Hur tänker ni att sjuka/funktionsnedsatta som inte kan jobba ska ha råd att betala dyra mediciner, glasögon, tandvård, ledsagning, hyra på grupp- eller serviceboende, hjälpmedel osv och gärna ha livskvalité utöver det på den låga nivån en del av er förespråkar?
Som exempel kostar det 26 kr enkel väg att åka buss här. Behöver då en person som bor lite utanför ta bussen in till stan och ha med sig ledsagare för att handla mat blir det 104 kr tur och retur bara för bussen, och då är det dessutom inte helt enkelt att storhandla i det läget. Som sagt, det är dyrt att vara sjuk/funktionsnedsatt. Man kan inte utgå från att alla är fullt normalfungerande och flyttbara och allt vad det är. Att en person lyckats snåla till den grad att hen kan hålla häst gör det inte lättare för någon som inte ens får ihop kostnaden till bussresan åt sin ledsagare.
Det har ju förespråkats busskort.
När det gäller läkemedel finns redan högkostnadsskyddet, och dagens nivå innebär väl, sett över ett år, en maximal månadskostnad på 150kr.
Om jag minns rätt, har man ju också påvisat att bostadskostnaden tillgodoses, om inte annat så genom tillägg (som kunde heta olika saker; bostadsbidrag eller bostadstillägg) så redan idag finns ju den funktionen.
Tandvården är ju något som omdebatteras även bland politiker. Redan idag går det väl att få bistånd för nödvändig tandvård, har jag för mig att någon beskrivit?
En av svårigheterna är ju att olika människor har så olika intressen. Vissa hobbyer/intressen går det utmärkt att utöva till nästan inga kostnader alls (tänker då på läsning). Andra är dyrare och dem kan man då inte räkna med att utöva om ekonomin inte räcker till.
Så ser det ju ut idag också, för de allra flesta människor oavsett om man jobbar eller inte.
De flesta människor har inte råd att göra allt de skulle vilja.
Många ensamstående föräldrar har inte råd att köpa gym-kort eller ta med hela familjen på bio varje vecka eller gå ut och äta eller att ofta vara ute och fika.
Vad man anser som minimum beror ju på vars och ens erfarenheter.
I mitt fall är inte min aktuella situation särskilt rimlig som referens, men det är jag ju också medveten om.
Dock gäller det i mitt fall endast "hästeriet". I övrigt lever jag sparsamt. Ta bort hästhobbyn och jag kan leva på väldigt lite.
Det går att invända mot mig att "ja men du har ju bra lön" och det är sant.
Men det betyder som sagt inte att jag inte förstår hur det är att inte ha gott om pengar.
Vi, eller åtminstone de flesta av oss, har vant oss vid en ganska hög standard.
När jag växte upp, handlades det kläder en gång på hösten och en gång på våren (bodde på landet, och familjen åkte en bit för att handla då).
Vi hade - förstås - en TV. Fast på den tiden fanns det inte så många kanaler; vi hade ettan, tvåan och Norge. Det gick inte program dygnet runt heller.
Vi barn hade ponny - eftersom ponnyn fick mat som ändå fanns till 40 kor och det var ju pyttelite spill på marginalen. Vi förstod att det var ett privilegium.
Förutom ponnyn, tränade jag ett tag fotboll en dag i veckan.
Men det var ju det som fanns i form av hobby.
Resten av tiden läste vi böcker, lekte med klippdockor, ritade, gjorde läxor.
Vi gjorde läxor mycket.
Ut och fika fanns liksom inte,
spontanshoppa kläder eller prylar fanns inte heller på kartan.
Det innebär att jag utan svårigheter kan se att man kan leva ganska bra utan tillgång till överflöd.
