NPF-diagnoser och samhället

[Badger]

Det som behövs är färre elever per enhet. Färre elever per lärare, färre elever per klass, färre elever per skola osv. Då får man en lugnare och trevligare miljö som gynnar alla elever.

Utöver det behövs specialskolor för en del elevgrupper. Fler än vad som finns idag.

Haken är att det finns ingen forskning som stödjer att undervisningen blir bättre i en vanlig klass för att den är mindre. Det är tydligen helt andra faktorer det handlar om. Däremot finns självklart barn som trivs bättre och behöver en mindre klass pga olika orsaker.

(min klass var 36 på högstadiet och betydligt lugnare än min unges klass på 21 är idag)

När skolan på mellanstadiet hade delat upp matten i en grupp på nära 40 elever, en grupp på 25 och en grupp på 15 fördelade de effektivast lärarna på en lärare till gruppen om nära 40 elever, två lärare i gruppen om 25 och där fick ändå barnen böcker och grejor sönderrivna och fem lärare i gruppen om 15 elever. Vi lyckades få en flytt till gruppen om 40 som tur var, den lugnaste gruppen. (Kom inte och säg att systemet var uselt, för det var det verkligen och som tur var löste nästa lärare upp det och undervisade sin klass själv istället. Vilket var betydligt bättre och mer effektivt än den röran.)

Så jag tror klasstorlek är en red herring som inte hjälper utan det finns rapporter om vad som fungerar, de borde helt enkelt använda dem. Likadant är det med elitklasser osv, det har tydligen inte fungerat för att ge bättre resultat.

Håller med om färre elever per skola däremot, de gigantiska skolorna med över 700 elever verkar helt galet ineffektivt. Men tja. Jag vet ju inte iofs.

 

[Breaktown]

Jag tänker också att förändrade krav från samhället spelar stor roll. Korridoren man ska ta sig igenom är betydligt snävare nu än för. Det här med utbudet av "enklare" jobb direkt efter grundskolan i ett mer historiskt perspektiv tex.

En annan sak bara de senaste åren är ju den ökade digitaliseringen, där sociala medier är en del, och konsekvensen är så enormt mycket mer intryck en person får per dag idag jämfört med bara för något decennium sen. Utbudet är enormt och alla saker pågår parallellt. Jag är ute lite på djupt vatten nu eftersom min egen erfarenhet är väldigt begränsad. Men jag tänker mig att en person som har svårt att tex filtrera, prioritera och organisera pga funktionsnedsättning klarade sig betydligt bättre i det analoga samhället som var väldigt mycket långsammare och med betydligt färre intryck.

 

[monster1]

Jag tänker nog att den största skillnaden nu är att man inte längre kan få jobb utan hatt ha gått igenom åtminstone gymnasiet. Förr var ju det räddningsplankan för många att man ändå kunde få arbete trots att man inte klarat skolan. Men med det sagt har jag ett flertal nära vänner som inte fått någon diagnos förrän i vuxen ålder. Det efter att de bränt ut sig och levt med depressiva perioder i stort sett i hela vuxenlivet. Vi, eftersom jag ju sannolikt är en av de som skulle passat in på någon typ av npf om man testat det när jag var yngre med de kriterier som är idag, har på pappret klarat oss bra. Fram till ca 35-40 års ålder då vi liksom slutar fungera enligt samhället. Man har såklart mått dåligt innan dess men det har inte synts i form av sjukskrivningar. Andra klasskamrater som inte heller diagnostiserades men var mer av typen klättra på väggarna och ständigt hitta på märkliga hyss, dom är döda eller i fängelse. Men visst tog de sig igenom skolan då med ettor och tvåor och någon trea i gymnastik eller något annat ämne som intresserade dom.

Jag vet flera människor i min omvärld som sannolikt har en npf (inte minst i min släkt då) men som inte är diagnostiserade eftersom de är födda på 40-talet och tidigare. De har ju också på ytan klarat sig bra, men i realiteten har det inte varit oproblematiskt för dessa personer varken för dem eller för de omkring dom.

Sen om man måste ha just en diagnos eller ej vet jag inte, men en insikt i att hjärnan fungerar på olika sätt hos olika personer hade ju varit bra både för pedagoger och för en själv och ens omgivning. Det i kombination med hur man hanterar det bäst, hade ju varit bra att ha.

 

[Fetaost]

Absolut, men jag får intrycket av att vissa elever i vanlig helklass inte får kunskaper med sig nu som det är heller. Så jag antar att man måste jämföra med det.

Jag tänker att det är dom som förr hamnade i dedär obsklasserna.
Som förälder till ett npf-barn som gått på totalt 5 olika skolor från 1:an till studenten så var det bara en enda skola som kunde möta upp med tillräckligt med resurser.
Men arbetsron är nog bättre i en vanlig klass än i ett klassrum med bara likasinnade.

 

[Palermo]

Runt mig har det sett ut som att problem som drabbat unga personer, tonåringar, något eller ett par år senare, har lett till att de unga har diagnostiserats med adhd eller autism.

Och då menar jag alltså problem i stil med att mammsn fått obotlig cancer, inte den sorts bekymmer som hänger ihop med det som sedan diagnostiseras.

Nu är det väl betydligt vanligare att tonåringar diagnostiseras än att deras mammor dör, men jag har ändå reagerat på vad som ser ut som ett sammanträffande. Och det är ju svårt att riktigt tro på diagnosen i de fallen.

 

[Ajda]

Eftersom psykiatrin/bup verkar vara överbelastade med enorm långa väntetider på utredningar, tror jag mycket på att man måste lära känna sig själv, och hitta en balans mellan aktivitet och vila.
Inte bara om man tror sig ha en diagnos, utan egentligen alla.

Alla klarar inte av att jobba 100%, och då gäller det tyvärr att anpassa sitt liv efter det för att må bra. I stället för att köra slut på sig själv med lång återhämtning.
Jag menar egentligen inte bara arbete, utan generellt. Det kan gälla sociala aktiviteter, hur länge man behöver sova, hur många/eller hur få projekt man orkar dra igång osv osv.
Man måste lyssna på sin kropp. Alla har vi olika kapacitet.

Medicin i all ära, men min personliga åsikt är att den kan lösa endel, men är inget quick fix som löser hela livet.

Jag har ingen diagnos, har inga problem att jobba heltid. Men ser till så mitt ”ledighets-schema” är väldigt luftigt. Avskyr att ha saker planerade på lediga helger, det stressar mig. Utan vill göra det som jag orkar. Träffar ganska sällan folk på ledig tid. Jag är rätt introvert. Sociala sammanhang är roligt, men tar energi.