Nu vet jag ingenting igen

[Agapi]

Jaha, men vad vill du att vi ska skriva? Hur tänker du att vi kan hjälpa dig på nåt annat sätt än som redag gjorts i alla andra trådar?

För nu gjorde du det igen. Du snurrar in dig i hur svårt det är för dig, ingen förstår, ingen kan hjälpa o.s.v.

Jag orkar inte med det här längre.

 

[mandalaki]

Eller - helt crazy tanke - så var det en förhoppning från min sida om att ni kanske skulle förstå varför saker som verkar lätta för er är svårare för mig.

Om du räknar dig till denna personlighetstyp så måste du ju planera livet utifrån det. Jag har ett funktionshinder och det gör att jag får försöka lösa mitt liv på ett sätt som gör att jag mår bra. Jag lyckas absolut inte alltid men när det blir fel försöker jag analysera vad som gick fel och sen försöker jag låta bli att upprepa de sakerna. Ibland känns det hopplöst då samhället och arbetslivet inte är planerat utifrån min problematik men i slutändan är det ändå jag som måste försöka lösa problemen som uppstår.

Alltså det där är SÅ himla bra. Agapi, ser du skillnaden mellan er? Du vill att vi ska vara snälla och trösta och förstå - medan @förvirrads lösning inte går ut på alla andra ska anpassa sig efter henne, utan hon anpassar sig efter sina hinder.

 

[Mabuse]

Nej såklart, du har rätt och min terapeut hade fel. Jag är inte HSP.

Det sa jag inte. Jag sa att HSP inte förklarar varför man tappar fotfästet och inte vet nånting längre om en vän flyttar utomlands. Om du vet med dig att du tar lite hårdare på flyttar än andra, så kan du ju förbereda dig på det, och behöver inte låta dig svepas med varenda gång till att ifrågasätta allt. Utan mer tänka att jahopp, nu kommer jag förmodligen känna att allt är hopplöst och uppochner och att jag borde flytta hem, men jag vet ju med mig att i slutändan väljer jag ändå att bo kvar och ändrar ingenting, det är bara att ta ett djupt andetag och vänta tills känslostormen går över. Vilket den alltid gör, och jag kommer alltid fram till att när det kommer till kritan vill jag bo kvar i Wien och fortsätta leva som jag gör.


Däremot, om du nu vet om att du är känsligare än andra, så verkar det ju vettigt att anpassa sitt liv lite efter det, som @förvirrad beskriver: inte jobba i detaljhandeln, vilket jag skulle vilja påstå ofta kan vara direkt olämpligt för den som är HSP (tala om ett jobb med mycket stimuli hela tiden! Jag har kollegor som är utpräglade HSP, och en av anledningarna till att de valt forskaryrket är just att det ger mycket utrymme att i lugn och ro arbeta med något, utan att bli störd av yttre stimuli hela tiden), inte ha sina enda vänner bland folk som har planer på att lämna stan, och inte inleda relationer med folk som vill något helt annat i livet än en själv. Man får ju intrycket att du binder ris åt egen rygg, särskilt om du vet med dig att du är extra känslig? Nu blir det ju lite som någon som sitter i rullstol och bor på tredje våningen utan hiss, och varje morgon blir lika förtvivlad över att behöva krypa nerför trappan, lite tillspetsat.

 

[Lavinia]

Jag tycker inte att jag hänger upp mitt liv på andra, jag VET att jag klarar mig bra på egen hand också och det har jag många gånger fått prova på. Visst, nu har jag stannat här pga min pojkvän men det är för att jag älskar honom.
Ja, i princip alla av mina vänner har flyttat härifrån och jag har varit osäker på om jag skulle stanna eller ej - men jag har alltid stannat, ENSAM, och det ångrar jag inte en sekund. De upplevelser och människor jag mött under dessa tider är ovärderliga och kommer alltid vara fina minnen.

Som 18-åring åkte jag ENSAM till ett främmande land där jag inte talade språket för att arbeta som au-pair. Dessvärre visade det sig att det inte var något för mig och jag åkte hem igen. Men jag gav det iaf ett försök, helt på egen hand.
Ett halvår efter det åkte jag iväg på en utbildning utomlands - ENSAM, och hade en underbar tid.
Efter ett halvår i Österrike flyttade min bästa och enda vän hem, men jag stannade - för jag ville inte att någon annan skulle få förstöra det jag drömt om så länge.
Jag har mått piss på jobbet, blivit orättvist behandlad, var tvungen prata tyska fastän jag knappt kunde sätta ihop meningar, har bytt arbetsplats, har halvt jobbat ihjäl mig, har gråtit en hel natt för att jag blev dumpad men ändå varit på jobbet kl 07.00 och gett 100%, varit pank och arbetslös men ändå mått så bra, har tagit mod till mig att börja med terapi (på tyska) och testat flera olika antidepp, börjat må bättre, mått så bra att jag valt att avsluta medicineringen, fått så pass många jobberbjudanden att jag blivit bortskämd etc etc etc. Och nu har jag kommit in på två universitetsutbildningar och står som reserv på två andra.

Så kom inte och säg att jag hänger upp mitt liv på andra. Här ser ni en bild av mig, men det är inte hela. Jag är starkare än ni tror.

Hej!

Allt det här säger ju att du är en stark person, ta vara på det. Att du och din kille inte är kompatibla är tråkigt, men det finns definitivt någon för dig där ute och så länge du hänger upp dig på att bo på gård och kunna vara konstnär och bo med denne kille kommer du inte hitta den rätte. Jag tror du behöver fundera på vad DU verkligen vill, eller egentligen så verkar du ha det klart- det ska vara barn före 35 och du vill vara konstnär mm mm. Vad du behöver göra nu är att sätta dig ner och fundera på hur du i så små steg som möjligt kan ta dig närmare din dröm. Nu verkar ju killen löst barnproblemet åt dig, så nu är du ju verkligen fri att göra vad du vill.

Jag har svårt att förstå varför du ska lida till december. Om du inte trivs, ta chansen och åk hem och hitta något att göra du trivs med. Att du har personlighetstyper och diagnoser är egentligen bara bra för att då vet du mer om dig själv än många andra vet om sig. Vänd det du nu tycker är jobbigt till något bra, vad är dina fördelad av att vara känslig? Vad kan du använda det till?

Visa alla här hur stark du faktiskt är!

/Lavinia, som inte ens vågat åka iväg själv och jobba...

 

[Myrten]

Alltså det där är SÅ himla bra. Agapi, ser du skillnaden mellan er? Du vill att vi ska vara snälla och trösta och förstå - medan @förvirrads lösning inte går ut på alla andra ska anpassa sig efter henne, utan hon anpassar sig efter sina hinder.

Plus att det är mindre övermäktigt att börja arbeta på att ändra sina egna negativa tankebanor jämfört med att försöka få Världen att anpassa sig efter en själv.

TS, om vi ska vara konkreta och konstruktiva på en lite annan nivå håller jag med @Mabuse att det återkommer att du inte trivs med ditt jobb i detaljhandeln. Samtidigt har du erfarenhet därifrån. Du skriver att du vill gå en smyckesutbildning. Om det är något du verkligen vill göra vore det kanske en tanke att söka jobb som butiksbiträde hos en guldsmed? Eller i en affär för bijouterier. På så sätt kan du via din arbetslivserfarenhet närma dig din dröm och lära dig om branschen samtidigt.

 

[Mammadutt]

Halloj

Tror jag såg dig i akademibokhandeln, piteå för någon vecka sedan. Kan det stämma?

Jag mår skit till och från trots att jag har världens finaste gubbe (och en dotter),, så en partner/familj löser inget sånt.

Har du funderat på att börja yoga? Meditera? Healing? Healingstenar? Mindfulness? Personlig utveckling? Du verkar öppen för sånt, tänker jag.

Jag tycker du har vuxit genom åren, du är jävligt modig som beger dig ut i världen och vågar satsa på relationer, även om dom många ggr inte går som du hoppats. Du vågar nätverka och bygga upp nya vänskaper osv.

Jag ser en känslig, kreativ själ, rastlös, rotlös, full med längtan efter mer mening i livet och med mkt kärlek att ge.

Du är HSP, är du även introvert?

Om du vill hem, närmare familjen - agera på det. Det verkar väldigt viktigt för dig. Fråga dig själv, "respekterar jag mig själv om jag inte flyttar hem?"...

 

[monster1]

Halloj

Tror jag såg dig i akademibokhandeln, piteå för någon vecka sedan. Kan det stämma?

Jag mår skit till och från trots att jag har världens finaste gubbe (och en dotter),, så en partner/familj löser inget sånt.

Har du funderat på att börja yoga? Meditera? Healing? Healingstenar? Mindfulness? Personlig utveckling? Du verkar öppen för sånt, tänker jag.

Jag tycker du har vuxit genom åren, du är jävligt modig som beger dig ut i världen och vågar satsa på relationer, även om dom många ggr inte går som du hoppats. Du vågar nätverka och bygga upp nya vänskaper osv.

Jag ser en känslig, kreativ själ, rastlös, rotlös, full med längtan efter mer mening i livet och med mkt kärlek att ge.

Du är HSP, är du även introvert?

Om du vill hem, närmare familjen - agera på det. Det verkar väldigt viktigt för dig. Fråga dig själv, "respekterar jag mig själv om jag inte flyttar hem?"...

Jag tänker också lite så, att nu när relationen som var det som höll dig kvar tagit slut så kan du ju prova att flytta hem igen och känna hur det känns. Känns det inte bra, kan du ju flytta tillbaka. Wien finns ju kvar .
(Med detta sagt, så gör jag som du @Agapi hänger mig kvar vid saker fastän jag kanske borde släppa taget och testa hur det blir om man ändrar lite)

 

[Nethril]

Jag orkar inte med det här längre.

Jag tycker att det känns som att du faktiskt är såpass i uppror inombords nu att det kanske är läge att omvärdera hela situationen? Inte fundera så mycket över om du borde jobba den där extra månaden, konfrontera den där personen, kämpa med en kille där du redan vet att ni är på helt olika våglängd osv osv.

Det låter som att det faktiskt är nödläge nu, innan det blir katastrofläge. Och då är det kanske dags att skippa alla de där små (och i längden rätt ordentligt oviktiga) sakerna och börja reda ut allting på en basnivå.

Det känns inte som att det behövs en vad mår jag bra av VS vad mår jag inte bra av frågeställning utan en enkel: VAD mår jag BRA av?
Fundera över det och är det så att du kommer fram till att du mår bra av att vara med din familj, så tror jag det är läge att vara med din familj.
Du säger att du kan slappna av hemma i Sverige och det känns som att det är ett väldigt bra första steg i en kanske kommande redautvadjagegentligenvill-process. Man tänker dåligt med stress i kroppen och kan du eliminera så mycket stress som möjligt så är ju det också himlans bra.

Det betyder inte att man är svag om man förändrar någonting (som att bo och jobba i Wien, släppa en kille som tydligt visat att han är beredd att släppa dig t.ex.). Tvärtom.
Det kräver styrka. Och som du själv skrev så är ju det någonting du har. Någonting som kan hjälpa dig nu och som du bara har dig själv att tacka för. Om det känns som ett nederlag att flytta hem så kanske det känns enklare om du ser en återflytt till Sverige som en tillfällig spaupplevelse i din livstidskarriär?

Jag tror inte att du egentligen behöver tröst, utan att du behöver täcka de basbehov vi människor har för att kunna fungera.
Typ mat, sömn och trygghet. En familj brukar kunna hjälpa till rätt bra med det.

Och rent krasst så är allt annat småsaker när det handlar om något som faktiskt känns som en psykisk och känslomässig kollaps. Oavsett om den varar en stund varje dag, eller konstant i flera års tid. Det är alltid lika förbaskat jobbigt när man är mitt uppe i det.

Och ps. Jag rekommenderar hösten i Sverige. Den är grym! Bästa tiden på hela året för spaupplevelser om du frågar mig

 

[svea]

Jag tror inte att du egentligen behöver tröst, utan att du behöver täcka de basbehov vi människor har för att kunna fungera. Typ mat, sömn och trygghet. En familj brukar kunna hjälpa till rätt bra med det.

Och rent krasst så är allt annat småsaker när det handlar om något som faktiskt känns som en psykisk och känslomässig kollaps. Oavsett om den varar en stund varje dag, eller konstant i flera års tid. Det är alltid lika förbaskat jobbigt när man är mitt uppe i det.

Håller med. Kanske dags att unna sig lite vila och läkning.

 

[pepp]

Jag orkar inte med det här längre.

Hur går det för dig @Agapi ?

 

[Agapi]

Hur går det för dig @Agapi ?

Har sagt upp mig från jobbet, sagt upp min lägenhet och flyttar till Sverige i slutet av november. Inga planer på vad jag ska göra där eller hur länge jag stannar.

 

[Nethril]

Har sagt upp mig från jobbet, sagt upp min lägenhet och flyttar till Sverige i slutet av november. Inga planer på vad jag ska göra där eller hur länge jag stannar.

Skönt med en update. Har tänkt på dig då och då och funderat på varför du inte svarat i tråden.
Hoppas du känner någon form av lättnad och att det blir till det bättre.