Nej

[Jamtland]

Jag försöker uppfostra min tio månaders dotter så att hon får prova det mesta, men hur mycket jag än plockar undan det som är farligt så finns det en del saker som hon verkligen inte får göra och en del saker som hon inte får ta. Jag kör med NB (Natural Barnmanship ), men resultatet är dåååligt.

Exempelvis:
Stina susar iväg till bordet och tar en av fjärrkontrollerna. Jag säger vänligt men bestämt "nej" och plockar av henne den. Hon tar den igen och jag säger lite "argare" "NEJ" och tar av henne kontrollen. Givetvis :smirk: tar hon den igen, jag säger "NEJ" och lyfter bort henne.

Oftast får jag då reaktionen att hon genom sin lägesförflyttning susar iväg och pysslar med något annat, men ibland upprepar vi proceduren några gånger. Jag är alltid konsekvent, har jag sagt att något är "nej" så är det så, punkt slut.

Hur gör ni för att få barnen att sluta med saker de inte får göra? Skulle vara intressant om ni har någon annan (bättre?) ide...

Jenny

 

[Petronilla]

Sv: Nej

Jag kör med samma metod och det funkar bra tycker jag. men barn vill ju alltid testa gränserna och gör samma sak om och om igen.

En sak som jag har övat mycket på(vi) är att stanna omedelbart vid kommandot stanna. Han tvärnitar och det är så gött. Framförallt efterssom vi bor i Sthlm. Han är ju bara 21 månader men är så söt när han tvärnitar.

 

[malinsky]

Sv: Nej

Gjorde samma sak men försökte avleda genom att få dem att göra ngt annat. så små är de dåliga på att förstå nej, i alla fall fick mina barn mig att tro det

 

[Jamtland]

Sv: Nej

Häromdagen så smet hon iväg och plockade i en låda som hon inte får ha. Jag kom in i rummet och hon tittade upp på mig och sken som en sol och sa något obegripligt. Jag sa med sträng men inte arg röst "Men VAD gör du för något", varvid den lilla teaterapan skrynklade ihop hela ansiktet låter "Uääääähhhh" och började gråta STORA krokodiltårar... Tala om att jag hade svårt att hålla mig för skratt...

Så nog kan hon manipulera redan, så liten hon är...

Jenny

 

[Jane_Done]

Sv: Nej

Eftersom har är en Anna Walgren-fan så undrar jag, varför får hon inte ha fjärrkontrollen? Hon har förmodligen sett att det är en viktig sak som mamma och pappa håller på med ofta. Ni gör något och är koncentrerade. Och det verkar också ge skojig feedback, man har den mot tv:n och det kommer fram nya saker. Vilken rolig sak, och vad viktigt att hon lär sig den tycker hon förmodligen.

Varför inte lära henne den? Precis som vi låter barnen trycka på hissknappar, dörrstängare och allt annat som barn älskar att göra?

Förmodligen låter hon den vara i större utsträckning om du visar henne hur hon trycker.

 

[Jamtland]

Sv: Nej

Därför att hon, när hon blir less, slänger den i golvet och det håller de inte för. Så hon får vänta med att hantera dem ett tag till. Just nu övar vi ordet "försiktigt" på katterna... De ger omedelbar feedback, blir hon för våldsam så drar de som små avlöningar...

I övrigt gillar jag också AW, är väl tur det då jag snart kommer att bo granne med henne... Det du...

Jenny

 

[Coop]

Sv: Nej

Menar du att ditt barn inte lyssnar på vad du säger???

Min lille är idag 15 månader och har under de senaste veckorna börjat röra sig mer och mer och gör saker man inte får. Han är sen i utveckligen och vi har haft en sjå att få honom att förstå någonting av det vi säger men det hör inte till saken.

Vi kör med nej eller jag gör det och min make säger ajaj. Men man ska vara konsekvent med samma ord och upprepa sig tills barnet låter det vara för den gången. Så gör vi och då flinar min lille. Det kan ju ta ett par gånger, att lyfta bort är ingen idé här han går bara tillbaka. Distrehera fungerar heller inte alltid. Det är bara att KÄMPA på och försöka att inte bli tokig

Alla barn är ju olika.

Lycka till med din lilla!

 

[Jamtland]

Sv: Nej

Menar du att ditt barn inte lyssnar på vad du säger???

Ja, jag är alldeles chockad!!!

Stina är rätt så rörlig redan, hon tog sina första steg när hon var tio månader och tio dagar gammal! Så nu är det slut på friden (inte för att det funnits någon frid sedan hon började kunna röra sig öht, men ändå...:smirk: )

Stina går under parollen: "Fullt ÖS, medvetslös!!"

Men vi försöker som sagt att vara konsekventa, och använder antingen "nej" eller "ajaj", än så länge med varierande resultat. Ibland är hon riktigt duktig och lyssnar, men långt ifrån alltid.

Jenny

 

[Lambi]

Sv: Nej

Hon härmar er. Ni brukar ha fjärrkontrollerna och då vill hon också ha dom. Det finns en anledning att barn tycker om leksaker som liknar de saker vi håller på med. Varför skulle annars skålar, vispar, slevar och kastruller vara så populära? Inte lyser dom eller har en häftig färg, möjligen låter dom när de dängs ihop

För att slippa att vardagliggöra NEJ vilket är så otroligt viktigt att ha kvar till när det är allvarligt, när det är ngt riktigt farligt. Det måste ha kvar sin skärpa.

Två alternativ
1. Ge henne en "egen" fjärrkontroll, ngn grej med mycket små knappar som hon kan ha när ni har dom andra, såsom man ofta gör med telefoner.

2. Ta bort dom. Lägg dom i ett skåp och ägna tiden och energin till att göra ngt annat tillsammans.

 

[Lambi]

Sv: Nej

Därför att hon, när hon blir less, slänger den i golvet och det håller de inte för.

Säger bara, eltejp! Funkar bra även då man har tonåringar som av ngn anledning måste ha dom på sig, med sig och sedan glömma det när man sticker iväg.

 

[havreflinga]

Sv: Nej

--- varvid den lilla teaterapan skrynklade ihop hela ansiktet låter "Uääääähhhh" och började gråta STORA krokodiltårar... Tala om att jag hade svårt att hålla mig för skratt...

Så nog kan hon manipulera redan, så liten hon är...

Detta hör väl egentligen inte hit, men jag måste bara få säga det…

Jag blir så illa berörd när vuxna tar ifrån barn deras känslor och ser känslouttryck som manipulation. Är det så himla omöjligt att hon faktiskt blev ledsen?!

Se det från hennes synvinkel: Hon tycker att hon är jätteduktid. Du kommer in i rummet, och hon blir glad för då kan hon visa dig hur duktig hon är. Hon hälsar dig glatt och försöker göra dig uppmärksam på vad hon har uträttat. Men du svarar henne i en helt annan ton än vad hon hade tänkt sig. Är det så konstigt att man blir ledsen då? Till och med jag, som är vuxen, blir ledsen i sådana situationer (även om jag inte brukar börja gråta ).

Därmed inte sagt att jag tycker du gjorde något fel. Det enda jag tycker är hemskt är att se sina barns känsloyttringar som falska.

 

[Zaria]

Sv: Nej

Min är 14 månader, och jag tror inte han har någon som helst impulskontroll alls, säger man NEJ blir han ledsen men gör om samma sak igen och igen och igen tills man blir tokig.

Jag har gjort så att jag lagt undan allt han inte får ha, när han sedan tar något han inte få ha som fjärrkontrollen så brukar jag sträcka fram handen och säga tack tack så får jag den oftast tillbaka, annars byter jag till mig kontrollen mot något annat.

Han är rejält rörlig springer och klättrar mm så skulle jag säga Nej till allt fuffens han gör skulle jag nog aldrig säga något annat än Nej till honom och det hade varit tråkigt.

Har läst någonstans att barn inte har någon impulskontroll alls när de är så små, därav att de gör om sina hyss gång på gång på gång, på min tror jag det stämmer ganska bra, för man skulle kunna "nejja" ihjäl sig utan att att få något resultat...så vi kör byteshandel och beröm än så länge...Fullt upp mao.

 

[Coop]

Sv: Nej

Glömde ta med citatet så du vet vilket jag menar
"Ja, jag är alldeles chockad!!!
Stina är rätt så rörlig redan, hon tog sina första steg när hon var tio månader och tio dagar gammal! Så nu är det slut på friden (inte för att det funnits någon frid sedan hon började kunna röra sig öht, men ändå... )
Stina går under parollen: "Fullt ÖS, medvetslös!!"
Men vi försöker som sagt att vara konsekventa, och använder antingen "nej" eller "ajaj", än så länge med varierande resultat. Ibland är hon riktigt duktig och lyssnar, men långt ifrån alltid."


Ja det håller nog i sig ett par år. Har en 3½ åring här hemma som jag ibland undrar vart hon har lagt sina öron

Men ibland så hör hon mig och då säger hon "Vad du tjatar mamma"

Det är ändå skönt när barnen börjar blir lite mera självständiga så att säga så att man inte behöver bära och kånka på dem hela tiden fast det har ju som sagt en baksida med det också:smirk:

 

[Jamtland]

Sv: Nej

Klart du får säga det. Jag var heller inte riktigt tydlig med vad jag menar med "manipulation" när det handlar om så små barn. Givetvis är hon för liten för att medvetet tänka "jag börjar grina för då tröstar mamma mig", men sett ur vuxet perspektiv så blev det ju den reaktionen.

Äh, jag kan inte förklara så jag förstår själv ens. Skit i det, jag håller med dig, hon blev glad då hon såg mig, ville visa något och fick inte den respons hon var ute efter, därav gråten.

Jenny- som inte är riktigt med...

 

[Blixtra]

Sv: Nej

Jag kör med avledningsmanövrar så gott det går så länge han är så här liten (9mån.). I övrigt vill jag att han ska få "ha" sina känslor och upppleva dem, idag verkar alla så rädda för att känna saker.

Nej är ett ord som trots allt är ganska hemmande, och lär dem att deras val är fel. Hoppas att ge dem en bra grundtrygghet i sig själva, att inte berömma dem enbart eller i första hand för prestationer utan för att de är just den individ de är och att de duger så. På så sätt hoppas jag att han får en bra självkännsla och iinte enbart ett gott självförtroende.

Så som svar på din fråga: en så länge avleder jag hellre än att jag säger NEJ!

 

[Petruska]

Sv: Nej

Äntligen! Zaria, Blixtra och Havreflinga, ni tröstar mig alla på olika sätt.

Så små barn som tio månader gamla betraktar jag helt enkelt som ouppfostringsbara. Det handlar inte om "uppfostran". De är inte mogna för att formas på det där viset, som bygger på impulskontroll och annat avancerat. Ej heller är de mogna att manipulera sin omgivning! Att påstå att de manipulerar tycker jag speglar en gräslig syn på barn.

Jag hade stuckit något annat i händerna på den ungen, tex en avlagd mobiltelefon, eller en leksaksdito som ser "vuxen" ut. Och ibland räcker det ju att bara vända ungen åt ett annat håll. Eller så hade jag låtit ungen ha fjärrkontrollen, vad gör det om den blir lite sprucken jämfört med om barnet blir ledset och stäckt i sin upptäckariver?

Tillsägelser blir så små bara ledsna av, utan att göra kopplingen till vad de håller på med. Slutar de i samband med tillsägelsen är det snarare av förskräckelse, än av "lydnad".

Berömmer man dem då, berömmer man alltså att de är förskräckta och har tappat taget om vad de höll på med.

 

[elbereth]

Sv: Nej

Min dotter är snart ett år och vi har ungefär samma problem hemma som Jämtland.
Fast här gäller det att hon drar katterna i svansen, eller rycker dem i pälsen. Hårt! Katterna har än så länge tagit det med jämnmod, men de jamar plågat och försöker komma loss.

Jag kör för det mesta med filosofin att hon får göra det mesta, plockar hellre bort saker som hon inte får ha men när det gäller katterna finns det två viktiga poänger.
För det första är det synd om katterna, vi fösöker lära henne att klappa fint istället och det går ibland.
För det andra är jag rädd att de en dag ska riva henne ordentligt (hon har redan fått lite smårispor men verkar inte bry sig om det alls)

Alltså måste jag på nåt sätt försöka lära henne att hon ska släppa svansen när hon drar i dem. Hittills så bryr hon sig inte mycket om våra tillsägelser, tittar mest på oss som om hon tycker vi tillhör underhållningen "Så här gör mamma när jag drar i kissen, kul"

 

[Petruska]

Sv: Nej

Jag förstår problemet. Min enda poäng är att just skarpa tillsägelser är inte bara meningslöst till ettåringar, utan också mer skadligt än harmlöst. Det leder till ledsenhet och förvirring, utan att de lär sig det man tänkt att de ska lära sig av det.

Avledning, alternativa sysselsättningar, hålla katter och barn isär en övergångsperiod - det är det enda jag kan komma på.

 

[havreflinga]

Sv: Nej

Skönt att du inte menade så som det lät. Fast man ska nog akta sig för att ens skämta om "krokodiltårar" och liknande. Dels för att det kan bli en jargong som man blir fast i, även när barnet hör. Dels för att andra kan ta en på orden och tro att det är så barn funkar.

 

[elbereth]

Sv: Nej

Visst avleder vi och försöker hålla isär katterna från dottern men när den lilla handen sitter som ett skruvstäd i svansen och stackars kissen förtvivlat försöker komma loss så måste vi ju säga till.
Kan inte vänta på att katterna säger till på sitt sätt precis

Dessutom så går det faktiskt att lära henne saker.
Hon vet tex att diskmaskinen är varm ibland, om jag säger "varmt varmt!" när jag öppnar den så tar hon det försiktigt och rör den inte. Däremot så kan jag ju inte förvänta mig att hon ska komma ihåg själv om jag inte är där och säger till.