NPF-diagnoser och samhället

[monster1]

Eftersom psykiatrin/bup verkar vara överbelastade med enorm långa väntetider på utredningar, tror jag mycket på att man måste lära känna sig själv, och hitta en balans mellan aktivitet och vila.
Inte bara om man tror sig ha en diagnos, utan egentligen alla.

Alla klarar inte av att jobba 100%, och då gäller det tyvärr att anpassa sitt liv efter det för att må bra. I stället för att köra slut på sig själv med lång återhämtning.
Jag menar egentligen inte bara arbete, utan generellt. Det kan gälla sociala aktiviteter, hur länge man behöver sova, hur många/eller hur få projekt man orkar dra igång osv osv.
Man måste lyssna på sin kropp. Alla har vi olika kapacitet.

Medicin i all ära, men min personliga åsikt är att den kan lösa endel, men är inget quick fix som löser hela livet.

Jag har ingen diagnos, har inga problem att jobba heltid. Men ser till så mitt ”ledighets-schema” är väldigt luftigt. Avskyr att ha saker planerade på lediga helger, det stressar mig. Utan vill göra det som jag orkar. Träffar ganska sällan folk på ledig tid. Jag är rätt introvert. Sociala sammanhang är roligt, men tar energi.

Det handlar ju inte nödvändigtvis om medicin, speciellt inte för personer med autism på olika nivåer. Det handlar ju om hur samhället förhåller sig till en och hur man själv försöker förhålla sig till samhället. Alla har inte problem i skolan heller, snarare med det sociala som i sin tur gör att man inte kan fokusera på skolan tex i tonåren då det sociala är jätteviktigt eller att man på andra sätt i resten av livet stöter på svårigheter och utvecklar andra problem.

Hur får man ens ett barn i 13-16 års ålder att acceptera att den inte kan passa in utan att den börjar må dåligt över det?

Jag är snart femtio och trots en på ytan relativt funktionell tillvaro med en "högre" men anpassad tjänst lyckas jag inte få "balans" i tillvaron. Vad är ens balans? För mig är det i stort sett bara omöjliga val alltihop. Alla kommer med sin del av nackdelar lika stora inom alla val. Det finns inget val där mitt liv är särskilt funktionellt och jag har ändå bara "drag av". För de jag känner som har mer full on är det ju mycket, mycket svårare.

Balans kan möjligen uppnås om man har massor av pengar och därmed inte måste generera en inkomst tillräckligt stor för att köpa de tjänster man själv inte klarar av att utföra för att livet ska bli funktionellt.

 

[MiniLi]

För det första ska man få hjälp. Att säga att man istället för hjälp ska lära känna sig själv. Ja, men säg det till hemmasittaren. Vad jag tycker om folk som skriver som du ska jag inte skriva här... lägger ner det här.

Man får ju komma ihåg att det finns en stor variation bland de som söker hjälp. Långt alla har så stora problem att de inte tar sig iväg till skolan. Jag önskar att allas problem kunde tas fullt ut på allvar, men någonstans kommer det behöva prioriteras hårt om man inte tillför psykiatrin betydligt mer pengar.

Det pratas faktiskt (i min region) om egenvård, just för att det inte finns resurser för att möta alla behov. I min region har man varslat och skurit ner kraftigt inom både BUP och vuxenpsyk, och det låter som att man kommer börja skära i vårdutbudet ganska rejält. Då kan det nog tyvärr bli så att det läggs ett ännu större ansvar på individer/familjer att klara saker på egen hand. Ingen som jobbar i verksamheterna tycker det här är en bra väg att gå, men politikerna ger kalla handen till alla försök att få dem att tänka om. Det är ju sånt man kan ha i bakhuvudet vid kommande val. I slutändan är det både regeringen och styrande regionpolitiker som avgör hur mycket sjukvården får kosta, även om politikerna vägrar att erkänna att snålare budget faktiskt innebär minskat vårdutbud.

 

[the_connemara]

Det är det där med ordet "orka" som är problemet. Byt ut det ordet till "går inte" istället. För ja, det är normalt att inte orka skillnaden för folk med tex npf är att det går inte. "Vanliga" personer som inte orkar kan ta tag i sej själva och göra det ändå oftast även om brist på ork finns, då handlar det mest om att dom hellre tex hade suttit kvar i soffan och sett på tv än att gå och handla eller vad man nu måste göra.

Många läkare förstår inte vad det är man menar och det är oftast det som gör att det blir missuppfattningar.

Bra beskrivet. Är så himla glad att jag hamnade direkt hos personer som förstod skillnaden när jag väl sökte vård. Jag var så otroligt rädd för att de inte skulle förstå just den saken. Jag har fortfarande få strategier som lyckas ta mig ur sådana situationer men samlar på mig fler och fler för att inte hamna där lika ofta/snabbt/djupt. Och det är ju alltså dagliga problem i olika grad och 24/7 att leta strategier. Jag fick diagnos och hjälp snabbt, kanske för att jag fortfarande jobbade heltid (jag tryckte iaf mest på att jag var rädd att förlora jobbet eller bli sjukskriven) eller så var det helt enkelt bara tur (jag kunde tex ta ett återbud till utredning tidigare). I mitt fall gjorde ju vården det som antagligen är tanken, hjälper en i rätt riktigt innan man tappar fotfästet och blir en betydligt dyrare patient både för samhället och för en själv. Jag har inte varit sjukskriven för problematik kopplat till min autism sedan jag fick hjälp utan nu fungerar jag ändå hyfsat som vanligt sett till min prestation på arbetsmarknaden.

 

[animalasia]

Man får ju komma ihåg att det finns en stor variation bland de som söker hjälp. Långt alla har så stora problem att de inte tar sig iväg till skolan. Jag önskar att allas problem kunde tas fullt ut på allvar, men någonstans kommer det behöva prioriteras hårt om man inte tillför psykiatrin betydligt mer pengar.

Det pratas faktiskt (i min region) om egenvård, just för att det inte finns resurser för att möta alla behov. I min region har man varslat och skurit ner kraftigt inom både BUP och vuxenpsyk, och det låter som att man kommer börja skära i vårdutbudet ganska rejält. Då kan det nog tyvärr bli så att det läggs ett ännu större ansvar på individer/familjer att klara saker på egen hand. Ingen som jobbar i verksamheterna tycker det här är en bra väg att gå, men politikerna ger kalla handen till alla försök att få dem att tänka om. Det är ju sånt man kan ha i bakhuvudet vid kommande val. I slutändan är det både regeringen och styrande regionpolitiker som avgör hur mycket sjukvården får kosta, även om politikerna vägrar att erkänna att snålare budget faktiskt innebär minskat vårdutbud.

Dessa nedskärningar blir problematiska i relation till att barn har skolplikt och tvingas gå i en miljö de inte kan välja bort. För det är ju oftast i skolan som problemen börjar. Samtidigt har skolan ett uppdrag att fostra framtidens samhällsmedborgare och då ingår att lära sig sociala koder, att vara flexibel att argumentera för sin åsikt etc.

Jag har övervägande bra erfarenheter av vården gällande mina barns diagnoser och är väldigt tacksam för det. För mina barn innebär det en enorm självkänsla att kunna utbilda sig, jobba och betala skatt.

 

[Lingon]

Man får ju komma ihåg att det finns en stor variation bland de som söker hjälp. Långt alla har så stora problem att de inte tar sig iväg till skolan. Jag önskar att allas problem kunde tas fullt ut på allvar, men någonstans kommer det behöva prioriteras hårt om man inte tillför psykiatrin betydligt mer pengar.

Det pratas faktiskt (i min region) om egenvård, just för att det inte finns resurser för att möta alla behov. I min region har man varslat och skurit ner kraftigt inom både BUP och vuxenpsyk, och det låter som att man kommer börja skära i vårdutbudet ganska rejält. Då kan det nog tyvärr bli så att det läggs ett ännu större ansvar på individer/familjer att klara saker på egen hand. Ingen som jobbar i verksamheterna tycker det här är en bra väg att gå, men politikerna ger kalla handen till alla försök att få dem att tänka om. Det är ju sånt man kan ha i bakhuvudet vid kommande val. I slutändan är det både regeringen och styrande regionpolitiker som avgör hur mycket sjukvården får kosta, även om politikerna vägrar att erkänna att snålare budget faktiskt innebär minskat vårdutbud.

Det är sånt folk får ha i bakhuvudet nr de funderar på om de vill ha barn eller inte. Man kan inte kräva egenvård av barn och samtidigt skrika högt om skolplikt. Det går helt enkelt inte ihop.

 

[skiesabove]

Mitt barn går på en skolan 25 elever på hela skolan. Utåtagerande elever får inte gå där. De är 8 elever i hennes klass som alla har autism och många även ADHD och förmodligen finns andra diagnoser också skulle jag gissa. Det är den lugnaste klass hon gått i. Då är det här skolan nr3 för hennes del.

Får? Hur kan dom undvika det, det låter olagligt?

 

[Lingon]

Dessa nedskärningar blir problematiska i relation till att barn har skolplikt och tvingas gå i en miljö de inte kan välja bort. För det är ju oftast i skolan som problemen börjar. Samtidigt har skolan ett uppdrag att fostra framtidens samhällsmedborgare och då ingår att lära sig sociala koder, att vara flexibel att argumentera för sin åsikt etc.

Jag har övervägande bra erfarenheter av vården gällande mina barns diagnoser och är väldigt tacksam för det. För mina barn innebär det en enorm självkänsla att kunna utbilda sig, jobba och betala skatt.

Precis så. En vuxen kan sjukskriva sig och återgå till jobbet senare. Ett barn har skolplikt oavsett vad nästintill. Däremot verkar det bara gå åt ett håll. Barnet har skolplikt men det gäller bara närvaro. Om barnet inte klarar av att vara där eller inte kan tillgodogöra sig undervisningen har man som förälder mycket små möjligheter att se till att ens barn får den undervisning det har rätt till.

Mina erfarenheter av vården av mitt barns diagnoser är bra! Det har alltid varit skolan som brustit för oss. Vi hade turen att skolpsykologen skickade oss till en privat klinik så vi har helt sluppit de långa köerna på BUP. Tack och lov då medicinen är väldigt omtyckt hos mitt barn. Innan medicinen var hon ofta irriterad och arg. Nu är hon mer sig själv och mycket mer harmonisk och säger själv att hon lättare kan fokusera och tänka klart.

 

[grodan21]

Det är det där med ordet "orka" som är problemet. Byt ut det ordet till "går inte" istället. För ja, det är normalt att inte orka skillnaden för folk med tex npf är att det går inte. "Vanliga" personer som inte orkar kan ta tag i sej själva och göra det ändå oftast även om brist på ork finns, då handlar det mest om att dom hellre tex hade suttit kvar i soffan och sett på tv än att gå och handla eller vad man nu måste göra.

Många läkare förstår inte vad det är man menar och det är oftast det som gör att det blir missuppfattningar.

Är glad att jag sluppit kontakt med vården sen innan corona!

 

[grodan21]

Jag skulle kunna jobba mindre för att må bättre, det skulle funka ekonomiskt. Men skulle jag bli sjuk eller arbetslös då skulle det verkligen skita sig.

 

[Mkb]

Det är ju sånt man kan ha i bakhuvudet vid kommande val. I slutändan är det både regeringen och styrande regionpolitiker som avgör hur mycket sjukvården får kosta, även om politikerna vägrar att erkänna att snålare budget faktiskt innebär minskat vårdutbud.

Jo men folk måste ju kunna bygga på sin veranda också (ROT-avdrag: 4,35 miljarder och psykiatrisk vård: 0,5 miljarder i vårbudgeten). Riktigt deprimerande nedskärningar på många håll, synd att regeringen prioriterar annat.