Ni som spruckit mycket?

[Comatose]

Jag skulle vilja höra hur det gått för er som spruckit mycket vid era förlossningar. Tänker kanske framför allt på er som även spruckit mot analen. Hur lång tid tog det för er att "komma tillbaka"?

Jag födde för en vecka sedan och fick en djup bristning. Den inre ringmuskulaturen sprack, bl a men inte den yttre. Utanpå är jag också sydd, men det känns mer ok. Skadan klassas som en 2:a och inte en 3:a, vet egentligen inte varför (det var en del dividerande om det på sjukhuset).

Så här i efterhand känner jag mig ganska sorgsen över att det blev som det blev. Känns som att krystningsfasen gick väldigt snabbt och trots att hon höll perinealskydd sprack jag mycket. Efteråt sydde en läkare i en och en halv timme och det är tydligen typ 20 stygn. Jag har ont hela tiden, äter värktabletter 4 gånger per dygn och använder bedövningssalva för att kunna sitta och gå.

Jag är inte typen som oroar och hetsar upp mig i onödan, så innan hade jag aldrig räknat med det här. Visst visste jag att det kunde hända, men jag tänkte inte att det skulle hända mig. (Nu låter jag kanske lite dramatisk, det hade absolut kunnat vara värre, det inser jag också, jag sprack trots allt inte så illa som man kan göra.)

Nu oroar jag mig mycket för att jag inte ska bli okej igen. Kommer jag kunna ha sex utan att det gör ont? Gå på toaletten (lite av en mardröm i dagsläget). Kommer jag att kunna (vilja?) föda fler barn - och vad kommer i sådant fall hända - kommer bristningarna bli värre?

Jag skulle vilja veta mer av er som gått igenom den här processen tidigare. Har ni några tips och råd? Kan ni lugna mig litegrann? Just nu känns det väldigt jobbigt och sorgligt. Jag har fått världens finaste son, men mitt underliv ser INTE ut som det gjorde tidigare, och det kommer det aldrig mer att göra. Vet inte om det låter ytligt att säga, men det känns skitjobbigt.

Hjälp?

 

[hljomalind]

Jag födde för 1,5 år sen. Hade bristningar i grad 2. Sprack i och utanför slida och mellangård och någon enstaka muskeltråd i analen. Blev också sydd i 1-2 timmar, och den där stunden med bäbin på magen som skulle varit mysig och fin blev en utdragen väntan (med benen obekvämt i vädret) på att de skulle bli klar.

Precis som du hade jag inte förväntat mig en så mörbultad kropp efter förlossningen. Jag mådde väldigt bra som höggravid, och var pigg och igång, så det blev lite av en chock att plötsligt vara ett vrak, med känslan av att ha fått ett brunnslock drämt i ändan, svullen och öm, och kunde knappt gå.Toabesök var en skräck, och jag hade överjävlig förstoppning. På bb rekommenderade de movicol, med höjd dos om det inte gav effekt, och jag kämpade på med det och ökade dosen men inte blev det bättre. Till sist snackade jag med vårdcentralen och de tyckte jag kunde ta microlavemang, och efter ett par såna började det fungera. Blev bättre också av att jag vågade krysta lite mer och tömma tarmen bättre.

Det var inte speciellt länge jag hade så jätteont, och jag tror att det snart kommer att börja kännas betydligt bättre för dig med. Tror jag behövde värktabletter i två veckor, sen kändes det hanterbart, och efter ett par månader hade all smärta försvunnit minns jag det som.Jag väntade rätt länge med samlag, kanske ett halvår, och det finns väl ingen anledning att stressa på det. Det har inte varit några som helst problem med att njuta av sex sen dess i alla fall, och jag känner mig överlag återställd. Underlivet är lite ommöblerat förstås. Stygnen kändes jättekonstiga och svullna rätt länge, men det gick ner. Nu har jag fortfarande en liten extraflik i mellangården, men det är inget som känns eller besvärar mig, trots att jag rider och cyklar en hel del.

Så jag lider med dig där du är just nu, men det blir snart bättre! Vad de sade till mig var att det inte finns nån ökad risk att spricka igen om man föder ett till barn, och jag hade inte varit rädd för att göra det.
Ha inte heller dåligt samvete om du inte är lyckligaste mamman i världen. Det är en tuff fas att vara nybliven förälder, och blir inte lättare av att må kasst fysiskt. Men återbäringen kommer!

 

[Hyacinth]

Jag skulle vilja höra hur det gått för er som spruckit mycket vid era förlossningar. Tänker kanske framför allt på er som även spruckit mot analen. Hur lång tid tog det för er att "komma tillbaka"?

Jag födde för en vecka sedan och fick en djup bristning. Den inre ringmuskulaturen sprack, bl a men inte den yttre. Utanpå är jag också sydd, men det känns mer ok. Skadan klassas som en 2:a och inte en 3:a, vet egentligen inte varför (det var en del dividerande om det på sjukhuset).

Så här i efterhand känner jag mig ganska sorgsen över att det blev som det blev. Känns som att krystningsfasen gick väldigt snabbt och trots att hon höll perinealskydd sprack jag mycket. Efteråt sydde en läkare i en och en halv timme och det är tydligen typ 20 stygn. Jag har ont hela tiden, äter värktabletter 4 gånger per dygn och använder bedövningssalva för att kunna sitta och gå.

Jag är inte typen som oroar och hetsar upp mig i onödan, så innan hade jag aldrig räknat med det här. Visst visste jag att det kunde hända, men jag tänkte inte att det skulle hända mig. (Nu låter jag kanske lite dramatisk, det hade absolut kunnat vara värre, det inser jag också, jag sprack trots allt inte så illa som man kan göra.)

Nu oroar jag mig mycket för att jag inte ska bli okej igen. Kommer jag kunna ha sex utan att det gör ont? Gå på toaletten (lite av en mardröm i dagsläget). Kommer jag att kunna (vilja?) föda fler barn - och vad kommer i sådant fall hända - kommer bristningarna bli värre?

Jag skulle vilja veta mer av er som gått igenom den här processen tidigare. Har ni några tips och råd? Kan ni lugna mig litegrann? Just nu känns det väldigt jobbigt och sorgligt. Jag har fått världens finaste son, men mitt underliv ser INTE ut som det gjorde tidigare, och det kommer det aldrig mer att göra. Vet inte om det låter ytligt att säga, men det känns skitjobbigt.

Hjälp?

Jag sprack långt ifrån så mycket som du, men jag tyckte det var jättejobbigt. Det jag gjorde var att dels uppsöka en gynekolog som bekräftade att allt såg ok ut när jag hade läkt ihop, och de stygn som besvärade mig fick de ta bort och göra om.
Underlivsplastik kan också vara ett alternativ om du känner att du får problem, det läker väldigt fort i slemhinnorna så det är ganska "enkelt".
Hoppas du återhämtar dig snabbt!

 

[MM]

Jag sprack inte lika mycket som dig under min första förlossning i öppningen men sydde några stygn och jag fick en lång reva utanför mellan blygdläpparna som inte syddes och sen fick jag väldigt ont i svanskotan. Jag tror att jag bröt den/fick en spricka i den. Jag kunde inte sitta ner på ett halvår ungefär utan att det gjorde ont.
Kissa fick jag göra ståendes i duschen så det inte skulle svida och sex var det absolut sista jag tänkte på. Krysta ut nr 2 gjorde förjävla ont med tanke på svanskotan. Jag blödde i två månader efteråt konstant och det hjälpte inte direkt. Kände mig rejält ofräsch länge.

Det tog ett tag men allt är återställt. Det syns inte att jag har haft ett långt öppet sår mellan blygdläpparna.

Jag födde mitt andra barn två år senare som dessutom var större och det var inga problem alls. Jag kunde kissa normalt och ut och jogga dagen efter i princip. Mådde jättebra. Syddes två stygn men det var inget jag märkte av. Sex hade vi rätt snabbt. Jag hade ingen blödning efteråt att tala om.


Så att det hänt en gång betyder inte att det måste hända igen.

 

[Comatose]

Jag födde för 1,5 år sen. Hade bristningar i grad 2. Sprack i och utanför slida och mellangård och någon enstaka muskeltråd i analen. Blev också sydd i 1-2 timmar, och den där stunden med bäbin på magen som skulle varit mysig och fin blev en utdragen väntan (med benen obekvämt i vädret) på att de skulle bli klar.

Precis som du hade jag inte förväntat mig en så mörbultad kropp efter förlossningen. Jag mådde väldigt bra som höggravid, och var pigg och igång, så det blev lite av en chock att plötsligt vara ett vrak, med känslan av att ha fått ett brunnslock drämt i ändan, svullen och öm, och kunde knappt gå.Toabesök var en skräck, och jag hade överjävlig förstoppning. På bb rekommenderade de movicol, med höjd dos om det inte gav effekt, och jag kämpade på med det och ökade dosen men inte blev det bättre. Till sist snackade jag med vårdcentralen och de tyckte jag kunde ta microlavemang, och efter ett par såna började det fungera. Blev bättre också av att jag vågade krysta lite mer och tömma tarmen bättre.

Det var inte speciellt länge jag hade så jätteont, och jag tror att det snart kommer att börja kännas betydligt bättre för dig med. Tror jag behövde värktabletter i två veckor, sen kändes det hanterbart, och efter ett par månader hade all smärta försvunnit minns jag det som.Jag väntade rätt länge med samlag, kanske ett halvår, och det finns väl ingen anledning att stressa på det. Det har inte varit några som helst problem med att njuta av sex sen dess i alla fall, och jag känner mig överlag återställd. Underlivet är lite ommöblerat förstås. Stygnen kändes jättekonstiga och svullna rätt länge, men det gick ner. Nu har jag fortfarande en liten extraflik i mellangården, men det är inget som känns eller besvärar mig, trots att jag rider och cyklar en hel del.

Så jag lider med dig där du är just nu, men det blir snart bättre! Vad de sade till mig var att det inte finns nån ökad risk att spricka igen om man föder ett till barn, och jag hade inte varit rädd för att göra det.
Ha inte heller dåligt samvete om du inte är lyckligaste mamman i världen. Det är en tuff fas att vara nybliven förälder, och blir inte lättare av att må kasst fysiskt. Men återbäringen kommer!

Det var lite skönt att bara höra att någon annan har varit med om det här. De sa alltså till dig att det inte är större risk att sprick a igen om man gjort det tidigare? Mina googlingar (inte alltid av godo) säger att det är så, men det kan ju vara fel.

Jag är väldigt glad över honom som jag fått och jag känner mig inte nere, förutom när jag tänker på det här. Jag tycker att min förlossning var en... Ja, jag kan nog säga en positiv erfarenhet, det är nu efteråt som det gör skitont (i dubbel bemärkelse...) och är jobbigt. Det som känns sorgligt att jag inte vet om det kommer bli bra, eller hur fort. Att vänta ett halvår med att ha sex igen känns som en evighet - det känns också sorgligt - det var ju ett tag sen innan förlossningen också...

Äsch. Det kanske är jag som bara ska skärpa mig, det vet ju alla att det gör ont att föda barn. Och visst, kroppen förändras. Inget blir ju bättre av att jag gnäller, det fattar ju jag också. Jag är nog bara orolig över hur det ska bli framöver.

 

[Comatose]

Jag sprack långt ifrån så mycket som du, men jag tyckte det var jättejobbigt. Det jag gjorde var att dels uppsöka en gynekolog som bekräftade att allt såg ok ut när jag hade läkt ihop, och de stygn som besvärade mig fick de ta bort och göra om.
Underlivsplastik kan också vara ett alternativ om du känner att du får problem, det läker väldigt fort i slemhinnorna så det är ganska "enkelt".
Hoppas du återhämtar dig snabbt!

Tack för pepp och tips. Känns skönt att höra att det går att ordna även om det skulle bli fel (och det vet jag ju inte än att det blivit, så jag ska försöka sluta måla fan på väggen).

 

[Pontevecchio]

Men asså klart du får gnälla!! Det är inte nåt som nån varit oberörd av, det är otrolig intimt, smärtsamt och bökigt. Jag har inte fött än så har inte råkat ut för det men alldeles för många av mina vänner har råkat ut för det. Några har återhämtat sig väldigt fort, nån har haft problem längre, några har fått barn efter utan problem.

Dock har jag inga detaljer, man pratar ju inte om sånt. vilket är synd.
Utan man säger bara "den sprack" med en grimas. Jag tycker det är sorgligt hur stor skillnad det är på olika BB och hur lätt det verkar tas på problemet.

Hoppas du kryar på dig fort. Var inte rädd för att använda läkemedel och kräva hjälp av sjukvården.

 

[Hyacinth]

Tack för pepp och tips. Känns skönt att höra att det går att ordna även om det skulle bli fel (och det vet jag ju inte än att det blivit, så jag ska försöka sluta måla fan på väggen).

Det tar ju ett tag innan underlivet hämtat sig, jag såg ut som jag hade gått en boxningsmatch. Men känns det inte ok trots efterkontroll så uppsök en gyn. Jag drog på det länge, helt i onödan. Jag var dessutom livrädd för att det skulle göra ont att ha sex så jag undvek allt sånt. Det gjorde inte ont, men konstigt kändes det. Det var helt enkelt ovant.

 

[aemaria]

Jag sprack en del, nedåt mellangården men inte "ända bak". Drabbades dock av hemorrojder från helvetet sista veckan innan förlossningen och efteråt. 1 timmas krystande var inte så gynnsamt om man säger så...hade fasen mer ont i ändan än i underlivet fastän jag hade rätt många stygn.

På efterkontrollen tyckte bm att allt såg bra ut, det kändes hyfsat därnere men inte helt ok. Efter 3 mån var det bra och nu efter 4 mån känner jag mig helt återställd igen!

Har flera vänner som spruckit betydligt mer men som inte har några besvär alls nu. Knasigt som sagt att inte det pratas mer om detta!

 

[Thalia]

Jag födde barn för två månader sen och sprack mer än dig. Båda ringmusklerna var av och skadan blev grad 3. Efter förlossningen blev jag sövd och ihopsydd på operation.

Läste mycket om bristningar och om många hade väldigt ont och problem länge, men alla verkade ha blivit bra till slut. Min skada verkar läka väldigt bra. Åt smärtstillande i kanske två veckor efter och sedan dess har jag inte haft ont. Jag fick recept på laxermedel som jag skulle äta i fyra veckor för att göra det enklare att gå på toaletten. Den enda gången laxermedlet inte hjälpte var det en mardröm att gå på toaletten.

Nu känner jag mig i princip återställd. Har inte testat att ha sex än eller att rida. Underlivet ser inte ut som innan, det är en kant där de sydde ihop mellangården och mina inre blygdläppar är mindre än innan.
Det här var min andra förlossning. Efter den första hade jag ont i flera månader och då var det ett klipp som sytts ihop.

Jag hoppas att din skada läker lika bra som min verkar ha gjort och det finns hjälp att få. Den här typen av skador är ju mycket mer på tapeten nu och vården verkar mer benägna att hjälpa till.

 

[snna]

Jag skulle vilja höra hur det gått för er som spruckit mycket vid era förlossningar. Tänker kanske framför allt på er som även spruckit mot analen. Hur lång tid tog det för er att "komma tillbaka"?

Jag födde för en vecka sedan och fick en djup bristning. Den inre ringmuskulaturen sprack, bl a men inte den yttre. Utanpå är jag också sydd, men det känns mer ok. Skadan klassas som en 2:a och inte en 3:a, vet egentligen inte varför (det var en del dividerande om det på sjukhuset).

Så här i efterhand känner jag mig ganska sorgsen över att det blev som det blev. Känns som att krystningsfasen gick väldigt snabbt och trots att hon höll perinealskydd sprack jag mycket. Efteråt sydde en läkare i en och en halv timme och det är tydligen typ 20 stygn. Jag har ont hela tiden, äter värktabletter 4 gånger per dygn och använder bedövningssalva för att kunna sitta och gå.

Jag är inte typen som oroar och hetsar upp mig i onödan, så innan hade jag aldrig räknat med det här. Visst visste jag att det kunde hända, men jag tänkte inte att det skulle hända mig. (Nu låter jag kanske lite dramatisk, det hade absolut kunnat vara värre, det inser jag också, jag sprack trots allt inte så illa som man kan göra.)

Nu oroar jag mig mycket för att jag inte ska bli okej igen. Kommer jag kunna ha sex utan att det gör ont? Gå på toaletten (lite av en mardröm i dagsläget). Kommer jag att kunna (vilja?) föda fler barn - och vad kommer i sådant fall hända - kommer bristningarna bli värre?

Jag skulle vilja veta mer av er som gått igenom den här processen tidigare. Har ni några tips och råd? Kan ni lugna mig litegrann? Just nu känns det väldigt jobbigt och sorgligt. Jag har fått världens finaste son, men mitt underliv ser INTE ut som det gjorde tidigare, och det kommer det aldrig mer att göra. Vet inte om det låter ytligt att säga, men det känns skitjobbigt.

Hjälp?

Första förlossningen fick jag en bristning av grad 3. Jag blev sedan sydd på operation. Men har faktiskt aldrig upplevt något besvär med detta. Varken kissa eller bajsa har varit jobbigt, öm var jag ju så klart ett par dagar, men kunde snabbt börja gå på kortare promenader. Åt värktabletter ungefär en vecka skulle jag tro.

Nu till förlossning två så gjorde det ett litet klipp, för att jag inte skulle behöva få någon större bristning. Och det gick superfint, det blev ingen bristning och det var bara klippet som behövde sys.

Jag fick efter min första förlossning också boka ett besök till en specialist efter ca 7-8 veckor. Som kollade så allt såg bra ut och så. Ska du få något sådant?

 

[Comatose]

Första förlossningen fick jag en bristning av grad 3. Jag blev sedan sydd på operation. Men har faktiskt aldrig upplevt något besvär med detta. Varken kissa eller bajsa har varit jobbigt, öm var jag ju så klart ett par dagar, men kunde snabbt börja gå på kortare promenader. Åt värktabletter ungefär en vecka skulle jag tro.

Nu till förlossning två så gjorde det ett litet klipp, för att jag inte skulle behöva få någon större bristning. Och det gick superfint, det blev ingen bristning och det var bara klippet som behövde sys.

Jag fick efter min första förlossning också boka ett besök till en specialist efter ca 7-8 veckor. Som kollade så allt såg bra ut och så. Ska du få något sådant?

Nej, eftersom de till slut klassade skadan som en 2:a blir det ingen koll efteråt. Jag har fått veta vart jag kan vända mig om jag fortfarande har problem efter tre månader. Och så gör man ju en efterkontroll hos en bm efter typ åtta (?) veckor eller så. Hade nog hellre sett att en läkare kollade dock. Men det kanske går att ordna.

Skönt att höra att du inte haft några större besvär efteråt!

 

[hvala]

Mitt tips till dig @Comatose är att komma ihåg att det tar flera månader för kroppen att återhämta sig. Underlivet är inte alls "färdigt" efter 8 veckor (kanske för några men för de flesta inte) så det är egentligen lite dumt att ha efterkontrollen då. Det borde göras ytterligare en efterkontroll kanske 9 månader eller ett år efter förlossningen. Då vet man mer om hur kroppen har läkt. Så ge det tid, tro inte att så som det ser ut efter två månader är det slutgiltiga resultatet.

Jag sprack inte lika långt som du gjorde men jag sprack på djupet (och bakåt) efter att ha förlösts med sugklocka. Blödde 1,2 liter och syddes med okänt antal stygn, fick sedan ligga under observation i fyra timmar innan jag kunde få äta eller dricka. Stygnen läkte på ca en månad. Jag var sen övertygad om att jag fått framfall men det har med tiden blivit bättre och bättre, och nu 7 månader efter förlossningen är det nästan bra. Underlivet kommer aldrig bli sig helt likt igen men det är inte förstört, det ser bara lite annorlunda ut. Om framfallet skulle bestå finns ett enkelt ingrepp man kan göra, när man fött barn färdigt.

 

[californication]

Ursäkta avstampet, men jag måste fråga; känner man när man spricker? Typ "jädrar, där sprack jag", eller är man så upptagen med födandet att smärtan när man spricker liksom "bakas in" i resten av smärtan?

 

[Hyacinth]

Ursäkta avstampet, men jag måste fråga; känner man när man spricker? Typ "jädrar, där sprack jag", eller är man så upptagen med födandet att smärtan när man spricker liksom "bakas in" i resten av smärtan?

Kände inget alls av det, bedövningssprayen på återbesöket däremot sved som...

 

[MM]

Ursäkta avstampet, men jag måste fråga; känner man när man spricker? Typ "jädrar, där sprack jag", eller är man så upptagen med födandet att smärtan när man spricker liksom "bakas in" i resten av smärtan?

Kände inget. Det var först när jag skulle kissa efter förlossningen eftersom det då kom kiss i det öppna såret. Det kändes däremot!

 

[Cocos]

Jag skulle vilja höra hur det gått för er som spruckit mycket vid era förlossningar. Tänker kanske framför allt på er som även spruckit mot analen. Hur lång tid tog det för er att "komma tillbaka"?

Jag födde för en vecka sedan och fick en djup bristning. Den inre ringmuskulaturen sprack, bl a men inte den yttre. Utanpå är jag också sydd, men det känns mer ok. Skadan klassas som en 2:a och inte en 3:a, vet egentligen inte varför (det var en del dividerande om det på sjukhuset).

Så här i efterhand känner jag mig ganska sorgsen över att det blev som det blev. Känns som att krystningsfasen gick väldigt snabbt och trots att hon höll perinealskydd sprack jag mycket. Efteråt sydde en läkare i en och en halv timme och det är tydligen typ 20 stygn. Jag har ont hela tiden, äter värktabletter 4 gånger per dygn och använder bedövningssalva för att kunna sitta och gå.

Jag är inte typen som oroar och hetsar upp mig i onödan, så innan hade jag aldrig räknat med det här. Visst visste jag att det kunde hända, men jag tänkte inte att det skulle hända mig. (Nu låter jag kanske lite dramatisk, det hade absolut kunnat vara värre, det inser jag också, jag sprack trots allt inte så illa som man kan göra.)

Nu oroar jag mig mycket för att jag inte ska bli okej igen. Kommer jag kunna ha sex utan att det gör ont? Gå på toaletten (lite av en mardröm i dagsläget). Kommer jag att kunna (vilja?) föda fler barn - och vad kommer i sådant fall hända - kommer bristningarna bli värre?

Jag skulle vilja veta mer av er som gått igenom den här processen tidigare. Har ni några tips och råd? Kan ni lugna mig litegrann? Just nu känns det väldigt jobbigt och sorgligt. Jag har fått världens finaste son, men mitt underliv ser INTE ut som det gjorde tidigare, och det kommer det aldrig mer att göra. Vet inte om det låter ytligt att säga, men det känns skitjobbigt.

Hjälp?

Detta handlar inte om mig men är iaf en historia med gott slut
En vän till mig sprack helt, fick alltså en sphinxruptur=grad 4 och hon va väldigt mörbultad ett bra tag efterråt men hon kände sig "normal" igen efter ca 1 år.
Så det ordnar sig faktiskt oftast, även om man helst vill ha tillbaka fiffin i normalskick ögonaböj så tror jag man får räkna med några månader (minst) innan man känner sig ordentligt återställd.
Jag sprack grad 2 sprack dock kl 5 och kl 7 (alltså bak/sidorna) bara invändigt och syddes med tre små stygn men jag känner mig idag 5 månader efter förlossningen varken sugen på sex eller helt återställd. Räknar med att det kommer dröja upp till ett år. Detta trots att jag inte gick sönder så mycket men relativt djupt.

Ursäkta avstampet, men jag måste fråga; känner man när man spricker? Typ "jädrar, där sprack jag", eller är man så upptagen med födandet att smärtan när man spricker liksom "bakas in" i resten av smärtan?

Jag kände faktiskt när jag sprack.. Jag krystade fast jag hade order om att låta bli och då kände jag hur det sved till och att fiffin verkligen töjdes "för mycket" dock kände jag inte specifikt nån spricka eller så. Kände bara att "nu gick nått sönder".
Tur dottern kom ut på den krysten så jag vart distraherad för i efterhand mår jag lite illa när jag tänker tillbaka på den där känslan

 

[Qbaby]

Jag sprack mycket vid min första förlossning, total sfinkter grad 3 och 4. Fick sövas och sys på operation.
Kirurgen sa efteråt att de fått ihop allt fint och att allt borde bli som innan, men OM det mot förmodan inte blev det går det att åtgärda, inget att oroa sig för.
Jag åt värktabletter i 14 dagar efteråt, klassiska 2 alvedon + 1 Ipren var 6:e timme, mycket viktigt att smärtlinda. Sen fick jag något för att magen skulle smörjas så att det skulle gå lätt att göra nr2. Gick hur bra som helst.
Vid återbesöket efter 8 veckor såg allt fint och läkt ut och läkaren sa att det inte finns några hinder för sex eller för en ny vaginal förlossning igen.
Däremot var alla läkare väldigt noga med att påpeka att jag inte fick bära något under de första 3 månaderna. Tyckte att allt gick fint!
Nu efter mitt kejsarsnitt med andra barnet inser jag att läkningstiden var betydligt kortare vid snittet.
Sex känndes som vanligt, kanske lite stramare första gången..

 

[tgd]

Jag sprack också mycket och missade första tiden med mys med bebisen på magen tillsammans med pappan samt frukosten. Blev nedsövd och ihopsydd på operation istället och efter det var det uppvak så vet inte hur länge jag var borta. Men pappan fick ju den första tiden själv med bebis istället och det kan ju ha sina fördelar med för pappans anknytning till bebisen och hans självförtroende med bebisen sen.

Det är nu länge sen, barnet är numera tonåring. Och jag har absolut inga som helst besvär eller men efter förlossningen. Inga som helst problem med något. Barnmorskan sa till mig då när det var aktuellt att det är väldigt mycket blodcirkulation "där nere" så det brukar läka ihop relativt snabbt och bra.

Fick laxermedel första veckorna för nr två på toa, fick åka liggandes i bilen hem från BB och hade en tid stora problem med större kliv, som klivet upp in genom stallsdörren som var ett kliv uppåt. Promenader med barnvagnen var också bekymmerssamt. Men det gick över!

Så håller tummarna för att det läker ihop fint för dig och att inga som helst bekymmer kvarstår sen så småningom

 

[Hyacinth]

Jag vill tillägga att om man har kvardröjande besvär, att det inte känns bra, urinläckage eller annat så sök för tusan hjälp. Det allra mesta går att fixa, och den enda förloraren på att inte söka hjälp är man själv.