Pia
Trådstartare
Just nu sitter jag här och är på väg att gå i bitar.
Jag blev whiplashskadad för 16 år sedan och jag har lärt mig att hantera den vardagliga problematiken, den där värken och kroppsliga stressen som finns där varje dag. Nu när jag inte minns hur det var att må bra så har jag kunnat förlika mig med att jag aldrig kommer att bli smärtfri igen. Min mormor sa till mig att jag måste bli vän med värken, och det har jag faktiskt blivit. Det är givetvis jobbigt, men det funkar.
Men så kommer katastrof-dagarna, och då rasar jag totalt. När jag blir så här dålig orkar jag inte med mig själv, än mindre någon annan och då kommer tankarna på att jag är egoist och inte klarar av att sköta mina djur, eller vara en bra mamma uppe på allt annat. Jag känner mig så värdelös när jag mår så här.
Jag vet att jag inte "ska" tänka så, jag vet att jag inte kan hjälpa det här, men det spelar ingen roll, jag mår skit i alla fall. Jag skulle åkt på simträning med hunden i dag, men fick ringa återbud för att jag inte klarar av det och då blir jag ledsen för att hunden blir drabbad av att jag mår dåligt. I går fyllde min stora dotter 20 år. Dom har en väldigt liten lägenhet så dom hade kalaset här hos oss. Jag mådde dåligt redan i går, men kände inte att jag kunde backa, jag hade ju lovat. Därför kunde jag inte dra mig undan utan fick proppa i mig citodon och försöka hålla masken, vilket garanterat bidrar till att jag är ännu sämre i dag. Jag ville inte förstöra hennes stora dag. Varför gör jag så? Varför åkte jag inte till hennes lägenhet och vilade så fick dom ha kalas här utan mig? Det känns som att jag hade svikit då.
Så hur gör ni andra när ni mår som sämst och det krockar med "vad som förväntas av er"? Hjälp mig med era erfarenheter och tankar för så här orkar jag inte ha det i 40-50 år till.
Jag blev whiplashskadad för 16 år sedan och jag har lärt mig att hantera den vardagliga problematiken, den där värken och kroppsliga stressen som finns där varje dag. Nu när jag inte minns hur det var att må bra så har jag kunnat förlika mig med att jag aldrig kommer att bli smärtfri igen. Min mormor sa till mig att jag måste bli vän med värken, och det har jag faktiskt blivit. Det är givetvis jobbigt, men det funkar.
Men så kommer katastrof-dagarna, och då rasar jag totalt. När jag blir så här dålig orkar jag inte med mig själv, än mindre någon annan och då kommer tankarna på att jag är egoist och inte klarar av att sköta mina djur, eller vara en bra mamma uppe på allt annat. Jag känner mig så värdelös när jag mår så här.
Jag vet att jag inte "ska" tänka så, jag vet att jag inte kan hjälpa det här, men det spelar ingen roll, jag mår skit i alla fall. Jag skulle åkt på simträning med hunden i dag, men fick ringa återbud för att jag inte klarar av det och då blir jag ledsen för att hunden blir drabbad av att jag mår dåligt. I går fyllde min stora dotter 20 år. Dom har en väldigt liten lägenhet så dom hade kalaset här hos oss. Jag mådde dåligt redan i går, men kände inte att jag kunde backa, jag hade ju lovat. Därför kunde jag inte dra mig undan utan fick proppa i mig citodon och försöka hålla masken, vilket garanterat bidrar till att jag är ännu sämre i dag. Jag ville inte förstöra hennes stora dag. Varför gör jag så? Varför åkte jag inte till hennes lägenhet och vilade så fick dom ha kalas här utan mig? Det känns som att jag hade svikit då.
Så hur gör ni andra när ni mår som sämst och det krockar med "vad som förväntas av er"? Hjälp mig med era erfarenheter och tankar för så här orkar jag inte ha det i 40-50 år till.