Ni som spruckit mycket?

[Brandgul]

Jag måste bara inflika att sista barnet kom med snitt. Men efter den graviditeten känner jag att underlivet förändrades mycket. Trots att inget barn kom ut där nere. Bara graviditeten i sig gör också förändring.

 

[Korven]

När jag kom på efterkontroll säger läkaren att här får vi in en årgång Dagens nyheter. Allt hade spruckit upp efter en dåligt gjord hopsyning av ett gäng kandidater. Så jag fick opereras om sövd. Du kommer aldrig att få framfall nu sa läkaren efteråt. 20+ antal stygn hade gått upp utan att jag märkt nåt så det var ju tur att jag gick på efterkontroll. Detta var år 1976. kanske bättre nu.

 

[Comatose]

När jag kom på efterkontroll säger läkaren att här får vi in en årgång Dagens nyheter. Allt hade spruckit upp efter en dåligt gjord hopsyning av ett gäng kandidater. Så jag fick opereras om sövd. Du kommer aldrig att få framfall nu sa läkaren efteråt. 20+ antal stygn hade gått upp utan att jag märkt nåt så det var ju tur att jag gick på efterkontroll. Detta var år 1976. kanske bättre nu.

Inte riktigt den typen av svar som jag hoppades på...

 

[Comatose]

Jag sprack mycket vid min första förlossning, total sfinkter grad 3 och 4. Fick sövas och sys på operation.
Kirurgen sa efteråt att de fått ihop allt fint och att allt borde bli som innan, men OM det mot förmodan inte blev det går det att åtgärda, inget att oroa sig för.
Jag åt värktabletter i 14 dagar efteråt, klassiska 2 alvedon + 1 Ipren var 6:e timme, mycket viktigt att smärtlinda. Sen fick jag något för att magen skulle smörjas så att det skulle gå lätt att göra nr2. Gick hur bra som helst.
Vid återbesöket efter 8 veckor såg allt fint och läkt ut och läkaren sa att det inte finns några hinder för sex eller för en ny vaginal förlossning igen.
Däremot var alla läkare väldigt noga med att påpeka att jag inte fick bära något under de första 3 månaderna. Tyckte att allt gick fint!
Nu efter mitt kejsarsnitt med andra barnet inser jag att läkningstiden var betydligt kortare vid snittet.
Sex känndes som vanligt, kanske lite stramare första gången..

Blev det kejsarsnitt andra gången av den anledningen, eller var det pga något annat?

 

[Comatose]

Jag sprack också mycket och missade första tiden med mys med bebisen på magen tillsammans med pappan samt frukosten. Blev nedsövd och ihopsydd på operation istället och efter det var det uppvak så vet inte hur länge jag var borta. Men pappan fick ju den första tiden själv med bebis istället och det kan ju ha sina fördelar med för pappans anknytning till bebisen och hans självförtroende med bebisen sen.

Det är nu länge sen, barnet är numera tonåring. Och jag har absolut inga som helst besvär eller men efter förlossningen. Inga som helst problem med något. Barnmorskan sa till mig då när det var aktuellt att det är väldigt mycket blodcirkulation "där nere" så det brukar läka ihop relativt snabbt och bra.

Fick laxermedel första veckorna för nr två på toa, fick åka liggandes i bilen hem från BB och hade en tid stora problem med större kliv, som klivet upp in genom stallsdörren som var ett kliv uppåt. Promenader med barnvagnen var också bekymmerssamt. Men det gick över!

Så håller tummarna för att det läker ihop fint för dig och att inga som helst bekymmer kvarstår sen så småningom

Skönt att läsa att allt gick smidigt för dig. Tack!

 

[Comatose]

Jag måste bara inflika att sista barnet kom med snitt. Men efter den graviditeten känner jag att underlivet förändrades mycket. Trots att inget barn kom ut där nere. Bara graviditeten i sig gör också förändring.

Hmm, fast mitt såg ut som innan, innan förlossningen. Det är nog olika det där...



Som en liten uppdatering kan jag upplysa eventuella efterföljande googlare/oroliga nyförlösta att så här tre veckor efteråt börjar det bli mycket bättre.

Jag klarar att gå promenader (3km har varit max, efter det får jag ont, men hey, mycket bättre än innan.) Jag kan kissa utan att gråta och yla, bajsandet är lättare än tidigare och jag har vågat titta efter och det ser helt okej ut i underlivet nu för tiden. (Wohoo!) Det känns inte heller lika mycket som att jag övat tresteg och landat på muttan i gruset och jaa, livet är lite lättare.

På minussidan tror jag att jag fått ett litet framfall, har ganska mycket tyngd/svullnadskänsla efter promenader, men det ska tydligen vara normalt och kan lika gärna ordna upp sig självt inom ett par månader.

Såhär efteråt har jag dock funderat och jag känner mig mycket tveksam till att föda vaginalt igen efter de här skadorna. Inte pga att det gjorde speciellt ont just där och då utan på grund av risken för nya sprickor och ev nytt framfall (om nu inte det här rättar till sig.)

Är det någon som vet hur det funkar med snitt - kan man VÄLJA att bli snittad, eller behöver man större anledningar till det än jag har? Ny bebis är ju inte aktuellt än på länge, men jag funderar...

 

[lil-sis]

Hmm, fast mitt såg ut som innan, innan förlossningen. Det är nog olika det där...



Som en liten uppdatering kan jag upplysa eventuella efterföljande googlare/oroliga nyförlösta att så här tre veckor efteråt börjar det bli mycket bättre.

Jag klarar att gå promenader (3km har varit max, efter det får jag ont, men hey, mycket bättre än innan.) Jag kan kissa utan att gråta och yla, bajsandet är lättare än tidigare och jag har vågat titta efter och det ser helt okej ut i underlivet nu för tiden. (Wohoo!) Det känns inte heller lika mycket som att jag övat tresteg och landat på muttan i gruset och jaa, livet är lite lättare.

På minussidan tror jag att jag fått ett litet framfall, har ganska mycket tyngd/svullnadskänsla efter promenader, men det ska tydligen vara normalt och kan lika gärna ordna upp sig självt inom ett par månader.

Såhär efteråt har jag dock funderat och jag känner mig mycket tveksam till att föda vaginalt igen efter de här skadorna. Inte pga att det gjorde speciellt ont just där och då utan på grund av risken för nya sprickor och ev nytt framfall (om nu inte det här rättar till sig.)

Är det någon som vet hur det funkar med snitt - kan man VÄLJA att bli snittad, eller behöver man större anledningar till det än jag har? Ny bebis är ju inte aktuellt än på länge, men jag funderar...

Man behöver ganska starka skäl om man inte tillhör ett område som "gärna snittar".

 

[Blueberry]

På minussidan tror jag att jag fått ett litet framfall, har ganska mycket tyngd/svullnadskänsla efter promenader, men det ska tydligen vara normalt och kan lika gärna ordna upp sig självt inom ett par månader.

Jag var övertygad om att jag hade fått framfall ungefär 3-4 veckor efter förlossningen. Just den där känslan av tyngd minns jag precis, och jag googlade och kände och blev ännu mer övertygad.

Det visade sig vara helt normalt och på slutbesiktningen några veckor senare var det inga konstigheter alls.

 

[Olina]

Jag var övertygad om att jag hade fått framfall ungefär 3-4 veckor efter förlossningen. Just den där känslan av tyngd minns jag precis, och jag googlade och kände och blev ännu mer övertygad.

Det visade sig vara helt normalt och på slutbesiktningen några veckor senare var det inga konstigheter alls.

@Blueberry du kan ha gjort min dag, här är en till som tror på framfall men hoppas att det är som för dig dvs inget på onsdag kommer domen!

 

[Blueberry]

@Blueberry du kan ha gjort min dag, här är en till som tror på framfall men hoppas att det är som för dig dvs inget på onsdag kommer domen!

Jag tror att jag skrev om det i avslagstråden. Där finns det massor av mumsigt att läsa

 

[Comatose]

Jag tror att jag skrev om det i avslagstråden. Där finns det massor av mumsigt att läsa

 

[Pontevecchio]

Om du inte är i nån riskgrupp ska du få välja snitt efter sådana skador.

 

[Comatose]

Om du inte är i nån riskgrupp ska du få välja snitt efter sådana skador.

Låter hoppfullt...

 

[Pontevecchio]

Vissa län är emot pga kostnaden men om man står på sig och verkligen vill har jag inte hört om nån som förvägrats snitt.

 

[Comatose]

Vissa län är emot pga kostnaden men om man står på sig och verkligen vill har jag inte hört om nån som förvägrats snitt.

Okej, ja det låter ju rimligt. Om staten vill ha fler barn av Comatose får nog mitt landsting casha upp tror jag...

 

[Miks]

Okej, ja det låter ju rimligt. Om staten vill ha fler barn av Comatose får nog mitt landsting casha upp tror jag...

Jag fick ett kejsarsnitt beviljat pga av att jag inte tyckte att min första förlossning gick så bra. Jag var rädd innan och blev ännu mer rädd efter. Sen hade jag det hemsk efteråt på grund av att jag sprack (inte alls lika mycket som dig men ont som sjutton hade jag).

Lätt kan jag inte säga att det var att få snittet (vilket jag egentligen inte tycker att det ska vara heller). Jag läste på hela Socialstyrelsens utredning om vad som kan drabba en själv och bebisen snitt vs vaginalt. Jag fick prata med en aurorabarnmorska två gånger, en överläkare 2 gånger, en kbt-barnmorska 1 gång samt min BM på mvc upprepade gånger. Snittet bokades i v 37 och jag blev snittad i v 40.

Jag är helt fantastiskt nöjd med mitt planerade kejsarsnitt. Visst, det ska väl nämnas att det inte finns några glamorösa sätt att få ut de små bebisarna, det gjorde sjukt ont efteråt. Men jag var med, det var kontrollerat, jag kommer ihåg allt och jag fick min bebis direkt. Helt tvärt emot min första förlossning.

Vill du ha ett snitt är mitt råd att läsa på och prata tidigt med din barnmorska på mvc så kommer hon slussa dig vidare när det nu väl är dags för nummer två!

Skönt att du mår bättre!

Mvh Miks

 

[Comatose]

Jag fick ett kejsarsnitt beviljat pga av att jag inte tyckte att min första förlossning gick så bra. Jag var rädd innan och blev ännu mer rädd efter. Sen hade jag det hemsk efteråt på grund av att jag sprack (inte alls lika mycket som dig men ont som sjutton hade jag).

Lätt kan jag inte säga att det var att få snittet (vilket jag egentligen inte tycker att det ska vara heller). Jag läste på hela Socialstyrelsens utredning om vad som kan drabba en själv och bebisen snitt vs vaginalt. Jag fick prata med en aurorabarnmorska två gånger, en överläkare 2 gånger, en kbt-barnmorska 1 gång samt min BM på mvc upprepade gånger. Snittet bokades i v 37 och jag blev snittad i v 40.

Jag är helt fantastiskt nöjd med mitt planerade kejsarsnitt. Visst, det ska väl nämnas att det inte finns några glamorösa sätt att få ut de små bebisarna, det gjorde sjukt ont efteråt. Men jag var med, det var kontrollerat, jag kommer ihåg allt och jag fick min bebis direkt. Helt tvärt emot min första förlossning.

Vill du ha ett snitt är mitt råd att läsa på och prata tidigt med din barnmorska på mvc så kommer hon slussa dig vidare när det nu väl är dags för nummer två!

Skönt att du mår bättre!

Mvh Miks

Nej, jag skojade mest om att landstinget skulle se till att betala, det klart att jag vill göra det bästa för nästa barn (om det blir något, herregud jag fick det förra för tre veckor sen!) Och det har som sagt inte heller gått speciellt lång tid, när/om det väl är dags kanske jag har glömt det här. Och själva förlossningen är heller inte något obehagligt minne, det är skadorna efteråt som gör mig orolig...

Vi får väl se! (Tack för ett bra svar! Och hojta gärna om ni ska ha nån mer bebisträff, snart behöver vi väl komma ut)

 

[em-pirre]

Nu bor jag inte i Sverige, men jag kan tänka mig att det funkar ungefär likadant hos er som här. Min kompis hade en jobbigt förlossning och både kvinna och bebis fick diverse skador. Hon har via patientombudsmannen fått tillstånd till att snittas, och dessutom i en helt annan stad (här får man inte gå till vilket sjukhus som helst) vid sin nästa förlossning.

 

[Embe]

Här är en till som sprack rejält, vet faktiskt inte graden men klarade mig dock utan sfinxer. Det var 6 år sedan nu, med mitt första barn som förlöstes med sugklocka. Det blev nedsövning och operation och massor av stygn, både djupt och ytligt, mest djupt. Läkaren sjukskrev mig efteråt, fast de egentligen inte får...

Redan på sjukhuset var de mycket noga med att poängtera det kommer att ta lång tid att läka, men det KOMMER att läka.
Jag har ofta tänkt på hur bra det var att de sa som de gjorde, och poängterade för både mig och min man att det skulle krävas mycket träning innan sexlivet var tillbaka igen, pga ärrvävnaden, men återigen, det skulle bli bra.

Och det blev det! Det tog lång tid, och 3v efter förlossningen tog jag mig fortfarande inte mer än 100m, och först efter 6 månader gick det att ens föra upp något i slidan (då hade jag dock klarat att gå låååånga promenader sen några månader tillbaka), och faktiskt först 1,5år innan jag har helt smärtfri vid sex, men sen dess har jag inte haft några som helst besvär och idag har jag fött ytterligare ett barn. Jag vet att det låter bedrövligt med så lång läketid och det är inte min tanke att skrämma upp någon, utan jag hoppas kunna ingjuta hopp i alla som lider i tysthet, för jag vet att det är många.

Tvåan kom också vaginalt! Efter flera besök hos en helt fantastisk Aurora-BM och ett par samtal med överläkaren på kvinnokliniken på mitt sjukhus, jag ville innerst inne ha revansch för den första förlossningen men visste inte om jag vågade utan övervägde att snittas istället. Jag var rädd för flera olika saker - att allt skulle spricka upp igen, att jag skulle förlora ännu mer blod denna gång och att jag kanske aldrig skulle bli återställd igen. Jag grät som ett barn på besöken men de var helt fantastiska som sagt. Tvingade mig inte på något sätt att föda vaginalt, utan vände och vred på lösningar och argument för båda sätten.

Det blev som sagt vaginalt till slut och den förlossningen blev så himla annorlunda från början till slut! Jag är så lycklig för den ännu, det är 3 år sedan nu. Jag fick en sk. "kontrollerad igångsättning" - ett alternativ som bara ges till omföderskor (oftast med tidigare komplicerade förlossningar) och som går ut på att man sätts igång först när kroppen verkligen är mogen, och då får man smärtlindring redan innan man tar hål på hinnorna. Allt för att kunna kontrollera smärtlindringen så att kroppens smärtminne inte blockerar, vilket var min rädsla att den skulle göra.
Jag var redan 3cm öppen med halverad tapp sen flera veckor tillbaka då jag sattes igång, sattes igång redan i v.37+3, och det tog totalt 3h från att de tog hål på hinnorna tills att bebisen var ute, helt utan värkstimulerande, och trots att jag inte ens hade den minsta sammandragning då de började. Blott 1h från första värk till han var ute tog det. Är glad att jag var på plats på sjukhuset redan ;-)

Barnmorskorna visste hela historiken sen första förlossningen genom mina journaler och förlossningsbrev och de var helt fantastiska. 3st hjälpte till under de 3 (!) krystvärkar det tog för honom att komma ut, 2 av dem fick mig att fokusera på dem istället för på smärtan, de var ovärderliga. Min make trodde knappt att det var sant att det kunde gå så fort till skillnad mot första gången.

Jag fick ett litet skrapsår bara som syddes med ett par små stygn, annars var jag på benen och satt i duschen direkt efter att bebisen ammat klart första gången, och bara skrattade. Jag kände mig helt hög på lyckan, både att det var över och att allt hade gått så bra. Dagen efter när vi åkte hem minns jag hur jag satt (! första gången låg jag bara ner de första veckorna…) och kände det som att jag skulle kunna springa ett marathon där och då, så endorfinstinn var jag fortfarande.

4 veckor senare provade vi att ha sex för första gången, jag var så nervös att jag bara ville ha det gjort trots att det gått så kort tid… Och se - INGA problem alls! Jag grät av lycka…

 

[Qbaby]

Blev det kejsarsnitt andra gången av den anledningen, eller var det pga något annat?

Nja, det var planerat efter många samtal med Aurora att jag skulle försöka med en vaginal förlossning igen och ärrvävnaden såg och känndes ok osv. De skrev alla instruktioner i ett förlissningsbrev om hur förlösande BM skulle agera mm. När jag senare blev inlagd för graviditetsdiabetes och havandeskapsförgiftning och de via T-UL såg att bebisen redan i v.34 vägde 3900g så började jag tvivla på vaginalt. Då han var så stor redan då så rekommenderade faktiskt alla läkarna på akademiska (där jag var inlagd) att jag skulle göra snitt. Så så fick det bli och det blev superbra det med!