NPF-diagnoser och samhället

[Badger]

Det som behövs är färre elever per enhet. Färre elever per lärare, färre elever per klass, färre elever per skola osv. Då får man en lugnare och trevligare miljö som gynnar alla elever.

Utöver det behövs specialskolor för en del elevgrupper. Fler än vad som finns idag.

Haken är att det finns ingen forskning som stödjer att undervisningen blir bättre i en vanlig klass för att den är mindre. Det är tydligen helt andra faktorer det handlar om. Däremot finns självklart barn som trivs bättre och behöver en mindre klass pga olika orsaker.

(min klass var 36 på högstadiet och betydligt lugnare än min unges klass på 21 är idag)

När skolan på mellanstadiet hade delat upp matten i en grupp på nära 40 elever, en grupp på 25 och en grupp på 15 fördelade de effektivast lärarna på en lärare till gruppen om nära 40 elever, två lärare i gruppen om 25 och där fick ändå barnen böcker och grejor sönderrivna och fem lärare i gruppen om 15 elever. Vi lyckades få en flytt till gruppen om 40 som tur var, den lugnaste gruppen. (Kom inte och säg att systemet var uselt, för det var det verkligen och som tur var löste nästa lärare upp det och undervisade sin klass själv istället. Vilket var betydligt bättre och mer effektivt än den röran.)

Så jag tror klasstorlek är en red herring som inte hjälper utan det finns rapporter om vad som fungerar, de borde helt enkelt använda dem. Likadant är det med elitklasser osv, det har tydligen inte fungerat för att ge bättre resultat.

Håller med om färre elever per skola däremot, de gigantiska skolorna med över 700 elever verkar helt galet ineffektivt. Men tja. Jag vet ju inte iofs.

 

[Breaktown]

Jag tänker också att förändrade krav från samhället spelar stor roll. Korridoren man ska ta sig igenom är betydligt snävare nu än för. Det här med utbudet av "enklare" jobb direkt efter grundskolan i ett mer historiskt perspektiv tex.

En annan sak bara de senaste åren är ju den ökade digitaliseringen, där sociala medier är en del, och konsekvensen är så enormt mycket mer intryck en person får per dag idag jämfört med bara för något decennium sen. Utbudet är enormt och alla saker pågår parallellt. Jag är ute lite på djupt vatten nu eftersom min egen erfarenhet är väldigt begränsad. Men jag tänker mig att en person som har svårt att tex filtrera, prioritera och organisera pga funktionsnedsättning klarade sig betydligt bättre i det analoga samhället som var väldigt mycket långsammare och med betydligt färre intryck.

 

[monster1]

Jag tänker nog att den största skillnaden nu är att man inte längre kan få jobb utan hatt ha gått igenom åtminstone gymnasiet. Förr var ju det räddningsplankan för många att man ändå kunde få arbete trots att man inte klarat skolan. Men med det sagt har jag ett flertal nära vänner som inte fått någon diagnos förrän i vuxen ålder. Det efter att de bränt ut sig och levt med depressiva perioder i stort sett i hela vuxenlivet. Vi, eftersom jag ju sannolikt är en av de som skulle passat in på någon typ av npf om man testat det när jag var yngre med de kriterier som är idag, har på pappret klarat oss bra. Fram till ca 35-40 års ålder då vi liksom slutar fungera enligt samhället. Man har såklart mått dåligt innan dess men det har inte synts i form av sjukskrivningar. Andra klasskamrater som inte heller diagnostiserades men var mer av typen klättra på väggarna och ständigt hitta på märkliga hyss, dom är döda eller i fängelse. Men visst tog de sig igenom skolan då med ettor och tvåor och någon trea i gymnastik eller något annat ämne som intresserade dom.

Jag vet flera människor i min omvärld som sannolikt har en npf (inte minst i min släkt då) men som inte är diagnostiserade eftersom de är födda på 40-talet och tidigare. De har ju också på ytan klarat sig bra, men i realiteten har det inte varit oproblematiskt för dessa personer varken för dem eller för de omkring dom.

Sen om man måste ha just en diagnos eller ej vet jag inte, men en insikt i att hjärnan fungerar på olika sätt hos olika personer hade ju varit bra både för pedagoger och för en själv och ens omgivning. Det i kombination med hur man hanterar det bäst, hade ju varit bra att ha.

 

[Fetaost]

Absolut, men jag får intrycket av att vissa elever i vanlig helklass inte får kunskaper med sig nu som det är heller. Så jag antar att man måste jämföra med det.

Jag tänker att det är dom som förr hamnade i dedär obsklasserna.
Som förälder till ett npf-barn som gått på totalt 5 olika skolor från 1:an till studenten så var det bara en enda skola som kunde möta upp med tillräckligt med resurser.
Men arbetsron är nog bättre i en vanlig klass än i ett klassrum med bara likasinnade.

 

[Palermo]

Runt mig har det sett ut som att problem som drabbat unga personer, tonåringar, något eller ett par år senare, har lett till att de unga har diagnostiserats med adhd eller autism.

Och då menar jag alltså problem i stil med att mammsn fått obotlig cancer, inte den sorts bekymmer som hänger ihop med det som sedan diagnostiseras.

Nu är det väl betydligt vanligare att tonåringar diagnostiseras än att deras mammor dör, men jag har ändå reagerat på vad som ser ut som ett sammanträffande. Och det är ju svårt att riktigt tro på diagnosen i de fallen.

 

[Ajda]

Eftersom psykiatrin/bup verkar vara överbelastade med enorm långa väntetider på utredningar, tror jag mycket på att man måste lära känna sig själv, och hitta en balans mellan aktivitet och vila.
Inte bara om man tror sig ha en diagnos, utan egentligen alla.

Alla klarar inte av att jobba 100%, och då gäller det tyvärr att anpassa sitt liv efter det för att må bra. I stället för att köra slut på sig själv med lång återhämtning.
Jag menar egentligen inte bara arbete, utan generellt. Det kan gälla sociala aktiviteter, hur länge man behöver sova, hur många/eller hur få projekt man orkar dra igång osv osv.
Man måste lyssna på sin kropp. Alla har vi olika kapacitet.

Medicin i all ära, men min personliga åsikt är att den kan lösa endel, men är inget quick fix som löser hela livet.

Jag har ingen diagnos, har inga problem att jobba heltid. Men ser till så mitt ”ledighets-schema” är väldigt luftigt. Avskyr att ha saker planerade på lediga helger, det stressar mig. Utan vill göra det som jag orkar. Träffar ganska sällan folk på ledig tid. Jag är rätt introvert. Sociala sammanhang är roligt, men tar energi.

 

[Lingon]

Eftersom psykiatrin/bup verkar vara överbelastade med enorm långa väntetider på utredningar, tror jag mycket på att man måste lära känna sig själv, och hitta en balans mellan aktivitet och vila.
Inte bara om man tror sig ha en diagnos, utan egentligen alla.

Alla klarar inte av att jobba 100%, och då gäller det tyvärr att anpassa sitt liv efter det för att må bra. I stället för att köra slut på sig själv med lång återhämtning.
Jag menar egentligen inte bara arbete, utan generellt. Det kan gälla sociala aktiviteter, hur länge man behöver sova, hur många/eller hur få projekt man orkar dra igång osv osv.
Man måste lyssna på sin kropp. Alla har vi olika kapacitet.

Medicin i all ära, men min personliga åsikt är att den kan lösa endel, men är inget quick fix som löser hela livet.

Jag har ingen diagnos, har inga problem att jobba heltid. Men ser till så mitt ”ledighets-schema” är väldigt luftigt. Avskyr att ha saker planerade på lediga helger, det stressar mig. Utan vill göra det som jag orkar. Träffar ganska sällan folk på ledig tid. Jag är rätt introvert. Sociala sammanhang är roligt, men tar energi.

Så du tycker att barn som väntar på utredning ska lära känna sig själva, bara gå i skolan deltid (och missa undervisning) samt planera sin fritid bättre?

För mig som mamma till ett barn med npf-diagnoser så låter ditt inlägg väldigt tondövt! Jag blir riktigt irriterad och väldigt frustrerad över att det finns folk som resonerar som du gör i det här inlägget!

 

[Magnum]

Eftersom psykiatrin/bup verkar vara överbelastade med enorm långa väntetider på utredningar, tror jag mycket på att man måste lära känna sig själv, och hitta en balans mellan aktivitet och vila.
Inte bara om man tror sig ha en diagnos, utan egentligen alla.

Alla klarar inte av att jobba 100%, och då gäller det tyvärr att anpassa sitt liv efter det för att må bra. I stället för att köra slut på sig själv med lång återhämtning.
Jag menar egentligen inte bara arbete, utan generellt. Det kan gälla sociala aktiviteter, hur länge man behöver sova, hur många/eller hur få projekt man orkar dra igång osv osv.
Man måste lyssna på sin kropp. Alla har vi olika kapacitet.

Medicin i all ära, men min personliga åsikt är att den kan lösa endel, men är inget quick fix som löser hela livet.

Jag har ingen diagnos, har inga problem att jobba heltid. Men ser till så mitt ”ledighets-schema” är väldigt luftigt. Avskyr att ha saker planerade på lediga helger, det stressar mig. Utan vill göra det som jag orkar. Träffar ganska sällan folk på ledig tid. Jag är rätt introvert. Sociala sammanhang är roligt, men tar energi.

Fast med npf har du inget val än att anpassa och lära känna dig själv sas. Det är vad man utgår från redan från början. Jag tror nästan att npf har mer självkännedom än andra ibland. För man måste.

Man måste ha strategier.

Jag kan hålla med i det du skriver också men man söker inte bup-hjälp utan anledning. Man behöver hjälp.
Det är oerhört frustrerande att det tar ÅR för en utredning att bli av och barnet börjar fungera i skolan först i mellanstadiet. Och därmed går miste om mycket i lågstadiet.(tex. Ibland kommer man ända till högstadiet..)

Medicinering är heller inget trollslag utan du måste ändå leva med anpassningar och fortsätta som innan. Skillnaden är att vardagen förhoppningsvis blir lite enklare utan lika många dikesåkningar.

Så i väntan på utredning, får man lite ibland 'klara sej bäst man vill', vi hade en kontakt med bup under väntan. Som hjälpte med strategier och idéer och tips och råd. Det är det viktigaste. För när utredningen är klar och medicin ordinerats och funkar måste strategierna fortsätta användas.
Och de ändras. Något som funkade igår funkar inte imorgon... Och då måste man leta nya vägar och lära känna in vad som kan fungera nu.

Så det handlar inte bara om 'i väntan på medicinering' det handlar om att få vardagen att öht fungera. Att lära sej strategier och lära ut strategier görs redan i stor utsträckning skulle jag vilja säga.
Även andra instanser (tidigare instanser) än bup har det som uppgift.

 

[Ajda]

Så du tycker att barn som väntar på utredning ska lära känna sig själva, bara gå i skolan deltid (och missa undervisning) samt planera sin fritid bättre?

För mig som mamma till ett barn med npf-diagnoser så låter ditt inlägg väldigt tondövt! Jag blir riktigt irriterad och väldigt frustrerad över att det finns folk som resonerar som du gör i det här inlägget!

Nej, men vad ska man göra i väntan på utredning tycker du? Kräva att gå först i kön? Som alla vill?
Skolan ska ju göra anpassningar, men i praktiken fungerar det dåligt. Eftersom skolan har för få resurser.

Jag är också mamma till ett npf barn.

Det är ju ett problem för många.

Men förklara gärna för mig hur du tycker man ska leva när man har en npf diagnos. Bara anta att man ska klara allt som ”alla andra”? Jobba 100%, rodda allt hemma ua? Socialisera?
Inte ens alla utan diagnos orkar det.

 

[Ajda]

Fast med npf har du inget val än att anpassa och lära känna dig själv sas. Det är vad man utgår från redan från början. Jag tror nästan att npf har mer självkännedom än andra ibland. För man måste.

Man måste ha strategier.

Jag kan hålla med i det du skriver också men man söker inte bup-hjälp utan anledning. Man behöver hjälp.
Det är oerhört frustrerande att det tar ÅR för en utredning att bli av och barnet börjar fungera i skolan först i mellanstadiet. Och därmed går miste om mycket i lågstadiet.(tex. Ibland kommer man ända till högstadiet..)

Medicinering är heller inget trollslag utan du måste ändå leva med anpassningar och fortsätta som innan. Skillnaden är att vardagen förhoppningsvis blir lite enklare utan lika många dikesåkningar.

Så i väntan på utredning, får man lite ibland 'klara sej bäst man vill', vi hade en kontakt med bup under väntan. Som hjälpte med strategier och idéer och tips och råd. Det är det viktigaste. För när utredningen är klar och medicin ordinerats och funkar måste strategierna fortsätta användas.
Och de ändras. Något som funkade igår funkar inte imorgon... Och då måste man leta nya vägar och lära känna in vad som kan fungera nu.

Så det handlar inte bara om 'i väntan på medicinering' det handlar om att få vardagen att öht fungera. Att lära sej strategier och lära ut strategier görs redan i stor utsträckning skulle jag vilja säga.
Även andra instanser (tidigare instanser) än bup har det som uppgift.

Jag har samma åsikter som dig.

 

[grodan21]

Jag fick höra av en läkare att det var helt normalt att inte orka resa sig från soffan, för att gå på toa efter jobbet

 

[Grazing]

Jag fick höra av en läkare att det var helt normalt att inte orka resa sig från soffan, för att gå på toa efter jobbet

Det är det där med ordet "orka" som är problemet. Byt ut det ordet till "går inte" istället. För ja, det är normalt att inte orka skillnaden för folk med tex npf är att det går inte. "Vanliga" personer som inte orkar kan ta tag i sej själva och göra det ändå oftast även om brist på ork finns, då handlar det mest om att dom hellre tex hade suttit kvar i soffan och sett på tv än att gå och handla eller vad man nu måste göra.

Många läkare förstår inte vad det är man menar och det är oftast det som gör att det blir missuppfattningar.

 

[Lingon]

Nej, men vad ska man göra i väntan på utredning tycker du? Kräva att gå först i kön? Som alla vill?
Skolan ska ju göra anpassningar, men i praktiken fungerar det dåligt. Eftersom skolan har för få resurser.

Jag är också mamma till ett npf barn.

Det är ju ett problem för många.

Men förklara gärna för mig hur du tycker man ska leva när man har en npf diagnos. Bara anta att man ska klara allt som ”alla andra”? Jobba 100%, rodda allt hemma ua? Socialisera?
Inte ens alla utan diagnos orkar det.

För det första ska man få hjälp. Att säga att man istället för hjälp ska lära känna sig själv. Ja, men säg det till hemmasittaren. Vad jag tycker om folk som skriver som du ska jag inte skriva här... lägger ner det här.

 

[Ajda]

För det första ska man få hjälp. Att säga att man istället för hjälp ska lära känna sig själv. Ja, men säg det till hemmasittaren. Vad jag tycker om folk som skriver som du ska jag inte skriva här... lägger ner det här.

Exakt. Men kapaciteten för att hjälpa alla omgående finns ju inte? Det är ju därför köerna är långa och skolorna går på knäna.

Och du blir arg på mig för att jag skriver exempel på vad JAG tycker man kan göra i väntan på hjälp.

Det är väl självklart att jag också önskar att alla i behov av hjälp och utredningar borde ha fri passage in. Och skolan skulle ha minst en resurs per klass hela dagarna för att stötta upp. Lik väl som att alla korttidsboenden borde ha flera tomplatser för att alla med ohållbar hemsituation ska få hjälp. Och tomplatser på alla avdelningar på sjukhusen för att kunna hjälpa alla. Vårdlag om max 6 patienter. Välbemannat dygnet runt.
Att alla säbon ska ha personal för att hitta på aktiviter osv osv osv.

Men det finns ju inte pengar.

 

[skiesabove]

Det som behövs är färre elever per enhet. Färre elever per lärare, färre elever per klass, färre elever per skola osv. Då får man en lugnare och trevligare miljö som gynnar alla elever.

Utöver det behövs specialskolor för en del elevgrupper. Fler än vad som finns idag.

Min dotter går på en liten skola med 15-25 elever per årskurs.

Dom är 16 stycken i hennes klass och det är kaos. 1 av barnen är inte i klassrummet majoriteten av tiden, skolan har trollat med knäna och ger han separat undervisning i eget rum (pga blir våldsam när han får överslag, diagnos svår ADHD, det vet jag pga att föräldrarna mailade ut om det efter en incident där han slogs). I årskursen under och över finns två till sådana elever, som inte svarat bra på att hållas separat, och som får enorma utbrott och krossar fönster, river ner och förstör jackor, skriket extremt fula ord åt alla vuxna i närheten. Det har blivit "inrymning" flera gånger pga utbrotten.

Det kanske behövs specialklasser och specialskolor, för mycket mindre klasser än vad dom har på dotterns skola vore rätt extremt - och skulle ändå inte hjälpa för dom här pojkarna.

Jag vet inte vad som är lösningen, eller varför det är så många extremt utåtagerande barn redan på lågstadiet. Det kanske har någon med pedagogiken att göra? Men jag har inte nog med insyn för att veta. Dottern tycker att det är extremt svårt att koncentrera sig men även att hon aldrig lär sig något på skolan. Hon lär sig av att läsa böcker (på högstadienivå, både engelska och svenska), fråga mig saker, och kolla upp saker själv i böcker eller på nätet. Jag vet inte om dom har för låg nivå eller om dom misslyckas med själva utlärandet. Hennes frustration över de tråkiga och menlösa lektionerna tar sig uttryck som uttråkning och trötthet, men pojkarna kanske blir utåtagerande av samma anledning?

 

[Magnum]

Jag tror att de flesta redan gör och anpassar det de kan.
Men det behövs mer hjälp.
Frustrationen är enorm och man kan inte göra mer än sitt bästa, anpassa det man kan i väntan på professionell hjälp.

Exakt. Men kapaciteten för att hjälpa alla omgående finns ju inte? Det är ju därför köerna är långa och skolorna går på knäna.

Och du blir arg på mig för att jag skriver exempel på vad JAG tycker man kan göra i väntan på hjälp.

 

[Ajda]

Jag tror att de flesta redan gör och anpassar det de kan.
Men det behövs mer hjälp.
Frustrationen är enorm och man kan inte göra mer än sitt bästa, anpassa det man kan i väntan på professionell hjälp.

Ja och det tror jag ju att skolorna gör. Men såklart räcker det inte. Men det kanske inte går att begära mer när resurserna saknas.

 

[Magnum]

Min dotter går på en liten skola med 15-25 elever per årskurs.

Dom är 16 stycken i hennes klass och det är kaos. 1 av barnen är inte i klassrummet majoriteten av tiden, skolan har trollat med knäna och ger han separat undervisning i eget rum (pga blir våldsam när han får överslag, diagnos svår ADHD, det vet jag pga att föräldrarna mailade ut om det efter en incident där han slogs). I årskursen under och över finns två till sådana elever, som inte svarat bra på att hållas separat, och som får enorma utbrott och krossar fönster, river ner och förstör jackor, skriket extremt fula ord åt alla vuxna i närheten. Det har blivit "inrymning" flera gånger pga utbrotten.

Det kanske behövs specialklasser och specialskolor, för mycket mindre klasser än vad dom har på dotterns skola vore rätt extremt - och skulle ändå inte hjälpa för dom här pojkarna.

Jag vet inte vad som är lösningen, eller varför det är så många extremt utåtagerande barn redan på lågstadiet. Det kanske har någon med pedagogiken att göra? Men jag har inte nog med insyn för att veta. Dottern tycker att det är extremt svårt att koncentrera sig men även att hon aldrig lär sig något på skolan. Hon lär sig av att läsa böcker (på högstadienivå, både engelska och svenska), fråga mig saker, och kolla upp saker själv i böcker eller på nätet. Jag vet inte om dom har för låg nivå eller om dom misslyckas med själva utlärandet. Hennes frustration över de tråkiga och menlösa lektionerna tar sig uttryck som uttråkning och trötthet, men pojkarna kanske blir utåtagerande av samma anledning?

Jag tror det behövs mer händer. Fler personal.
Så att man KAN anpassa lärandet till fler personligheter sas.

Man är fortfarande kvar i att få lärare ska få med alla i samma lärande men med anpassningar som blir fler och fler och kan vara olika för alla.

Bara vår extremt lilla klass/skola har flera npf där det görs jättebra anpassningar. MEN läraren har fortfarande en lektion på X minuter där alla ska hinna få sitt på.
Hur hinner hon ens? Måste vara enormt svårt och frustrerande!
Dels de som behöver extra hjälp, dels de som ligger före och behöver andra utmaningar dels tiden på runtomkring med barn som kanske inte kan vara stilla och stör arbetsron på olika vis och där det stör en genomgång tex.
Visst finns det någon resurs att använda men uppenbarligen inte tillräckligt.
Jag är enormt impad av vår lärare som vi har!

 

[Magnum]

Ja och det tror jag ju att skolorna gör. Men såklart räcker det inte. Men det kanske inte går att begära mer när resurserna saknas.

Även i hemmet menar jag, hemmet behöver tidigare och mer hjälp. Man gör vad man kan även där i väntan på mer hjälp.

Skolorna kommer ju få anpassa sej med tiden tänker jag.
Man måste prioritera mer pengar till resurser på olika sätt eftersom det blir svårare att nå målen och därmed får samhället det kanske svårare i framtiden.
Alla ska klara målen och då måste skolan också jobba efter det. Jag som förälder kan inte påverka annat än att hävda barnets rätt till att klara målen.

 

[Lingon]

Min dotter går på en liten skola med 15-25 elever per årskurs.

Dom är 16 stycken i hennes klass och det är kaos. 1 av barnen är inte i klassrummet majoriteten av tiden, skolan har trollat med knäna och ger han separat undervisning i eget rum (pga blir våldsam när han får överslag, diagnos svår ADHD, det vet jag pga att föräldrarna mailade ut om det efter en incident där han slogs). I årskursen under och över finns två till sådana elever, som inte svarat bra på att hållas separat, och som får enorma utbrott och krossar fönster, river ner och förstör jackor, skriket extremt fula ord åt alla vuxna i närheten. Det har blivit "inrymning" flera gånger pga utbrotten.

Det kanske behövs specialklasser och specialskolor, för mycket mindre klasser än vad dom har på dotterns skola vore rätt extremt - och skulle ändå inte hjälpa för dom här pojkarna.

Jag vet inte vad som är lösningen, eller varför det är så många extremt utåtagerande barn redan på lågstadiet. Det kanske har någon med pedagogiken att göra? Men jag har inte nog med insyn för att veta. Dottern tycker att det är extremt svårt att koncentrera sig men även att hon aldrig lär sig något på skolan. Hon lär sig av att läsa böcker (på högstadienivå, både engelska och svenska), fråga mig saker, och kolla upp saker själv i böcker eller på nätet. Jag vet inte om dom har för låg nivå eller om dom misslyckas med själva utlärandet. Hennes frustration över de tråkiga och menlösa lektionerna tar sig uttryck som uttråkning och trötthet, men pojkarna kanske blir utåtagerande av samma anledning?

Mitt barn går på en skolan 25 elever på hela skolan. Utåtagerande elever får inte gå där. De är 8 elever i hennes klass som alla har autism och många även ADHD och förmodligen finns andra diagnoser också skulle jag gissa. Det är den lugnaste klass hon gått i. Då är det här skolan nr3 för hennes del.