NPF- diagnoser och dagens skola

[ufot]

Jag har funderat mycket över detta sista tiden. Enligt färska siffror ökade andelen barn som fått en adhd- diagnos med 50% mellan åren 2019-2022.

Samtidigt kommer larmrapporter att BUP inte har tid med alla barn som behöver hjälp. Framförallt barn från socioekonomiska utsatta områden får nästan ingen hjälp alls.

Hjälpen går till de välutbildade föräldrarna vars barn inte klarar av de krav som ställs.

En del av dessa barn har självklart ADHD och ska självklart få hjälp, men har verkligen ALLA barn diagnoser av olika slag idag?

Är diagnoser ett sätt att skylla på dålig uppfostran och frånvarande föräldrar?

Är diagnoser det enda sättet för skolan att få mer resurser?

Skolan idag är inte bra. Vad beror det på? Är det föräldrarna som inte klarar av att uppfostra sina barn, eller är det själva skolsystemet som är problemet?

Är det för stora klasser?
Är det för lite katederundervisning?
Har lärarna för dålig disciplin i klassrummet?

Vad är egentligen problemet?

Jag känner inte igen mig alls (jag är född i mitten av 80-talet) i dagens skola (som medierna målar upp måste jag väl tillägga).

Jag har själv inga barn, men känner en del lärare som undervisar på gymnasiet. De säger också att kvaliteten från grundskolan har sjunkit drastiskt. Många elever har egentligen inte de betyg som står på pappret. Betydligt fler borde ha underkänt i kärnämnena.

Jag vill poängtera att alla barn som behöver hjälp självklart ska ha det (diagnos eller inte). Det jag reagerar på är att diagnoserna har ökat så extremt mycket och att det framförallt är barn från välbärgade familjer som får diagnoser.

Är det verkligen så många som har ADHD?
På vilket sätt borde skolan arbeta för att möta och undervisa ALLA barn?

Är det kanske bättre att bara ha mindre klasser och dela upp barnen efter deras individuella behov? Den största faran här är att det blir en A och en B skola. Det vill jag absolut inte (dessutom är många med ADHD extremt begåvade).

Vad är lösningen?
Finns det ens någon lösning?

 

[Bexzor]

Det är en ganska intressant men komplex situation. Jag upplever att man är mer observant och kunnig idag än tidigare. Barn med särskilda behov och mycket energi har alltid funnits, tidigare fanns det såväl som 'sinnessjukhus' och speciella klasser/skolor. Jag är född på 80-talet och i min stad fanns en sk obs-klass för stökiga och utagerande barn som skolan inte kunde hantera när jag gick årskurs 7-9. Dessa barn vistades i en liten skola på landet i hemmiljö med högre bemanning. Några av mina morbröder som är födda på 60- och 70 talet gick också i specialklass.

Skolan är mer självständig idag och kräver såväl som eget ansvar och mer frihet än tidigare. Alla barn klarar inte av de otydliga ramarna och handlar inte alltid om dålig uppfostran eller dåligt föräldraansvar. Sen kan man givetvis bryta loss det till varför diagnoser tenderar att öka mer i vissa områden än andra. Har du bevis på att det ökar mer i välbärgade familjer, för min upplevelse är precis tvärtom - det ökar mer i utsatta ekonomiska områden.

Men ja, i många fall behövs det diagnos för att skolan ge stöd trots att skollagen inte har det som krav. Jag har fått förklaring att det beror på budget och att skolan inte har resurser att erbjuda detta. Min upplevelse är snarare att det är bristande kunskap som gör att skolan säger nej till stöd, de ser kanske inte helt enkelt samma problem som föräldern. Och det är för att många barn har förmågan att 'hålla ihop sig' i skolsituationer men väl hemma i den trygga miljön brister det.

Långt inlägg men detta är ett av mina intresseämnen / utbildad undersköterska mot såväl psykiatri och socialpsykiatrin, lästa kurser på universitetet i kriminologi, sociologi och psykiatri samt som förälder till barn med diagnos.

 

[skiesabove]

Det är omöjligt att utreda om det faktiska antalet barn med NPF ökat eller inte, eftersom så otroligt många inte diagnostiserades förr i tiden.

Personligen så hade mer "katederundervisning" av god kvalitet passat både mig och mitt barn bättre. Redan när jag gick i skolan (började 93) så var det för mycket luddigt eget arbete för att jag skulle klara av det. Jag trivdes däremot superbra i en amerikansk privatskola med tydligare undervisning (och dagen var dessutom schemalagd i block, 4 lektioner per dag per 80 minuter, och två pass med gympa per vecka).

Min upplevelse av skolan idag är att de brister som finns (helknasig inriktning på betygskraven), och den allmänna överstimuleringen i vardagen, och lärarnas pressade arbetssituation (återinför sekreterare!), leder till att fler "diagnosbarn" antingen blir utåtagerande eller hemmasittare.

Alltså att det är förmodligen samma mängd "diagnosbarn" idag, men skolan är nu upplagd på ett sånt sätt att dom blir mer stressade. Och då märks det mer.

Enklare, tydligare, mer kunskapsbaserat. Allt det där med "kreativitet och söka information självständigt" behöver man inte börja introducera förrän långt senare. Typ gymnasiet. Det blir så himla svårbedömt för lärarna, svårt att lära ut, svårt att tillgodogöra sig för barnen.

 

[pajaztar]

Utöver det som tidigare inlägg beskriver så tänker jag att det också finns många barn med tidigare eller pågående trauma och stress, som ger adhd-liknande symtom. Till exempel barn som kommit från krig, lever med missbruksproblem i familjen, lever i fattigdom och så vidare.

 

[Rosett]

I grundskolan idag ska 10-11-åringar ta ansvar för sitt eget lärande, planera och organisera sitt lärande. Inte konstigt att fler får problem och får ADHD-diagnos för att de är oorganiserade och inte kan koncentrera sig.
När jag var 10-11 år så sa lärarna: "Läs sidorna 23-28 i bok x, räkna de här talen i matten, gör det här och det här".
Så är det tydligen inte idag utan barnen ska planera själva.

 

[Badger]

det kanske bättre att bara ha mindre klasser och dela upp barnen efter deras individuella behov? Den största faran här är att det blir en A och en B skola. Det vill jag absolut inte (dessutom är många med ADHD extremt begåvade).

Vad är lösningen?
Finns det ens någon lösning?

Det finns ju mängder av forskning och debatt kring skolan och diskussioner om skolan i media.

Så det presenteras många lösningar av många olika.

(Som tex lite mer fyrkantigt schema och upplägg i klassrummet, lite mer kunskapsbaserat, lite mindre eget arbete och eget ansvar osv.)

När det gäller mindre klasser verkar det dock inte finnas några direkta tecken på att det löser problemen såvitt jag sett i debatten. (alltså det är många som förespråkar mindre klasser, men ingen som verkar hänvisa till forskning verkar anse att det är en lösning. Bara debattörer som vill "göra något" utan bas i "något".) (dessutom har de ju ganska små klasser, typ 24 elever eller så, vi hade 36 på den tid då skolan ansågs bättre.)

 

[skiesabove]

Det finns ju mängder av forskning och debatt kring skolan och diskussioner om skolan i media.

Så det presenteras många lösningar av många olika.

(Som tex lite mer fyrkantigt schema och upplägg i klassrummet, lite mer kunskapsbaserat, lite mindre eget arbete och eget ansvar osv.)

När det gäller mindre klasser verkar det dock inte finnas några direkta tecken på att det löser problemen såvitt jag sett i debatten. (alltså det är många som förespråkar mindre klasser, men ingen som verkar hänvisa till forskning verkar anse att det är en lösning.) (dessutom har de ju ganska små klasser, typ 24 elever eller så, vi hade 36 på den tid då skolan ansågs bättre.)

Min dotters klass är bara 16 barn och det är fullt kaos . Läraren klarar inte alls av att hantera dom. Även icke-NPF barnen kaosar nu.

I ett välbärgat, etniskt svenskt område dessutom... Men läraren är äldre och verkar inte klara av varken "gamla stilen" eller nya, det blir varken hackat eller malet.

Nu är läraren sjukskriven mest hela tiden så dom har vikarier istället

 

[Ninnurur]

Jag är född 81. Fick min adhd-diagnos som vuxen först. Utreddes som barn, MEN då sades det att jag hade för hög IQ för att få någon diagnos. Så att fler får korrekt diagnos nu beror mycket på att forskning och förståelse har ökat markant. Ett tag var det ju typ bara pojkar som Fick en diagnos eftersom flickor presenterar problemen inåt vilket istället leder till ångest/depression. Så jag tror att samma problem alltid har funnits, det är bara förståelsen som har ökat.

 

[Badger]

Enklare, tydligare, mer kunskapsbaserat. Allt det där med "kreativitet och söka information självständigt" behöver man inte börja introducera förrän långt senare. Typ gymnasiet. Det blir så himla svårbedömt för lärarna, svårt att lära ut, svårt att tillgodogöra sig för barnen.

Ja i ett radioprogram i P1 jag hörde om betygskraven var de så höga att universitetsstudenter inte skulle nå upp till dem och man undrade om faktiskt läraren skulle klara av att bedöma om en uppsats skriven av en specialintresserad elev nådde upp till dem.

 

[skiesabove]

Relevant!

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forskaren-forandrad-pedagogik-bakom-okat-vald-i-skolan

"Vi har gått från ett mer auktoritärt skolsystem till ett skolsystem där vi efterfrågar högre grad av ansvarighet och delaktighet från eleverna. Det är ibland ett ansvar och en delaktighet som de inte förmår att hantera, säger han."

 

[Bexzor]

Det finns ju mängder av forskning och debatt kring skolan och diskussioner om skolan i media.

Så det presenteras många lösningar av många olika.

(Som tex lite mer fyrkantigt schema och upplägg i klassrummet, lite mer kunskapsbaserat, lite mindre eget arbete och eget ansvar osv.)

När det gäller mindre klasser verkar det dock inte finnas några direkta tecken på att det löser problemen såvitt jag sett i debatten. (alltså det är många som förespråkar mindre klasser, men ingen som verkar hänvisa till forskning verkar anse att det är en lösning. Bara debattörer som vill "göra något" utan bas i "något".) (dessutom har de ju ganska små klasser, typ 24 elever eller så, vi hade 36 på den tid då skolan ansågs bättre.)

Sen beror det även på hur vilket perspektiv som forskningen är gjort, är den gjort utifrån ett socialt, psykologiskt eller medicinsk perspektiv så kan det skilja sig mycket åt. Det är därför det är så komplext för ser man till det sociala så skulle man kunna påstå att det är skolan, omgivningen eller familjens krav som påverkar men ser man däremot till det medicinska så kan det finnas brist på viktiga näringsämnen som gör att vardagen inte fungerar.

 

[Badger]

I grundskolan idag ska 10-11-åringar ta ansvar för sitt eget lärande, planera och organisera sitt lärande. Inte konstigt att fler får problem och får ADHD-diagnos för att de är oorganiserade och inte kan koncentrera sig.
När jag var 10-11 år så sa lärarna: "Läs sidorna 23-28 i bok x, räkna de här talen i matten, gör det här och det här".
Så är det tydligen inte idag utan barnen ska planera själva.

Och de har en lärplattform från 12 år där alla olika lärare lägger upp all sin information på olika ställen och uppdaterar provschemat, som är gömt på ett bra ställe, ad hoc.

Eller tidigare (2 år sedan), innan böcker blev mer populärt igen, det blir prov på X -googla lite o plugga på det ni hittar för ni får inte ta hem vår enda klassuppsättning böcker i historia som 4 klasser delar på.

 

[athena_arabians]

Jag hade en riktigt satmara till lärarinna på lågstadiet (inte baserat på min skolgång utan vad hon sagt om mig som jag fick veta i vuxen ålder - det är den enda människan jag hoppas brinner i helvetet, på allvar). MEN hon var duktig på att lära ut, speciellt matematik. Det var noll trams, alla skulle sitta och lyssna. Vi hade flera pojkar i klassen som förmodligen haft en diagnos idag men det var inga problem, just för att det fanns tydliga ramar och rimliga krav.

Jag tror också på katederundervisning och tydliga instruktioner för vad som ska göras. Att arbeta självständigt och söka fakta på egen hand ska komma långt senare, när en har en bas att stå på. Sedan är det inte ett dugg fel att dela upp klasser i nivåer på högstadiet. Vi har alla olika begåvningar och för min egen del hade jag dött av leda om jag tvingats läsa matematik på lägre nivå (vi hade tre grupper och jag var i den mest avancerade).

 

[Badger]

Min dotters klass är bara 16 barn och det är fullt kaos . Läraren klarar inte alls av att hantera dom. Även icke-NPF barnen kaosar nu.

I ett välbärgat, etniskt svenskt område dessutom... Men läraren är äldre och verkar inte klara av varken "gamla stilen" eller nya, det blir varken hackat eller malet.

Nu är läraren sjukskriven mest hela tiden så dom har vikarier istället

Samma här, alltså kaos, men på 24 elever o iofs hälften från välbärgat villaområde med högutbildade föräldrar. De klarade inte ens att hålla eleverna inuti klassrummet ett tag.

 

[Badger]

Sen beror det även på hur vilket perspektiv som forskningen är gjort, är den gjort utifrån ett socialt, psykologiskt eller medicinsk perspektiv så kan det skilja sig mycket åt. Det är därför det är så komplext för ser man till det sociala så skulle man kunna påstå att det är skolan, omgivningen eller familjens krav som påverkar men ser man däremot till det medicinska så kan det finnas brist på viktiga näringsämnen som gör att vardagen inte fungerar.

Ah ja, jag har inte koll på diagnosbiten. Jag har bara läst om forskning på didaktik och pedagogik och inlärning (tex vilka områden i hjärnan lyser när man lär sig läsa på olika sätt, när man testat elevantal i klassen, har det blivit signifikanta skillnader osv) Där de tydligen släppt didaktiken lite väl enligt många. Och det är ofta inte svensk forskning för svensk pedagogisk forskning har tydligen varit fokuserad på annat än inlärning eller hur man lär sig eller liknande.

Tänker att om de rent teoretiskt sett fick en situation där många odiagnosticerade barn klarade av situationen i klassrummet så skulle nog många med diagnoser få det bättre samtidigt. Så skulle man kunna fortsätta därifrån. Eller såklart iofs tvärtom, gissar att båda vägarna blir bättre för alla.

 

[nullo-modo]

Helt ärligt så skulle jag inte klarat det som ställs på barnen med den självdisciplin och eget ansvar när jag var i den åldern.
Känns som skolan skapar problem i onödan som aldrig annars skulle ge problem. Barn utvecklas helt enkel olika och i lågstadiet är ju barnen olika i sin utveckling bara på grund av att det är skillnad i hur lång du kommit beroende på om du är född tidigt eller sent på året och lägg till om du ligger lite senare i att utvecklas men inom normalt.

Jättebra att barn fångas upp tidigt men ihop med dagens skolan så ser jag det inte som konstigt att fler får diagnos som är född sent på året jämföra med tidigt på året.

 

[skiesabove]

Samma här, alltså kaos, men på 24 elever o iofs hälften från välbärgat villaområde med högutbildade föräldrar. De klarade inte ens att hålla eleverna inuti klassrummet ett tag.

Vi har haft inrymning i matsalen pga en elev i årskursen under, hen ballade ur totalt så dom fick låsa in resten och handskas med hen i korridoren .

Nåt är det liksom. Nog hade vi stökiga elever "på min tid" också, men det är som att dom som blir arga nu blir SÅ mycket argare.

Nu när jag tänker efter, så en av mina klasskompisar (sent 90-tal) var väldigt arg och stökig först. Sen fick han en elevassistent som var med han jämnt, och lugn och frid sänkte sig över hela klassen.

Det verkar inte finnas längre? Även om det nog behövs, speciellt för dom utåtagerande.

Min dotter som är inåtagerande har istället en deal med att hon får gå till speciallärarens rum när hon behöver. Men där är det ibland fullt... Många barn som behöver lugn och ro och "egentid" med en vuxen som kan förklara.

 

[Bexzor]

Ah ja, jag har inte koll på diagnosbiten. Jag har bara läst om forskning på didaktik och pedagogik och inlärning (tex vilka områden i hjärnan lyser när man lär sig läsa på olika sätt, när man testat elevantal i klassen, har det blivit signifikanta skillnader osv) Där de tydligen släppt didaktiken lite väl enligt många. Och det är ofta inte svensk forskning för svensk pedagogisk forskning har tydligen varit fokuserad på annat än inlärning eller hur man lär sig eller liknande.

Otroligt intressant även med de inriktningarna i artiklarna, det är inte att underskatta hur vi bäst lär oss. Och precis som du skriver forskning inom pedagogik fokuserar på helt andra saker än diagnoser.

 

[Badger]

Otroligt intressant även med de inriktningarna i artiklarna, det är inte att underskatta hur vi bäst lär oss. Och precis som du skriver forskning inom pedagogik fokuserar på helt andra saker än diagnoser.

Och helt andra saker än hur vilka barn som helst lär sig någonting alls och hur pedagogik fungerar i ett klassrum.

Tydligen brukar det vara mer djupintervjustudier i smågrupper osv i Sverige som inte påverkade klassrumssituationer (jag förstår inte hur det går till, men så har jag inte koll på pedagogik heller). Dock upptäcktes det för ett par år sedan så kanske har de styrt om nu.

 

[Bexzor]

Vi har haft inrymning i matsalen pga en elev i årskursen under, hen ballade ur totalt så dom fick låsa in resten och handskas med hen i korridoren .

Nåt är det liksom. Nog hade vi stökiga elever "på min tid" också, men det är som att dom som blir arga nu blir SÅ mycket argare.

Nu när jag tänker efter, så en av mina klasskompisar (sent 90-tal) var väldigt arg och stökig först. Sen fick han en elevassistent som var med han jämnt, och lugn och frid sänkte sig över hela klassen.

Det verkar inte finnas längre? Även om det nog behövs, speciellt för dom utåtagerande.

Min dotter som är inåtagerande har istället en deal med att hon får gå till speciallärarens rum när hon behöver. Men där är det ibland fullt... Många barn som behöver lugn och ro och "egentid" med en vuxen som kan förklara.

Elevassistent/resursassistent finns fortfarande men det är varje skola själv som får bedöma om det är aktuellt.