Då hamnade man i en såndär period igen, när man inte vet vad man ska göra.
I mars i år började jag på mitt nya jobb men bara efter några dagar märkte jag att chefen var rätt otrevlig mot mig
När jag precis hade slutat med mina antidepressiva och var extra känslig fick jag till slut nog en dag och pratade med henne. Sa precis som det var, att det kändes som att hon hade något emot mig. Men nej nej, det hade hon inte. Hon hade ju t.o.m bjudit mig på hennes födelsedagsfest! (till saken hör att hon hade bjudit in alla andra kollegor på festen också). Hon tyckte bara att jag pratade för lite, men sen är jag också en sån person som JOBBAR när jag är på jobbet och inte står och hänger som många andra. Och det tyckte chefen var helt ok.
Efter vårt samtal kändes det bättre i nån vecka, ända fram tills chefen pratar om de två som anställdes senast (jag och en till tjej). Hon lovordar den andra tjej och säger att hon passar sååå bra in i gruppen, "men sen finns det ju också andra som är duktiga i sitt arbete men vars karaktär inte passar in i gruppen" = aka jag.
Sedan dess har hon haft en bitchig attityd mot mig men smällen kom i fredags, då en kollega tyckte att jag skulle komma ner från andra avdelningen då jag inte hade några kunder så jag inte var så ensam. "Det gör inget", sa chefen, "Agapi är alltid ensammen! Varje gång jag står bredvid henne håller jag att somna. Man hör henne inte ens när hon går. Vi glömmer alltid bort att hon finns!" och assisterande butikschefen och supervisorn höll med.
Får man säga så när man har den position man har? Hon har bara denna attityd mot mig. Och jag pratar visst. Jag har jättebra kontakt med resten av kollegorna, men varje gång jag pratar med chefen svarar hon kort och ställer inga motfrågor (sålänge hon inte ska klaga på något jag gjort).
Jag har absolut ingen lust att vara kvar på mitt arbete, vilket kanske är förståeligt.
Jag var hemma på semester i Sverige nästan en månad och kunde för en gångs skull släppa alla bekymmer. Jag hade knappt ont i huvudet (vanligtvis har jag det varje dag) och kände mig gladare än på länge. Och de senaste gångerna jag har varit i Sverige har avskeden blivit svårare och svårare.
Min bästa kompis här i landet har i princip flyttat härifrån för jobb i annat land och jag känner mig ofta ensam, vilket har gjort att jag mer och mer funderar på att flytta hem igen.
Men så har jag ju min pojkvän. Han älskar Sverige men kan inte flytta eftersom han ska ta över sina föräldrars vingård inom en snar framtid. Och distansförhållanden är ingen höjdare.
Han har pratat om att vi ska gifta oss och jag ska få en ateljé i huset så jag kan måla. Bo på en vingård låter ju som en dröm, men kanske inte min dröm. Jag vill ha barn, men han vill vänta minst fem år. Men jag vill ha mitt första barn innan jag är 35. En del av mig känner att han kanske inte riktigt är mannen i mitt liv, samtidigt som en del av mig älskar honom så mycket och inte vill förlora honom. Jag har sagt till honom att det kanske vore bättre för honom att ha en flickvän som tycker om att festa lika mycket som honom och som är redo att vänta länge på familjeliv. Då började han gråta. Och jag vet ingenting. Samtidigt vill han inte att jag ska stanna kvar här och vara ensam och olycklig bara för hans skull.
Till saken hör också att jag två gånger varit till en sierska (nu vill jag inte höra något om det, vad jag tror på är upp till mig och jag vet många som gått till henne och allt hon sagt har varit på pricken).
Första gången sa hon att jag aldrig kommer bo i Sverige igen. Möjligtvis att jag kommer bo där en kort period, men sen kommer jag bli uttråkad och åka iväg igen (vilket jag också kände då).
Senaste gången sa hon att hon tyckte jag skulle göra en plus-och-minus-lista och på så sätt bestämma var jag ska bo, men att jag inte skulle förhasta mig i något beslut för det hade hon gjort och ångrar sig djupt (den här gången hade jag också starka tankar på att flytta hem).
Jag vet varken ut eller in just nu
Och jag ser att min inlägg blev långt och kanske krångligt med det är precis så det är i min hjärna just nu. Vad ska jag jobba med? Var ska jag bo? Är min pojkvän mannen i mitt liv? Kommer jag ångra mig om jag flyttar hem?
I mars i år började jag på mitt nya jobb men bara efter några dagar märkte jag att chefen var rätt otrevlig mot mig
När jag precis hade slutat med mina antidepressiva och var extra känslig fick jag till slut nog en dag och pratade med henne. Sa precis som det var, att det kändes som att hon hade något emot mig. Men nej nej, det hade hon inte. Hon hade ju t.o.m bjudit mig på hennes födelsedagsfest! (till saken hör att hon hade bjudit in alla andra kollegor på festen också). Hon tyckte bara att jag pratade för lite, men sen är jag också en sån person som JOBBAR när jag är på jobbet och inte står och hänger som många andra. Och det tyckte chefen var helt ok.
Efter vårt samtal kändes det bättre i nån vecka, ända fram tills chefen pratar om de två som anställdes senast (jag och en till tjej). Hon lovordar den andra tjej och säger att hon passar sååå bra in i gruppen, "men sen finns det ju också andra som är duktiga i sitt arbete men vars karaktär inte passar in i gruppen" = aka jag.
Sedan dess har hon haft en bitchig attityd mot mig men smällen kom i fredags, då en kollega tyckte att jag skulle komma ner från andra avdelningen då jag inte hade några kunder så jag inte var så ensam. "Det gör inget", sa chefen, "Agapi är alltid ensammen! Varje gång jag står bredvid henne håller jag att somna. Man hör henne inte ens när hon går. Vi glömmer alltid bort att hon finns!" och assisterande butikschefen och supervisorn höll med.
Får man säga så när man har den position man har? Hon har bara denna attityd mot mig. Och jag pratar visst. Jag har jättebra kontakt med resten av kollegorna, men varje gång jag pratar med chefen svarar hon kort och ställer inga motfrågor (sålänge hon inte ska klaga på något jag gjort).
Jag har absolut ingen lust att vara kvar på mitt arbete, vilket kanske är förståeligt.
Jag var hemma på semester i Sverige nästan en månad och kunde för en gångs skull släppa alla bekymmer. Jag hade knappt ont i huvudet (vanligtvis har jag det varje dag) och kände mig gladare än på länge. Och de senaste gångerna jag har varit i Sverige har avskeden blivit svårare och svårare.
Min bästa kompis här i landet har i princip flyttat härifrån för jobb i annat land och jag känner mig ofta ensam, vilket har gjort att jag mer och mer funderar på att flytta hem igen.
Men så har jag ju min pojkvän. Han älskar Sverige men kan inte flytta eftersom han ska ta över sina föräldrars vingård inom en snar framtid. Och distansförhållanden är ingen höjdare.
Han har pratat om att vi ska gifta oss och jag ska få en ateljé i huset så jag kan måla. Bo på en vingård låter ju som en dröm, men kanske inte min dröm. Jag vill ha barn, men han vill vänta minst fem år. Men jag vill ha mitt första barn innan jag är 35. En del av mig känner att han kanske inte riktigt är mannen i mitt liv, samtidigt som en del av mig älskar honom så mycket och inte vill förlora honom. Jag har sagt till honom att det kanske vore bättre för honom att ha en flickvän som tycker om att festa lika mycket som honom och som är redo att vänta länge på familjeliv. Då började han gråta. Och jag vet ingenting. Samtidigt vill han inte att jag ska stanna kvar här och vara ensam och olycklig bara för hans skull.
Till saken hör också att jag två gånger varit till en sierska (nu vill jag inte höra något om det, vad jag tror på är upp till mig och jag vet många som gått till henne och allt hon sagt har varit på pricken).
Första gången sa hon att jag aldrig kommer bo i Sverige igen. Möjligtvis att jag kommer bo där en kort period, men sen kommer jag bli uttråkad och åka iväg igen (vilket jag också kände då).
Senaste gången sa hon att hon tyckte jag skulle göra en plus-och-minus-lista och på så sätt bestämma var jag ska bo, men att jag inte skulle förhasta mig i något beslut för det hade hon gjort och ångrar sig djupt (den här gången hade jag också starka tankar på att flytta hem).
Jag vet varken ut eller in just nu
Och jag ser att min inlägg blev långt och kanske krångligt med det är precis så det är i min hjärna just nu. Vad ska jag jobba med? Var ska jag bo? Är min pojkvän mannen i mitt liv? Kommer jag ångra mig om jag flyttar hem?
