Nej

[Jamtland]

Sv: Nej

Så små barn som tio månader gamla betraktar jag helt enkelt som ouppfostringsbara. Det handlar inte om "uppfostran". De är inte mogna för att formas på det där viset, som bygger på impulskontroll och annat avancerat. Ej heller är de mogna att manipulera sin omgivning! Att påstå att de manipulerar tycker jag speglar en gräslig syn på barn.
.

Kanske ouppfostringsbara i den meningen att jag inte kan lära henne att fjärrkontrollen är förbjuden om den ligger inom hennes räckhåll, men det är fullt möjligt att lära dem saker. Att lära min dotter att "nej" betyder just "inte röra" samt att hon upptäcker att hennes mor är konsekvent tycker jag är viktigt och det kan hon eller rättare sagt har hon redan lärt sig.

Sen har jag redan förklarat att ordet "manipulera" blev fel använt av mig, ber om ursäkt för det.

Jag hade stuckit något annat i händerna på den ungen, tex en avlagd mobiltelefon, eller en leksaksdito som ser "vuxen" ut.Och ibland räcker det ju att bara vända ungen åt ett annat håll. Eller så hade jag låtit ungen ha fjärrkontrollen, vad gör det om den blir lite sprucken jämfört med om barnet blir ledset och stäckt i sin upptäckariver?

Hon HAR två egna fjärrkontroller, men ligger de på bordet är de inte intressanta om de "rätta" fjärrkontrollerna ligger där. Så liten ungen är så har hon redan fattat vilka fjärrkontroller det är som jag och hennes pappa använder.

Tillsägelser blir så små bara ledsna av, utan att göra kopplingen till vad de håller på med. Slutar de i samband med tillsägelsen är det snarare av förskräckelse, än av "lydnad". Berömmer man dem då, berömmer man alltså att de är förskräckta och har tappat taget om vad de höll på med

Håller inte med, många av de gånger jag säger "nej" så slutar Stina med det hon gör utan tårar eller sura miner och jag kan bara se att hon faktiskt lärt sig att ordet "nej" betyder sluta och att hon accepterar det. Och hon blir bara rädd de gånger jag skriker "NEJ" och det är de gånger hon gör saker som är direkt farliga, som stoppar fingrarna i väggkontakten... (Vilket var på väg att hända en gång då jag höll på att laga mat, attans så snabba de är de små liven...)

Jenny

 

[emma74]

Sv: Nej

Min dotter är snart ett år och vi har ungefär samma problem hemma som Jämtland.
Fast här gäller det att hon drar katterna i svansen, eller rycker dem i pälsen. Hårt! Katterna har än så länge tagit det med jämnmod, men de jamar plågat och försöker komma loss.

Jag kör för det mesta med filosofin att hon får göra det mesta, plockar hellre bort saker som hon inte får ha men när det gäller katterna finns det två viktiga poänger.
För det första är det synd om katterna, vi fösöker lära henne att klappa fint istället och det går ibland.
För det andra är jag rädd att de en dag ska riva henne ordentligt (hon har redan fått lite smårispor men verkar inte bry sig om det alls)

Alltså måste jag på nåt sätt försöka lära henne att hon ska släppa svansen när hon drar i dem. Hittills så bryr hon sig inte mycket om våra tillsägelser, tittar mest på oss som om hon tycker vi tillhör underhållningen "Så här gör mamma när jag drar i kissen, kul"

små barn förstår inte negationer - man kan inte säga "slå inte katten" utan det fungerar mycket bättre med "klappa fint på katten" och gärna visa hur man ska klappa katten och tala om hur mycket katten tycker om när man klappar fint på den det brukar fungera bra - i alla fall tills de blir så stora att de vill testa var som händer om man gör tvärt om och då får man helt enkelt lyfta bort barnet eller flytta katten...

och så inser jag att flera redan svarat när jag läst igenom hela tråden - skyller på att jag är förkyld och har hela huvudet fyllt med slem (känns det som i alla fall)...

 

[mimmipigg]

Sv: Nej

Självklart ska ni säga ifrån och skydda katterna, men, låt katterna tappa tålamodet och säga ifrån själva ordentligt någon gång så skulle jag tro att bebban lägger ner alla våldshandlingar mot katterna...

 

[Jamtland]

Sv: Nej

Risken är då att katterna går på ögonen... Jag har också ett gäng katter, och än så länge går de undan då Stina blir för hårdhänt, men jag vaktar ändå alltid noga OM hon skulle lyckas tränga in dem i ett hörn eller dyl så jag hinner stoppa henne.

Jenny

 

[elbereth]

Sv: Nej

små barn förstår inte negationer - man kan inte säga "slå inte katten" utan det fungerar mycket bättre med "klappa fint på katten" och gärna visa hur man ska klappa katten och tala om hur mycket katten tycker om när man klappar fint på den det brukar fungera bra - i alla fall tills de blir så stora att de vill testa var som händer om man gör tvärt om och då får man helt enkelt lyfta bort barnet eller flytta katten...

och så inser jag att flera redan svarat när jag läst igenom hela tråden - skyller på att jag är förkyld och har hela huvudet fyllt med slem (känns det som i alla fall)...

Jo vi kör hårt med klappa fint och visa hur man gör men det är ändå MKT MKT roligare att dra i svansen. Fast ibland klappar hon fint oxå, en stund.

 

[elbereth]

Sv: Nej

Självklart ska ni säga ifrån och skydda katterna, men, låt katterna tappa tålamodet och säga ifrån själva ordentligt någon gång så skulle jag tro att bebban lägger ner alla våldshandlingar mot katterna...

Nja det är jag för blödig för.

Och katterna, iaf den ena, är hur snäll som helst. Om jag blev behandlad så skulle jag inte gå i närheten av henne men den katten lägger sig gärna på golvet framför henne och går inte därifrån när hon klättrar på honom. Det enda han inte gillar är just när hon drar hårt i svansen.

 

[Sar]

Sv: Nej

Jag försöker plocka undan de mesta sakerna jag är rädd om för att slippa hamna i "nej-träsket". Tar mina 14 månaders något farligt så kör jag med avledningsmanövern att jag ger dem något annat; "titta vilken fiiin grej" och tar ifrån dem de farliga.
Vi har 3 st förbjudna saker, de får inte röra spisen, de får inte dra varandra i håret och inte springa ut på gatan. Där säger vi till direkt "inte dra i håret, det gör ont. Man får bara klappa (och så visar vi med barnets hand hur man klappar).
För mig är det viktigt att ge alternativ, vill barnet röra men råkar röra en "farlig" sak så berättar man vart man FÅR röra.
Barn har ingen större impulskontroll till två års ålder så jag tycker det är lönlöst att tjata. Sedan finns det vissa få viktiga saker där man verkligen måste försöka få barnet att låta bli. Det fungerar dock bäst med avledning i späd ålder och det är upp till oss föräldrar att verkligen vara uppmärksamma så att barnet inte hamnar i den situationen.
Skulle något verkligen hemskt riskera att hända så tar jag till "apskriket". Jag har använt det två gånger och det "fryser" mina barn totalt. Men det är endast reserverat för riktiga nödsituationer.

 

[Stinaelin]

Sv: Nej

Jag har en dotter som är i din ålder, och jag tror inte jag ens sagt NEJ till henne än....

Har också läst Anna Wahlgren, och gillar de flesta av hennes metoder (dock inte alla, endel är fasansfulla...). Hon skriver att i krypåldern man aldrig hindra ett barn om det inte är livsfara, utan man ska istället avleda, och det tror jag stenhårt på. Sen är vi inte så noga med matriella ting här hemma, så saker får gå sönder. De saker vi är rädda om ligger där hon inte får tag på dem.

Jag tror, som andra redan har skrivit, att barn i denna åldern måste få utforska. Om de får det (under kontrollerade fomer, inte eluttag odyl) så slutar de med att vara så där hysteriskt nyfikna. De vill bara veta hur värden funkar liksom.

Jag har också ett exempel på en bekant vars dotter var väldigt duktigt på att förstå NEJ, och respekterade mammans tillsägningar mycket bra. Men, hon var totalt hämmad, var 1,5 år, gick inte och rörde sig knappt utan mammans godkännande... Sådant skrämmer mig.