Sv: Nej, dressyr är inte en snobbsport. Eller?
*KL*
Ibland i de här diskussionerna så tror jag att man glömmer att se långsiktigt.
För att lyckas nå toppen som ponnyryttare, och i viss mån junior och young rider, så måste man ha både stöttning och support från föräldrar, tillgång till bra hästar och gott om pengar. För ponnyer på den nivån är dyra, och ponnyryttarna hinner/klarar sällan med att själva utbilda dem till den högsta nivån innan de har vuxit ur dem. Dessutom måste man både ha viljan/ambitionen att träna, och en viss talang. Har man inte allt detta så är det mycket svårt att nå toppen, framför allt för att man har så få år på sig.
Ser man på lång sikt, så är det inte så ofta dessa ryttare som var i topp under ponnyåren, som kommer att ligga i topp bland GP-ryttarna. Varför inte, kan man fråga sig?
- Ja, för en del blir övergången till stor häst för svår, speciellt ifall de går ifrån en gammal välutbildad, klok, rutinerad ponny med egen balans, till ett halvblod på 175 med stor gång och som kräver betydligt mer ridning, och kanske inte är lika rutinerad och stadig (för att man prioriterar att skaffa en yngre talangfull häst med framtiden för sig).
- Sedan ÄR det skillnad från att rida de högsta ponnyklasserna, som trots allt bara ligger på MsvC nivå till att rida GP. Är man van att ligga på topp bland ponnyryttarna, så kan det vara svårt att helt plötsligt bara vara en i mängden på LA-MB nivå på stor häst (och det är ju ändå på den nivån man måste börja på stor häst). Har man dessutom ridit SM och internationellt, så kanske det redan känns som om man gjort det mesta. Motivationen kan tryta.
- Kanske supporten och stödet från föräldrarna uteblir när man blir "vuxen" och flyttar hemifrån, och måste klara sig mer på egen hand.
- Det är svårare och ännu dyrare att hitta stora hästar som duger internationellt. Dels är det högre krav på hästarna, med bytesserier, piaff och passage t ex (de flesta av dagens ponnyer kan ju faktiskt gå ponnyernas FEI-klasser, om de bara får rätt utbildning, även om inte alla har tillräckligt bra gångarter för topplaceringarna så kan de lära sig att utföra rörelserna tekniskt sett).
Å andra sidan, så har alla de ryttare som inte hade förutsättningar (pga brist på pengar, föräldrastöd och utbildade ponnyer), möjlighet att hävda sig som seniorer i stället. Tar man alla chanser, helst redan som ung, att rida alla hästar man kommer över (oavsett om det är shetlandsponnyer, unghästar eller fd travare) så lär man sig mängder på vägen (åtminstone om man försöker att träna för instruktör, ta hjälp av duktigare kompisar och titta på så många träningar för bra instruktörer som möjligt). Man kan erbjuda sig att mocka, sköta stallet etc i utbyte mot lektioner. All den här erfarenheter saknar ofta de som "bara" har suttit på välutbildade hästar (helst ska man ju göra båda delarna för att utvecklas mest - och att BARA sitta och rida på egen hand i skogen gör ju att man lätt lägger sig till med olater i stället för att utvecklas).
Jag har sett massor med ponnyryttare, som har blivit curlade av sina föräldrar, hela tiden fått riktigt bra ponnyer/hästar, men som aldrig har lärt sig riktigt att RIDA, och inte heller kan utbilda hästarna. Dessa kommer ingenstans på stor häst sen, och oftast tröttnar de (Detta är ännu vanligare inom hoppningen än inom dressyren).
Eller ponnyryttare med föräldrar som skaffat dem de dyraste ponnyerna och sedan satt så stor press på barnen (som ska leva upp föräldrarnas misslyckade drömmar) att barnen helt enkelt ledsnar och tappar självförtroendet. En del av dem kanske i själva verket har en dröm om att få åka motocross eller dansa balett - men det vågar de inte ens andas om, när föräldrarna ställt upp så på deras ridning. Och föräldrarna förväntar sig bra resultat med 300.000 kronorsponnyn, den fina transporten osv.
Hur många av dagens GP-ryttare tillhörde eliten på ponny? Hur många av gårdagens ponnyryttare på högsta nivå rider idag GP internationellt med framgång? Inte speciellt många i Sverige...
Det är klart att det är prestige för Sverige att ha många framgångsrika ponnyryttare, JR och YR. Men det innebär inte med automatik att Sverige senare får flest GP ryttare. Att det kanske är så i Tyskland beror ju dels på att det är ett stort land, och dels på att det har ett helt annat upplägg i sin ridutbildning. Det går inte att jämföra svenska ponnyryttares förutsättningar eller bakgrund med de tyska ponnyryttarnas. De har ett mer långsiktigt utbildningssystem, som börjar med dressyrryttartest och sitsövningar på longerlina.
Och i det långa loppet så är det väl ändå GP-ryttarnas framgångar som väger tyngst...?
Sedan tror jag att man måste behöva kämpa lite själv, och inte få allt serverat på ett fat, för att bli tillräckligt motiverad och "taggad" för att kunna nå toppen.
Ibland kan det vara både patetiskt och roligt att läsa t ex gamla Ridsport med stort uppslagna reportage om familjer som satsat miljoner på hästar etc. Och 5-10 år senare kommer ingen ihåg vilka de är. För enbart pengar räcker ju inte... Och även om man har gott om pengar så räcker de kanske inte i evighet om man inte kan förvalta investeringarna på rätt sätt. Roligt är det förstås för de som lyckas! Men det är långtifrån alla.
Sen får man också acceptera att alla ryttare inte har som målsättning att rida OS. Egentligen är det nog ganska få som kan tänka sig att offra så mycket i både tid, pengar , karriär och socialt liv som krävs för en sådan satsning. Alla kan väl få vara nöjda och glada på sin nivå där de har lagt sig, utan att ha något slags kollektivt tvång att alla måste prestera sitt bästa, köpa den bästa hästen, ha de största ambitionerna och träna för den dyraste tränaren "för att Sverige behöver fler OS-ryttare".
Det kanske hade varit trevligt med reportage som belyste de aspekterna också? Vad som krävs för en elitsatsning, och att faktiskt inte alla ryttare innerst inne skulle vilja offra så mycket? Eller har de resurserna?
