Fyfan, jag måste skiljas från min älskade nordis Putte, himlen vill ha hem sin ängel. Fång är sjukdomen från helvetet.
Som vi har kämpat den här sommaren, boxvila, butta, känslomässig berg- och dalbana. Han har stått inne nästan hela juni, halva maj också, han hatar boxvila. Och då har han fått vila och butta utan någon förbättring. Vi har haft stunder där jag trott att yes, vi fixar det. Dagen efter har det varit dåligt igen.
Vi har haft flera kämpiga år, vi har två år i rad råkat ut för fästingsjukdomen anaplasma, han var så sjuk båda gångerna att varken jag eller veterinär vågade hoppas. Men vi klarade det, men så fick han fång. Troligtvis efter att all antibiotika slagit ut hans tarmflora. Vi behandlade enligt konstens alla regler, vi har klarat oss i tre år från ett nytt anfall. Men nu i sommar, trots att jag inte ändrat något i hans mat m.m, har han fått ett nytt anfall.
Jag klarar det inte längre, jag är psykiskt matt av allt kämpande, åker till stallet gör jag med en klump i magen varje dag.
Jag kan inte vinna den här kampen.
Men ändå beskyller jag mig själv för att inte ha kämpat tillräckligt, jag tvekar på att jag gör rätt även om alla som känner Putte, och har sett honom, är eniga om att det är det bästa. Och jag hoppas på att jag gör rätt.
Det gör så ont att tänka på att jag aldrig mer kommer få se honom så pigg och glad som han var i höstas, när han fick skutta små hinder - som han älskar. Att jag aldrig mer kommer få sitta på hans trygga rygg.