artskillnad mellan olika metoder för barfotaverkning, så därför har jag gjort valet att de hästar som rids för mig ska vara skodda. Att lyssna till någon som säger att det är helt ok att hästen är lite halt ett tag, för att den sedan ska vänja sig, lämnar i varje fall mig både förbryllad och upprörd. Sedan är det något av ett hypotetiskt problem, eftersom det är en situation som endast uppstått någon enstaka gång.
Sedan tror jag inte att mina åsikter har kraften att förnedra en publikation, oavsett om jag känner respekt för den eller ej. Men sedan måste jag också tycka att det verkar mycket intressantare att diskutera kärnfrågorna än att fastna i huruvida jag som person tycker något eller ej.

 

[johan]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Tittar på mitt tidigare inlägg och ser att det var mer än lovligt otydligt vad beträffar vissa saker. Jag ska försöka förklara mig något tydligare. Kan kanske klara det eftersom jag inte har några kunder som trampar omkring på gårdsplan just nu. Med att jag inte har någon relation till centrerad ridning menar jag just det. Förutom mitt problem med metaforiken, som jag kanske var otillbörligt skämtsam om, så har jag verkligen inget emot det. Jag är personligen inte så intresserad, men det är något annat. Jag hade uttryckligen bett att inget av det som jag sade kring detta skulle vara med i artikeln eftersom jag var mycket skarpare än jag har vare sig fog för eller intresse av att vara. Min irritation kom ur en massa andra saker som vi diskuterade runt i kring detta. I ett två timmars samtal kring saker man är berörd av hinner man säga många saker, tro mig. Och det är skillnad på vad som lämpar sig för att nå ut och vad som slinker ur en. Så glöm min förmodade åsikt om centrerad ridning, please. Den skymmer bara sikten från vad som är en kärnfråga; att vi måste bli bättre på att skilja ut vad som är verklig kunskap och vad som är kejsarens nya kläder. Och att denna kunskap måste spridas mer effektivt. Så slipper vi avarter och kan rida våra hästar väl, alldeles oavsett om vi vill rida i ridhus eller i skogen. För till syvende och sist finns det bara två sorters ridning vi måste skilja på:bra och dålig.

 

[Silverkedjan]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

För till syvende och sist finns det bara två sorters ridning vi måste skilja på:bra och dålig.

Man kan också se det som att det ur hästsynpunkt finns mer eller mindre skadlig ridning.

I bästa fall förbättrar ridningen hästen och gör den välmusklad och hållbar.

I de allra flesta fall försämrar ridningen hästen och gör att den slås ut i förtid.

Just islandshästar är smärttåliga individer vilket gör att de riskerar att skadas mer av intet ont anande ryttare.

Hästen skiter ju i vilken väg vi tar till ridningen i balans, vad vi människor kallar vår ridstil eller vilka ord och liknelser instruktören använder.

Ska vi vara riktigt krassa så bryr den sig inte heller om ifall den rids som tregångare, med taktfel i tölt eller fyrtaktig galopp, bara den inte får ont någonstans.

Det finns en "lagom" och rimlig miniminivå att uppnå för varje häst där den kan ridas på ett sätt som är bekvämt för ryttaren och som inte skadar hästen.

Sedan finns det förstås alla nivåer uppåt där man utnyttjar mer och mer av hästens kapacitet i gångartsridningen.

Det jag tycker är beklämmande är att så många som inte behärskar miniminivån ägnar sig åt en massa avarter och genvägar under olika flaggor så att hästarna far illa av okunskap och en massa trixande som i allmänhet försämrar bärigheten och sliter mer på skelettet.

Jag är aldrig förvånad över att ryttare som gått hundratals dyra kurser i olika "grenar" fortfarande inte kan sitta rätt på hästen, mitt över den i lodrät sits utan spänningar. De kanske sitter och vrider ut ett ben, eller stirrar ner på ena sidan i marken, eller låser ena handen, eller drar ner/upp huvudet på hästen, eller har en opassande sadel som stör hästen. Från det utgångsläget tror de att man kan genom att tex förböja hästen i sövande långsam skritt, eller sparka på och knyckla ihop, eller använda hjälpmedel, eller lufsa på framdelen i westernsadel lösa alla problem

Jag har en bakgrund från 70-talet i den typen av dressyr som lärdes ut av de gamla ryttmästarna med kavallerihästar som gick på lektion tills de var över 25. Idag håller ett svenskt halvblod hur länge? På våra ridlektioner höll vi de första åren nästan enbart på med balansövningar på snälla hästar.

Idag får man en känsla av att många vill hoppa över det grundläggande och gå direkt på trixen.

Då finns det en bra grogrund för en uppsjö olika skolor.

I varje "inriktning" finns duktiga ryttare som behärskar sin teknik och använt den för att uppnå målet med ridning i balans.

Problemet är alla nybörjare som snöar in på EN teknik och inte behärskar den, och inte har erfarenhet av vad det gör med hästen när den används av en ryttare utan grundbalans och grundkunskap. Och när instruktören inte når fram på rätt sätt så de grundläggande felen rättas till först.

Nu har jag inte läst artikeln så egentligen skulle jag hålla tyst men jag kan tänka mig ungefär vad det står i den och ser poängen med en provokation. Johan har väl tillräckligt lång meritlista för att bjuda på den oavsiktliga tillspetsningen, syftet är ju gott och kan starta en del intressanta diskussioner, för HÄSTARNAS bästa.

Personligen tycker jag, i enlighet med min erfarenhet av elevers obalans och sitssvårigheter, att den centrerade ridningen egentligen inte har i skottlinjen att göra. Det "flummiga" där är bara att man försöker använda andra ord och liknelser för att uppnå en bra sits och balans, men det är ändå samma typ av ridning. Alla sätt som kan ge mer välbalanserade ryttare med kroppskännedom är av godo

 

[ljung]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Jag har nu läst artikeln i Hästmagasinet och också läst igenom allas kommentarer.

Johan, jag förstår verkligen att du inte ville ha med de ordval o den ton som används. Trots allt säger du här på forumet att du inte vill göra avbön. Dubbla budskap känns det som jag får av dig.

En diskussion kring de ämnen som tas upp behövs verkligen men att ondgöra sig över t ex Centrerad Ridning som gett och ger många så mycket kändes väldigt konstig o trasigt.
Brist på okunskap?
Du hävdar själv brist på intresse, men sits och balans och hästens biomekanik och rörelsemönster som vi ryttare påverkar tror jag säkert ligger i ditt intresse. Må så vara att du ej "inte tänder" på bildspråket. Som föregående "talare" redan skrivit så används det väldigt olika. Vissa ord som te x räkstjärt är nog vanligt, och för mig väldigt talande!

Meynard Eckhart håller regelbundet lektioner för Strömsholmeliten, tränare, och även för ngr av våra islandstränare/tävlingsryttare.
Det är i princip exakt samma träning, samma tänk om kroppsmedvetenhet som CR pratar om. Skillnaden att detta är en man och från Tyskland, dressyrlandet nr 1. Sally Swift är kvinna och kommer från USA...

Båda är ute efter att vi som ryttare ska bli mer uppmärksamma på oss själva för bättre inverkan på våra hästar.
Mer fokus på ryttaren helt enkelt inte bara hästen.

Jag hoppas verkligen att kroppsmedvetenhet och just detta med fokus på ryttaren kommer fram tydligare även hos oss i vår lilla värld.
Vad jag ser och hör så sker det mycket och fler redan utbildade islandtränare intresserar sig just för CR. Även många tävlingsryttare har insett vidden och vikten av just kroppsmedvetenhet.

Tycker annars att mycket av det du skriver i de olika magasinen är väldigt matnyttiga o intressanta och ofta får jag mina egna tankar "godkända".
Mina egna tränare som praktiserar CR (islandstränare för övrigt) verkar inte inte olik dig i dina tankar om träning.
Böja och töja, Bärkraft kontra skjutkraft, dressyrträning, öppna och sluta, stärka och åter stärka för bärigheten. osv.

Tror okunskap hos både dig och många andra ligger till grund för såna uttalanden som gjordes i Hätmagasinet.

Hoppas och tror att vi alla oavsett om vi tävlar, skogsluffar, är tränare, dommare osv lär oss mer om oss själva och därmed kan påverka våra hästar mer possitivt i framtiden.

Förresten ang AR (som jag inte har ngn erfrenhet i från) trände inte bl a Atli Gudmundsson mfl för Bent Benderup för inte så länge sen, han var på en del på Island vill jag minnas!!!

 

[sambaengi]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

tycks hamna här igen. Hatar inga forum, men tycker illa om dem när tonen är bitter och missunsam, men tycker att det har blivit mycket bättre. Är ledsen om jag gjort någon ledsen i onödan, men får väl leva med detta. Precis som Ang skriver så måste vi ibland våga väcka diskussioner. Egentligen är det inte så intressant vad jag personligen tycker, men en del av dessa frågor är mycket intressanta. Jag tycker att Islandshästsverige skulle må mycket bra av ett konstruktivt ifrågasättande av en hel del saker som jag upplever som att de tas för givna. T.e.x frågan om kvantitet kontra kvalitet. Min rädsla vad beträffar utvecklingen i Sverige är att jag upplever det som att vi många gånger klappar oss själva på axeln i onödigt hög grad. Det har skett en mycket stor utveckling, men jag tror inte vi kan ta den för given och vad beträffar självrannsakan och att s.a.s vända skutan upplever jag att både Danmark och Tyskland, som exempel, ligger före oss.
Jag vet inte om jag är en av dem som antas tycka sig förmer än andra, men så är i varje fall knappast fallet. Möjligtvis känner jag att sitter på en relativt stor erfarenhets- och kunskapsreserv och att jag därigenom har visst fog för vissa antaganden och att om något händer utifrån vad jag tycker, i positiv riktning, är jag nöjd och glad.
Anledningen till min irritation över artikeln i Hästmagazinet är just att jag upplevde den som alltför "dagspressprovokativ" och att framställningen riskerade att ta överhanden över en del viktiga frågor. Så har ju till viss del skett, men det är inte främst en fråga om mina åsikter, utan hur de använts.Men vissa saker som var med togs upp trots att jag specifikt önskat motsatsen. Jag vill ha rätten att välja mina strider själv, samtidigt som jag har precis samma rätt som alla andra att ha mina privata åsikter, oavsett om de råkar vara insiktslösa.
Det är mycket möjligt att jag går miste om värdefull kunskap, men jag har svårt att tycka annat än att det finns för många gurusar inom ridvärlden och att för mycket är designat för att appellera till människor som saknar erfarenhet, vilket är något mycket reellt i en situation när hästintresset ökar kraftigt.
Som exempel är det självklart att vissa hästar, som rids under vissa omständigheter, klarar att ridas barfota. Jag kan tämja en del hästar barfota, men mycket snabbt vill jag kunna hjälpa hästen med dess balans och träna den utan förslitning på hovarna, så för mig är skor en fullständig självklarhet. Och jag har inte övertygat mig själv om att det är en artskillnad mellan olika metoder för barfotaverkning, så därför har jag gjort valet att de hästar som rids för mig ska vara skodda. Att lyssna till någon som säger att det är helt ok att hästen är lite halt ett tag, för att den sedan ska vänja sig, lämnar i varje fall mig både förbryllad och upprörd. Sedan är det något av ett hypotetiskt problem, eftersom det är en situation som endast uppstått någon enstaka gång.
Sedan tror jag inte att mina åsikter har kraften att förnedra en publikation, oavsett om jag känner respekt för den eller ej. Men sedan måste jag också tycka att det verkar mycket intressantare att diskutera kärnfrågorna än att fastna i huruvida jag som person tycker något eller ej.

Kan inte annat än hålla med i dina åsikter! Det kommer fram den ena "gurun" efter den andra och eftesom vi gärna köper färdiga paketlösningar, så sväljer många allt med hull och hår. Jag plockar lite här och lite där, det som jag känner stämmer med mig och mina hästar. Jag har själv haft diskussioner med dessa barfotaförespråkare och sett dem rida sina hästar och tom testat deras hästar och jag säger bara det att jag själv aldrig skulle tillåta en häst bli så ömfotad som det jag upplevt på en del av dessa hästar! Vildhästarna rids inte på de underlafg vi rider, går inte i den formen, väljer själv gångart och tempo, vilket mestadels faktiskt är skritt när de vandrar över stäpperna. Jag tycker verkligen att jämförelsen vildhäst/ridhäst haltar!

Vill du veta en hemlighet: Jag är gillade inte heller forum och var väldigt irriterad på detta forum länge innan jag till sist inte kunde hålla tyst längre, men då var debatterna annorlunda mot idag. Idag tycker jag det är seriösare och en annan nivå, i alla fall på de mer seriösa sidorna där man diskuterar mer seriösa frågor. Jag ser forumen som ett sätt att få kontakt med folk i hela landet och även utanför och som en möjlighet att diskutera och få reda på saker och de är ett bra hjälpmedel att sprida kunskap. Men jag är egentligen inte så förtjust att lägga enmassa tid på det. Jag sitter tillräckligt i mitt jobb och tyvärr är det inte på hästryggen!

Men jag tycker det är mycket intressant att du deltar i denna debatt och ser dig gärna oftare här som ett bollplank!

 

[sambaengi]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Så glöm min förmodade åsikt om centrerad ridning, please. Den skymmer bara sikten från vad som är en kärnfråga; att vi måste bli bättre på att skilja ut vad som är verklig kunskap och vad som är kejsarens nya kläder. Och att denna kunskap måste spridas mer effektivt. Så slipper vi avarter och kan rida våra hästar väl, alldeles oavsett om vi vill rida i ridhus eller i skogen. För till syvende och sist finns det bara två sorters ridning vi måste skilja på:bra och dålig.

Håller helt med! Och här bör vi hjälpas åt på ett konstruktiv sätt med veterinärexpertis inblandad så det blir vetenskapliga förklaringar. Det som är jobbigt med både den ena och andra sidan vad gäller både ridning, skoning, sadlar och allt vad som hör till runt hästen, är at det sällan är en konstruktiv dialog med lärande av varandra och att då plocka det bästa ur det mesta, utan oftast pajkastning som skapar fronter, konfikter och inget lärande! Jag har ridit för Eyjolfur Isolfsson flera ggr i början av min islandshästkarriärar och jag anser att hans förhållningssätt att lyssna och lära av alla metoder men alltid kritiskt granska dem och plocka ut det som fungerar på våra hästar, är en sann mästares sätt att agera och han är verkligen rätt man på rätt plats där han sitter nu. Han vidgar vyerna, fördömer aldrig en ny idé helt innan han testat och kan modifiera det han tar till sig så det passar in.

Man får aldrig ett samarbete över gränserna om man börjar ett krig. Det gjorde barfotaförespråkarna med hovslagarna och det är synd. Hade de börjat ett samarbete istället så kunde vi få en optimal hovvård för många skogsmullar rids så sällan och så lite och på sådant underlag så de klarar sig barfota, men det får aldrig gå till överdrift och hästarna skall inte lida.

I generationer har vi avlat på djur som inte behövt ha superslitstarka hovar för att överleva utan klarat sig bra ändå därför människan skott dem. En del har rent av genetiskt dåliga hovar. Att ta dessa individer och tvinga dem gå barfota bara för att det nu är på modet leder ofrånkomligen till att vissa hästar får ordentligt ont. Andra mår kanske bättre av att gå barfota och säkert kan det fungera som behandlingsmetod på fånghästar också, men världen är inte skarpt svart och vit och det ena måste få komplettera det andra och vice versa. Jag tar inte ställning emot eller för, utan jag tar ställning för att i varje situation se till att min häst inte lider när jag rider den eller när den går i hagen!

 

[sambaengi]

Sv: Nya Hästmagazinet; leksak eller sporthäst?

Man kan också se det som att det ur hästsynpunkt finns mer eller mindre skadlig ridning.

I bästa fall förbättrar ridningen hästen och gör den välmusklad och hållbar.

I de allra flesta fall försämrar ridningen hästen och gör att den slås ut i förtid.

Just islandshästar är smärttåliga individer vilket gör att de riskerar att skadas mer av intet ont anande ryttare.

Hästen skiter ju i vilken väg vi tar till ridningen i balans, vad vi människor kallar vår ridstil eller vilka ord och liknelser instruktören använder.

Ska vi vara riktigt krassa så bryr den sig inte heller om ifall den rids som tregångare, med taktfel i tölt eller fyrtaktig galopp, bara den inte får ont någonstans.

Det finns en "lagom" och rimlig miniminivå att uppnå för varje häst där den kan ridas på ett sätt som är bekvämt för ryttaren och som inte skadar hästen.

Sedan finns det förstås alla nivåer uppåt där man utnyttjar mer och mer av hästens kapacitet i gångartsridningen.

Det jag tycker är beklämmande är att så många som inte behärskar miniminivån ägnar sig åt en massa avarter och genvägar under olika flaggor så att hästarna far illa av okunskap och en massa trixande som i allmänhet försämrar bärigheten och sliter mer på skelettet.

Jag är aldrig förvånad över att ryttare som gått hundratals dyra kurser i olika "grenar" fortfarande inte kan sitta rätt på hästen, mitt över den i lodrät sits utan spänningar. De kanske sitter och vrider ut ett ben, eller stirrar ner på ena sidan i marken, eller låser ena handen, eller drar ner/upp huvudet på hästen, eller har en opassande sadel som stör hästen. Från det utgångsläget tror de att man kan genom att tex förböja hästen i sövande långsam skritt, eller sparka på och knyckla ihop, eller använda hjälpmedel, eller lufsa på framdelen i westernsadel lösa alla problem

Jag har en bakgrund från 70-talet i den typen av dressyr som lärdes ut av de gamla ryttmästarna med kavallerihästar som gick på lektion tills de var över 25. Idag håller ett svenskt halvblod hur länge? På våra ridlektioner höll vi de första åren nästan enbart på med balansövningar på snälla hästar.

Idag får man en känsla av att många vill hoppa över det grundläggande och gå direkt på trixen.

Då finns det en bra grogrund för en uppsjö olika skolor.

I varje "inriktning" finns duktiga ryttare som behärskar sin teknik och använt den för att uppnå målet med ridning i balans.

Problemet är alla nybörjare som snöar in på EN teknik och inte behärskar den, och inte har erfarenhet av vad det gör med hästen när den används av en ryttare utan grundbalans och grundkunskap. Och när instruktören inte når fram på rätt sätt så de grundläggande felen rättas till först.

Nu har jag inte läst artikeln så egentligen skulle jag hålla tyst men jag kan tänka mig ungefär vad det står i den och ser poängen med en provokation. Johan har väl tillräckligt lång meritlista för att bjuda på den oavsiktliga tillspetsningen, syftet är ju gott och kan starta en del intressanta diskussioner, för HÄSTARNAS bästa.

Personligen tycker jag, i enlighet med min erfarenhet av elevers obalans och sitssvårigheter, att den centrerade ridningen egentligen inte har i skottlinjen att göra. Det "flummiga" där är bara att man försöker använda andra ord och liknelser för att uppnå en bra sits och balans, men det är ändå samma typ av ridning. Alla sätt som kan ge mer välbalanserade ryttare med kroppskännedom är av godo

Bra skrivet!