Normala portioner

[Monkie]

På grund av en, vad jag tror kommer bli, självutlämnande tråd har jag valt att göra ett anonymt konto. Det är inte hela världen om någon kommer på vem jag är men det kan ändå vara rätt skönt att gömma sig bakom inbillad anonymitet.

Korta frågan, hur mycket (gram eller kalorier) och vad äter en normalviktig människa per dag?

Lång fråga: jag har bulimi. Något jag vetat om länge men jag fick diagnosen först i veckan. Jag har precis gått en bedömning på ätstörningsenheten och nu kommer det dröja innan jag får plats i en behandling. Tills dess vill jag ändå göra så gott jag kan.

Men, jag inser att jag har NOLL koll på normalportioner osv. Idag ligger jag på max 1400 kalorier per dag eftersom att jag vill gå ner i vikt. Av rädsla och okunskap äter jag samma sak varenda dag. Jag vågar inte äta till exempel potatis för jag vet inte hur mycket av det som är normalt att äta.

För några veckor sen försökte jag äta pasta men det innehåller så mycket kalorier att jag åt totalt kanske.. 1.5 dl kokt spagetti och var sen jättehungrig. Kan man äta pasta flera dagar i veckan och ändå vara normalviktig?

Min erfarenhet är att man rekommenderas att följa tallriksmodellen. Hoppa inte över måltider, ät tre huvudmål och tre mellanmål.

Personligen har jag haft mest hjälp av att äta allt och följa måltidsordningen. Undvika allt vad dieter heter!! ( Hoppar gärna över måltider eller äter för nyttigt, blir då hungrig/sugen och överäter och kräks.)

 

[Problematisk]

Jag vill bara säga att jag fattar att alla som svarar har goda avsikter, men för en person med bulimi är det långt ifrån säkert att tips från nån annan på nätet om vad som är "rätt" portionsstorlek och hur många kalorier man "bör" äta hjälper.

Jag har inte varit i just TS situation, men väl ätstörd. Och jag kan säga att det största och viktigaste är att lära känna sin egen kropp och dess signaler. Hur mycket behöver JAG äta för att bli mätt, för att orka det jag ska, och inte bli allt för hungrig innan nästa måltid? Vilken kosthållning passar MIG?

Jag har kommit en bra bit i tillfrisknandet (är väl mer eller mindre frisk men med en del ätstörda tankar och undvikande kvar) och jag känner att jag blir triggad av vissa svar i den här tråden. Misstänker att det kan vara ännu känsligare för någon som just fått diagnos och väntar på behandling.

@Matproblem En "normalfrisk" människa har såklart också olika preferenser och koststilar, men många äter ganska stor andel kolhydrater. Det diskuteras väl ganska friskt om hur mycket kolhydrater man "bör" äta och hur mycket som är "för mycket", men ett ganska vanligt och rimligt utgångsläge är att äta kolhydrater i någon form till varje portion mat, men inte bara kolhydrater. T.ex. pasta till middag flera dagar i veckan är inga problem! Men lägg till något protein, fett och såklart grönsaker (det sista är jag dålig på )

Utgå ungefär från tallriksmodellen (när det gäller fördelningen mellan kolhydrater, protein osv), men fokusera inte så mycket på mängden i nuläget. Försök istället att få i dig från hela kostcirkeln och försök känna när du är hungrig och när du är mätt. Längre fram, när du börjar i behandlingen eller så, är det kanske dags att diskutera hur stor en portion för just dig ska vara. Men vänta med det ett litet tag, tycker jag. Viktigast just nu är ATT du äter, att du försöker äta regelbundet, och att du inte utesluter vissa typer av livsmedel helt.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag har storlek 5-5,5 i handskar, alltså typ barnstorlek Du och jag får alltså vara hungriga

Oj, vi har samma handstorlek då!
Ansluter mig också till "hungriga gruppen"...

 

[Lena Furberg]

Svarar både @mandalaki och @Petruska här. Kom just tillbaka in och hann tänka en hel del på mitt svar här tidigare, som givetvis var lite tanklöst men inte går att ändra på i efterhand.

Jag tror att jag utgick, spontant, från min egen erfarenhet som rejält ätstörd, ätstörd av den graden som kunde betraktas som riskfylld. För mig, då (det började kring 19-årsåldern och fortsatte säkert i 10 år) var den stora utopin, den jag inte ens kunde föreställa mig nånsin skulle bli verklighet för mig, att kunna sitta ner vid ett matbord, äta en normal portion av vanlig mat, utan att gripas av panik och sen antingen hetsäta eller fasta. Ett program som jag kunde lita på, känna förtroende för, där jag kunde äta tre mål mat om dagen, mellanmål, och där inget var tabu eller förbjudet, nog varit nåt som eventuellt kunnat hjälpa mig. Jag vet inte. Min tanke tidigare idag var just den, att VV tycks ha ett sånt program, där ätandet normaliseras och man har ett normalt ätprogram att följa.
Sen, givetvis, vet jag ju inte om TS "behöver" gå ner i vikt. (Jag behövde det knappast, men inga försäkranden om motsatsen hade bitit på mig då. ) Så rådet var knappast idealiskt. Jag inser det nu.

Samtidigt har jag funderat kring VAD som egentligen kan hjälpa en person med ätstörning. Vad hade kunnat hjälpa mig? Hjälpa mig så att jag kunnat ta mig ur den hemska karusellen. Jag inser idag att ätstörningen för mig handlade om ångesthantering, dvs om något helt annat än vikten och ätandet. Och jag undrar om någon/något egentligen kunnat hjälpa mig ur just den situationen, som var betydligt större än något jag själv kunde påverka. För mig var det bara tiden som hjäölpte, tiden och att hitta sådant i mitt liv som kunde distrahera, ta över, och leda mig in i ett liv där ätstörningen inte riktigt fick plats, rent praktiskt.


Det är en jättesvår fråga och jag undrar vad det varit som hjälpt andra att ta sig ur ätstörningar? Förutom t.ex. svår anorexi där enbart tvång kunnat rädda ens liv. De jag själv känner, plus givetvis jag själv, har behövt tid och en långsam mognad eller vad man ska kalla det. Jag känner ingen som hittat en snabb metod som fungerat. Tyvärr. Men det kanske finns?

 

[Dressyrtjejen_97]

Nej men ärligt, jag hade också följt talriksmodellen och inte tänkt så mycket på kalorier, exakta portioner o.dyl.

 

[Petruska]

Svarar både @mandalaki och @Petruska här. Kom just tillbaka in och hann tänka en hel del på mitt svar här tidigare, som givetvis var lite tanklöst men inte går att ändra på i efterhand.

Jag tror att jag utgick, spontant, från min egen erfarenhet som rejält ätstörd, ätstörd av den graden som kunde betraktas som riskfylld. För mig, då (det började kring 19-årsåldern och fortsatte säkert i 10 år) var den stora utopin, den jag inte ens kunde föreställa mig nånsin skulle bli verklighet för mig, att kunna sitta ner vid ett matbord, äta en normal portion av vanlig mat, utan att gripas av panik och sen antingen hetsäta eller fasta. Ett program som jag kunde lita på, känna förtroende för, där jag kunde äta tre mål mat om dagen, mellanmål, och där inget var tabu eller förbjudet, nog varit nåt som eventuellt kunnat hjälpa mig. Jag vet inte. Min tanke tidigare idag var just den, att VV tycks ha ett sånt program, där ätandet normaliseras och man har ett normalt ätprogram att följa.
Sen, givetvis, vet jag ju inte om TS "behöver" gå ner i vikt. (Jag behövde det knappast, men inga försäkranden om motsatsen hade bitit på mig då. ) Så rådet var knappast idealiskt. Jag inser det nu.

Samtidigt har jag funderat kring VAD som egentligen kan hjälpa en person med ätstörning. Vad hade kunnat hjälpa mig? Hjälpa mig så att jag kunnat ta mig ur den hemska karusellen. Jag inser idag att ätstörningen för mig handlade om ångesthantering, dvs om något helt annat än vikten och ätandet. Och jag undrar om någon/något egentligen kunnat hjälpa mig ur just den situationen, som var betydligt större än något jag själv kunde påverka. För mig var det bara tiden som hjäölpte, tiden och att hitta sådant i mitt liv som kunde distrahera, ta över, och leda mig in i ett liv där ätstörningen inte riktigt fick plats, rent praktiskt.


Det är en jättesvår fråga och jag undrar vad det varit som hjälpt andra att ta sig ur ätstörningar? Förutom t.ex. svår anorexi där enbart tvång kunnat rädda ens liv. De jag själv känner, plus givetvis jag själv, har behövt tid och en långsam mognad eller vad man ska kalla det. Jag känner ingen som hittat en snabb metod som fungerat. Tyvärr.

Svarar både @mandalaki och @Petruska här. Kom just tillbaka in och hann tänka en hel del på mitt svar här tidigare, som givetvis var lite tanklöst men inte går att ändra på i efterhand.

Jag tror att jag utgick, spontant, från min egen erfarenhet som rejält ätstörd, ätstörd av den graden som kunde betraktas som riskfylld. För mig, då (det började kring 19-årsåldern och fortsatte säkert i 10 år) var den stora utopin, den jag inte ens kunde föreställa mig nånsin skulle bli verklighet för mig, att kunna sitta ner vid ett matbord, äta en normal portion av vanlig mat, utan att gripas av panik och sen antingen hetsäta eller fasta. Ett program som jag kunde lita på, känna förtroende för, där jag kunde äta tre mål mat om dagen, mellanmål, och där inget var tabu eller förbjudet, nog varit nåt som eventuellt kunnat hjälpa mig. Jag vet inte. Min tanke tidigare idag var just den, att VV tycks ha ett sånt program, där ätandet normaliseras och man har ett normalt ätprogram att följa.
Sen, givetvis, vet jag ju inte om TS "behöver" gå ner i vikt. (Jag behövde det knappast, men inga försäkranden om motsatsen hade bitit på mig då. ) Så rådet var knappast idealiskt. Jag inser det nu.

Samtidigt har jag funderat kring VAD som egentligen kan hjälpa en person med ätstörning. Vad hade kunnat hjälpa mig? Hjälpa mig så att jag kunnat ta mig ur den hemska karusellen. Jag inser idag att ätstörningen för mig handlade om ångesthantering, dvs om något helt annat än vikten och ätandet. Och jag undrar om någon/något egentligen kunnat hjälpa mig ur just den situationen, som var betydligt större än något jag själv kunde påverka. För mig var det bara tiden som hjäölpte, tiden och att hitta sådant i mitt liv som kunde distrahera, ta över, och leda mig in i ett liv där ätstörningen inte riktigt fick plats, rent praktiskt.


Det är en jättesvår fråga och jag undrar vad det varit som hjälpt andra att ta sig ur ätstörningar? Förutom t.ex. svår anorexi där enbart tvång kunnat rädda ens liv. De jag själv känner, plus givetvis jag själv, har behövt tid och en långsam mognad eller vad man ska kalla det. Jag känner ingen som hittat en snabb metod som fungerat. Tyvärr. Men det kanske finns?

Men vi behöver inte lösa det problemet. TS har ju inlett kontakten med ätstörningsenheten. Det finns människor som är proffs på det där.

 

[TeamLundVer]

En läkare sa en gång att det man äter i en portion ska rymmas i dina båda händer. Tänk att du sätter ihop dem som en stor skål med lillfingrarna mot varandra och ska fylla med vad du nu ska äta. Det är en normal portion ungungefär.

Beror ju på vad man äter också. En sallad av den storleken tex gör ingen mätt

 

[Problematisk]

Svarar både @mandalaki och @Petruska här. Kom just tillbaka in och hann tänka en hel del på mitt svar här tidigare, som givetvis var lite tanklöst men inte går att ändra på i efterhand.

Jag tror att jag utgick, spontant, från min egen erfarenhet som rejält ätstörd, ätstörd av den graden som kunde betraktas som riskfylld. För mig, då (det började kring 19-årsåldern och fortsatte säkert i 10 år) var den stora utopin, den jag inte ens kunde föreställa mig nånsin skulle bli verklighet för mig, att kunna sitta ner vid ett matbord, äta en normal portion av vanlig mat, utan att gripas av panik och sen antingen hetsäta eller fasta. Ett program som jag kunde lita på, känna förtroende för, där jag kunde äta tre mål mat om dagen, mellanmål, och där inget var tabu eller förbjudet, nog varit nåt som eventuellt kunnat hjälpa mig. Jag vet inte. Min tanke tidigare idag var just den, att VV tycks ha ett sånt program, där ätandet normaliseras och man har ett normalt ätprogram att följa.
Sen, givetvis, vet jag ju inte om TS "behöver" gå ner i vikt. (Jag behövde det knappast, men inga försäkranden om motsatsen hade bitit på mig då. ) Så rådet var knappast idealiskt. Jag inser det nu.

Samtidigt har jag funderat kring VAD som egentligen kan hjälpa en person med ätstörning. Vad hade kunnat hjälpa mig? Hjälpa mig så att jag kunnat ta mig ur den hemska karusellen. Jag inser idag att ätstörningen för mig handlade om ångesthantering, dvs om något helt annat än vikten och ätandet. Och jag undrar om någon/något egentligen kunnat hjälpa mig ur just den situationen, som var betydligt större än något jag själv kunde påverka. För mig var det bara tiden som hjäölpte, tiden och att hitta sådant i mitt liv som kunde distrahera, ta över, och leda mig in i ett liv där ätstörningen inte riktigt fick plats, rent praktiskt.


Det är en jättesvår fråga och jag undrar vad det varit som hjälpt andra att ta sig ur ätstörningar? Förutom t.ex. svår anorexi där enbart tvång kunnat rädda ens liv. De jag själv känner, plus givetvis jag själv, har behövt tid och en långsam mognad eller vad man ska kalla det. Jag känner ingen som hittat en snabb metod som fungerat. Tyvärr. Men det kanske finns?

För mig har det till stor del varit tid. Jag går in på mitt typ fjortonde år nu sedan jag blev ätstörd mer "på riktigt", men svår med maten har jag alltid varit.

Tiden har gjort sitt på så vis att jag liksom tvingats acceptera saker på grund av den. T.ex. att de där byxorna jag köpte som 15-åring, som var målet då, jag kommer aldrig komma i dem igen. Jag KAN inte fysiskt bli så liten. Där har tiden hjälpt mig på så vis att vissa av de "mål" jag haft helt enkelt blivit omöjliga, och jag har tvingats inse det.

Sen har äs-behandling hjälpt. Jag har inte gått något långt program, men fått mycket hjälp av dietist. En bra och en mindre bra. Den bra hjälpte mig att förstå hur, på ett ungefär, jag borde äta för att må bra.

Och så att jag varit satsande inom ridningen. Nu är det ju tyvärr väldigt vanligt med ätstörningar inom vissa idrotter, men grunden för ett idrottsutövande är ju ändå att man måste äta bra för att orka. Det har hjälpt mig mycket. T.ex. att tänka att nu måste jag äta middag fast jag inte "vill", eftersom jag ska på hoppträning sen och annars kommer jag inte orka rida och ge hästen rätt stöd. Till exempel.

Och sen, precis som du är inne på, så är det ett sätt att "hantera" ångest. Ju mer jag jobbat på mitt psykiska mående rent allmänt, desto klarare har jag kunnat se även på ätstörningen. Och det i sig har gjort det lättare att "stå emot".

För mig handlar det om några olika självdestruktiva sätt att hantera ångest, som jag roterar mellan. Ätstörningen är en av de metoderna. Men med allt det jag nämnt ovan så har det blivit mycket bättre, och jag känner igen signalerna på att jag är på väg åt "det hållet" och kan oftast resonera med mig själv.

Så helt enkelt en kombination av många saker. Men jag tror inte att ett program som t.ex. vv hade hjälpt mig, snarare tvärtom.

 

[mandalaki]

Svarar både @mandalaki och @Petruska här. Kom just tillbaka in och hann tänka en hel del på mitt svar här tidigare, som givetvis var lite tanklöst men inte går att ändra på i efterhand.

Jag tror att jag utgick, spontant, från min egen erfarenhet som rejält ätstörd, ätstörd av den graden som kunde betraktas som riskfylld. För mig, då (det började kring 19-årsåldern och fortsatte säkert i 10 år) var den stora utopin, den jag inte ens kunde föreställa mig nånsin skulle bli verklighet för mig, att kunna sitta ner vid ett matbord, äta en normal portion av vanlig mat, utan att gripas av panik och sen antingen hetsäta eller fasta. Ett program som jag kunde lita på, känna förtroende för, där jag kunde äta tre mål mat om dagen, mellanmål, och där inget var tabu eller förbjudet, nog varit nåt som eventuellt kunnat hjälpa mig. Jag vet inte. Min tanke tidigare idag var just den, att VV tycks ha ett sånt program, där ätandet normaliseras och man har ett normalt ätprogram att följa.
Sen, givetvis, vet jag ju inte om TS "behöver" gå ner i vikt. (Jag behövde det knappast, men inga försäkranden om motsatsen hade bitit på mig då. ) Så rådet var knappast idealiskt. Jag inser det nu.

Samtidigt har jag funderat kring VAD som egentligen kan hjälpa en person med ätstörning. Vad hade kunnat hjälpa mig? Hjälpa mig så att jag kunnat ta mig ur den hemska karusellen. Jag inser idag att ätstörningen för mig handlade om ångesthantering, dvs om något helt annat än vikten och ätandet. Och jag undrar om någon/något egentligen kunnat hjälpa mig ur just den situationen, som var betydligt större än något jag själv kunde påverka. För mig var det bara tiden som hjäölpte, tiden och att hitta sådant i mitt liv som kunde distrahera, ta över, och leda mig in i ett liv där ätstörningen inte riktigt fick plats, rent praktiskt.


Det är en jättesvår fråga och jag undrar vad det varit som hjälpt andra att ta sig ur ätstörningar? Förutom t.ex. svår anorexi där enbart tvång kunnat rädda ens liv. De jag själv känner, plus givetvis jag själv, har behövt tid och en långsam mognad eller vad man ska kalla det. Jag känner ingen som hittat en snabb metod som fungerat. Tyvärr. Men det kanske finns?

Håller med @Petruska där, TS ska ju få behandling. Och hon ber ju heller inte om hjälp med ”metoder”. Jag tror att man ska vara jätteförsiktig i trådar om ätande från folk med ätstörningar. Och jag tror att @Problematisk s inlägg är väldigt bra.

 

[Matproblem]

Jag har läst allt vad ni skrivit och det tar lite tid att processa.

Jag har problem med att äta regelbundet. Jag fastar fram tills middagen/kvällen då jag blir hungrig och hetsäter och sen är spiralen av hetsätning och kompensation igång.
Senaste tiden har varig ohållbar där hela dagar har gått åt till hetsätning och kompensering.

Jag har hittat mat jag inte blir triggad av, lax eller kyckling med kålrot och sötpotatis, så det äter jag varje dag.
Frukost går inte alls, jag har inte hittat något mättande som inte triggar.

Jag vet inte om det är mina hunger- och mättnadskänslor det är fel på, men blir ni mätta efter varje mål mat?

 

[Matproblem]

Jag vill bara säga att jag fattar att alla som svarar har goda avsikter, men för en person med bulimi är det långt ifrån säkert att tips från nån annan på nätet om vad som är "rätt" portionsstorlek och hur många kalorier man "bör" äta hjälper.

Jag har inte varit i just TS situation, men väl ätstörd. Och jag kan säga att det största och viktigaste är att lära känna sin egen kropp och dess signaler. Hur mycket behöver JAG äta för att bli mätt, för att orka det jag ska, och inte bli allt för hungrig innan nästa måltid? Vilken kosthållning passar MIG?

Jag har kommit en bra bit i tillfrisknandet (är väl mer eller mindre frisk men med en del ätstörda tankar och undvikande kvar) och jag känner att jag blir triggad av vissa svar i den här tråden. Misstänker att det kan vara ännu känsligare för någon som just fått diagnos och väntar på behandling.

@Matproblem En "normalfrisk" människa har såklart också olika preferenser och koststilar, men många äter ganska stor andel kolhydrater. Det diskuteras väl ganska friskt om hur mycket kolhydrater man "bör" äta och hur mycket som är "för mycket", men ett ganska vanligt och rimligt utgångsläge är att äta kolhydrater i någon form till varje portion mat, men inte bara kolhydrater. T.ex. pasta till middag flera dagar i veckan är inga problem! Men lägg till något protein, fett och såklart grönsaker (det sista är jag dålig på )

Utgå ungefär från tallriksmodellen (när det gäller fördelningen mellan kolhydrater, protein osv), men fokusera inte så mycket på mängden i nuläget. Försök istället att få i dig från hela kostcirkeln och försök känna när du är hungrig och när du är mätt. Längre fram, när du börjar i behandlingen eller så, är det kanske dags att diskutera hur stor en portion för just dig ska vara. Men vänta med det ett litet tag, tycker jag. Viktigast just nu är ATT du äter, att du försöker äta regelbundet, och att du inte utesluter vissa typer av livsmedel helt.

Proportionerna tror jag att jag har lärt mig, storleken på en portion är dock extremt svårt. Om jag tittar på människor omkring mig så verkar de flesta äta typ tre normalstora potatisar, eller en spagetti motsvarande en näve osv. Jag blir triggad att hetsäta av den sortens kolhydrater så det har jag försökt undvika. Men jag kanske borde äta det ändå?

Mättnadskänslor har jag inga känns det som. Jag känner "stoppmättnad", men även som stoppmätt känner jag hunger. Jag har trott att jag lär mig "känna rätt" om jag kan hålla i att äta normalportioner ett tag, men jag vet inte vad en normalportion är..

 

[Unafraid]

Jag har läst allt vad ni skrivit och det tar lite tid att processa.

Jag har problem med att äta regelbundet. Jag fastar fram tills middagen/kvällen då jag blir hungrig och hetsäter och sen är spiralen av hetsätning och kompensation igång.
Senaste tiden har varig ohållbar där hela dagar har gått åt till hetsätning och kompensering.

Jag har hittat mat jag inte blir triggad av, lax eller kyckling med kålrot och sötpotatis, så det äter jag varje dag.
Frukost går inte alls, jag har inte hittat något mättande som inte triggar.

Jag vet inte om det är mina hunger- och mättnadskänslor det är fel på, men blir ni mätta efter varje mål mat?

Just frukost har många svårt för. Jag äter en knäckebrödsmacka med ost, skinka och smaksatt creme Fraiche. Försöker äta ett mellanmål innan lunch. Frukt?

Lunch ordentlig mat. Matlåda från gårdagens middag? Ägg är mättande!

 

[Problematisk]

Jag har läst allt vad ni skrivit och det tar lite tid att processa.

Jag har problem med att äta regelbundet. Jag fastar fram tills middagen/kvällen då jag blir hungrig och hetsäter och sen är spiralen av hetsätning och kompensation igång.
Senaste tiden har varig ohållbar där hela dagar har gått åt till hetsätning och kompensering.

Jag har hittat mat jag inte blir triggad av, lax eller kyckling med kålrot och sötpotatis, så det äter jag varje dag.
Frukost går inte alls, jag har inte hittat något mättande som inte triggar.

Jag vet inte om det är mina hunger- och mättnadskänslor det är fel på, men blir ni mätta efter varje mål mat?

Om man mixtrar med maten bråkar man med kroppens naturliga hunger- och mättnadskänslor. Det är ofta det som gör det så svårt! Du behöver äta regelbundet även fast du inte känner dig hungrig just då. Det brukr "rätta till sig" när kroppen kommer in i en mer "normal" ät-rytm.

Jag brukar bli mätt när jag äter, men sällan riktigt proppmätt. Utan "behagligt mätt" liksom. Men det är inget farligt att bli väldigt proppmätt emellanåt heller, men jag mår bäst av att oftast stanna när jag är "skönt mätt".

Det är svårt att ge tips om vad du kan äta och så, det kommer du säkert få hjälp med när behandlingen börjar. Men försök att iallafall äta regelbundet. Du vet säkert redan det här, men att fasta hela dagen gör ofta att "överätning" kommer som ett brev på posten framåt kvällen.

 

[EmmaBovary]

Jag har läst allt vad ni skrivit och det tar lite tid att processa.

Jag har problem med att äta regelbundet. Jag fastar fram tills middagen/kvällen då jag blir hungrig och hetsäter och sen är spiralen av hetsätning och kompensation igång.
Senaste tiden har varig ohållbar där hela dagar har gått åt till hetsätning och kompensering.

Jag har hittat mat jag inte blir triggad av, lax eller kyckling med kålrot och sötpotatis, så det äter jag varje dag.
Frukost går inte alls, jag har inte hittat något mättande som inte triggar.

Jag vet inte om det är mina hunger- och mättnadskänslor det är fel på, men blir ni mätta efter varje mål mat?

Jag har haft problem med hetsätning och framkallade kräkningar genom åren, däremot så har jag inte haft dålig koll på vad som egentligen är en normalportion - däremot att omsätta i praktiken. Vågar själv inte ens försöka räkna kalorier per måltid, däremot kan jag förstå dina tankar om du faktiskt inte vet vad som är rimligt. Fast det låter klokare med tallriksmodellen och mått snarare än kaloriräkning. Sedan har det för egen del varit enklast att undvika kolhydrater, då har jag inte triggats att hetsäta i samma utsträckning. Däremot vet jag inte om det är världens bästa råd till dig, du ska nog absolut inte följa någon form av "diet". Sedan, kan ägg kanske vara okej frukostmat?

 

[Problematisk]

Proportionerna tror jag att jag har lärt mig, storleken på en portion är dock extremt svårt. Om jag tittar på människor omkring mig så verkar de flesta äta typ tre normalstora potatisar, eller en spagetti motsvarande en näve osv. Jag blir triggad att hetsäta av den sortens kolhydrater så det har jag försökt undvika. Men jag kanske borde äta det ändå?

Mättnadskänslor har jag inga känns det som. Jag känner "stoppmättnad", men även som stoppmätt känner jag hunger. Jag har trott att jag lär mig "känna rätt" om jag kan hålla i att äta normalportioner ett tag, men jag vet inte vad en normalportion är..

Tänk på att när du tittar vad andra äter, så är det inte ens säkert att de äter en normalportion för dem. Och ännu mindre säkert att de äter en normalportion för just dig!
Men t.ex. tre normalstora potatisar är absolut inte något konstigt eller "onormalt". Det vore såklart bra om du kan äta olika kolhydratkällor, men tänk att just nu är det viktigast att du över huvud taget äter kolhydrater. När du går i behandlingen kommer du säkert få utmana dig själv med mer "läskiga" livsmedel.

 

[Migo]

Jag har läst allt vad ni skrivit och det tar lite tid att processa.

Jag har problem med att äta regelbundet. Jag fastar fram tills middagen/kvällen då jag blir hungrig och hetsäter och sen är spiralen av hetsätning och kompensation igång.
Senaste tiden har varig ohållbar där hela dagar har gått åt till hetsätning och kompensering.

Jag har hittat mat jag inte blir triggad av, lax eller kyckling med kålrot och sötpotatis, så det äter jag varje dag.
Frukost går inte alls, jag har inte hittat något mättande som inte triggar.

Jag vet inte om det är mina hunger- och mättnadskänslor det är fel på, men blir ni mätta efter varje mål mat?

Mig hjälpte det mycket att ha en "matklocka". Dvs på bestämda klockslag plingade det i telefonen och jag var tvungen att stoppa i mig nått. Om så bara en äppelklyfta.

Det tränade upp en fungerande hungerkänsla hos mig, och det blev lättare att faktiskt äta ordentliga måltider tre gånger om dagen.

 

[lil-sis]

Mig hjälpte det mycket att ha en "matklocka". Dvs på bestämda klockslag plingade det i telefonen och jag var tvungen att stoppa i mig nått. Om så bara en äppelklyfta.

Det tränade upp en fungerande hungerkänsla hos mig, och det blev lättare att faktiskt äta ordentliga måltider tre gånger om dagen.

Det är min melodi också. Fasta tider och då gärna i förväg bestämd mat. Håller jag intervall enligt klockan (med visserligen vägd mat så jag äter lagom) så är jag mätt hela dagen och drabbas inte av galet sug på kvällen som aldrig slutar bra.

 

[Jojo]

Har precis ätit en macka med tzatziki och den fick plats i båda händerna (jo jag kollade detta pga denna tråden ) men skulle inte fått plats med någonting mer. Kanske lite sås till.
Hur som inte alls tillräckligt som en hel måltid

Haha, det är ju tur att läkare inte alltid har rätt

 

[Trissa]

På apoteket finns det en måttsats som visar någon slags "normalportion", det skulle kanske hjälpa?

Vilket apotek hittar man det på?

 

[Brandgul]

Jag har läst allt vad ni skrivit och det tar lite tid att processa.

Jag har problem med att äta regelbundet. Jag fastar fram tills middagen/kvällen då jag blir hungrig och hetsäter och sen är spiralen av hetsätning och kompensation igång.
Senaste tiden har varig ohållbar där hela dagar har gått åt till hetsätning och kompensering.

Jag har hittat mat jag inte blir triggad av, lax eller kyckling med kålrot och sötpotatis, så det äter jag varje dag.
Frukost går inte alls, jag har inte hittat något mättande som inte triggar.

Jag vet inte om det är mina hunger- och mättnadskänslor det är fel på, men blir ni mätta efter varje mål mat?

Jag har haft jättesvårt att hitta något jag blir "mätt" av. Jag har efter en stor måltid ändå varit tvungen att riva runt i skafferiet.

Jag har försökt äta efter konstens alla regler protein, tallriksmodellen osv. Men ändå alltid saknat "något".

Till slut hittade jag min lösning. Vad jag äter och inte äter är kanske ointressant för det är förmodligen unikt för varje person.

Men jag har ett stort behov av kolhydrater och jag äter bland annat mycket rotfrukter och sötpotatis till övrig mat. Gott med salt och kryddor till